lördag 22 november 2008

Tillit


Lilleman och lite av mig.

Tillit när den finns är det lätt. Men det är inte alltid lätt att nå tillit. Som barn red jag mycket, ofta ensam och utan att någon berättat hur man borde. Även om jag visste att om jag inte ville tillräckligt mycket, så skulle hästen göra annat, så var jag oftast säker på att han skulle reda ut allt det som vi hamnade i. Vi hoppade i de brantaste backar. Det var hinder på så krångliga och kringliga stigar att svängde hästen inte i landningen, landade vi i ett träd. Vi klättrade över stenrösen och klafsade genom träsk. Galopperade upp och ner i sandtag. Vi provade det mesta som fanns omkring oss. Jag litade fullt på honom. Tillit.

Efter Macao, som han hette, kom ett sto jag skulle rida, Dulcy. Det var inte alls det samma. Det hjälpte inte vad jag ville för hon ville ändå inte detsamma. Hon dängde mig i backen om och om igen. Istadighet, sa de som visste, ska piskas ur. Det kändes inte rätt men jag piskade henne vilt i ren förskräckelse och flög av igen. Inget ville gå vår väg. Jag slutade att rida och jag blev rädd för att rida. Långt om länge fick jag veta att det upptäckts att hon var halt på alla fyra benen och sålunda hade hon inte kunnat visat sin smärta genom att halta, utan genom att slänga av. Så när jag ville rida och jobba fick hon mer ont och berättade det för mig så att det gjorde ont. Marken är hård när man flyger av.

Jag red andras hästar och lite på ridskola, men med oro i magen. En bekant till mig skulle bli medryttare på en oinriden, folkskygg, misshandlad och lite ilsken travare. Min kamrat frågade om jag ville hjälpa henne. Jag följde med till stallet och där stod en liten kastanjebrun stjärnögd herre, som när jag gick in i boxen, lyfte mitt hår och blåste varm luft i nacken. Han vann mitt hjärta och jag fick senare köpa honom ganska dyrt. Min kamrat kom inte lika väl överens med den lilla hästen Lenny. Hon hade inget tålamod och hävdade att han bet och sparkade. Trots att jag hade honom i många år tills han dog, såg jag aldrig honom hota någon människa, så jag vet inte hur det var med den saken. De andra som hade häst i stallet sa att han attackerade dem i hagen, så de hade långpiskor för att freda sig mot honom. Men mot mig var han alltid vänligheten själv. De andra hästägarna sa att de aldrig skulle gå att rida och hantera honom, så därför följde jag med på skritttur med dem alla, trots att det var tredje gången jag satt på honom. Jag ville visa dem. Vi kom till en byggarbetsplats, som tvunget skulle korsas, med dumprar och oljud. Alla hästar utom gamla stoet Stjärna dansade runt och ville inte gå. Jag kände hur min hästs hjärta bultade mellan mina skänklar. De andra tog fram sina spön för att få över sina stirriga hästar. Jag som, sedan jag förstått mitt sto, aldrig mer tänkte använda pisk, klappade min lilla häst och bad honom gå förbi, för att jag ville visa dem att han var att lita på. Min lilla häst gick, hela han skakade och hjärtat bankade i hans kropp, men han gick.

Jag tror att han gick med skakiga ben och bultande hjärta för att han tyckte att jag var att lita på. Tillit. Hans stora tillit gjorde att jag litade lika mycket tillbaka. Jag var inte längre rädd för att rida.

Det finns så mycket att berätta om Lenny, som sedan också blev blind, men ändå gick att rida i galopp på vägarna. Det var en häst med mycket stort hjärta och mycket kärlek. Han lärde mig att lita på hästarna igen. Nu hade jag också kunskapen om att jag måste lyssna tills jag förstår vad hästen menar. För jag tror att hästarna alltid är att lita på, om man klarar av att vara i samtal med dem.

torsdag 20 november 2008

gå och stanna

En dramaövning som görs i grupp, som jag har lärt mig kallas "myllra med gå och stopp", påminner mig så mycket om känslan av att vara en med sin häst. Att myllra innebär att röra sig runt i rummet, att ofta byta riktning, utan att se de andra med ögonen, i stället ska man känna var de andra är. Efter ett tag läggs en instruktion till: vem som helst i gruppen får när som helst stanna. När man märker att någon är stilla ska man själv också stanna. När alla är stilla får vem som helst i gruppen börja röra sig och när man märker att andra rör sig, börjar man rör på sig själv också. I samstämmiga grupper blir stoppen och igångsättningarna simultana, alla samtidigt. En känsla av att vara en och samma. En känsla av att höra sammman. En känsla av stark gemenskap.

När man gör övningar med hästarna, upplever jag samma känsla av att vara i samma rörelse. Först på marken brevid hästen. Att efter ett tag, när det inte är jag som hela tiden flyttar hästen, utan jag kan låta den flytta mig och vi kan växla i ledande och ansvar. När turtagningen fungerar mellan mig och hästen så är det en känsla av att vara en och samma, en känsla av att höra sammman, en känsla av stark gemenskap. När vi kan stanna tillsammans på minsta möjliga förändring och börja röra oss igen med lika lite är det rörande. Att sedan få uppleva det uppsuttet är en fröjd, särskilt som jag är en tämligen medioker ryttare, att vi är inställda på varandra och lyhörda för varandra.

Likheten och lättheten i de här övningarna gör att jag funderar mycket kring hur lyhörd är jag mot människor, hästar och alla andra. Hur mycket lyhördhet får jag av min omgivning? Och hur förhåller sig lyhördhet och lydnad till varandra?


Det här är Åvik. Jag äger honom inte, men han är ändå som min. I maj 2007 övertog jag honom från en god vän, som inte kunde härbergera honom längre. Min vän äger inte honom heller. Det gör någon som inte bryr sig om var hans häst är. Så jag ser till att Åvik lever ett gott hästliv. Det är han väl värd.

Åvik är en enastående häst. Han är hingst och vem som helst kan rida honom. Brunstiga ston, stora skördare i skogen eller långtradare med fladdrande kapell är inget som bekymmrar honom. Små rangliga broar promenerar han över. Att det är trång mellan två gigantiska fliscontainrar som står i vägen, så trångt att mina knän nästan skrapar i märks inte, Åvik går på i samma snabba skritt som alltid. Åvik är en gentleman, alltid artig och framåt oavsett ryttare.

Efter att Åvik har skadat sig i munnen rider jag på en vanlig grimma. Det var en gren som fastnade på tvären, mellan tänderna och satt där länge. Jag tog ut distriktsveterinären, som kan hästtänder, eftersom Åvik var glanslös och inte verkade processa fodret bra (nördinfo: fibrerna i hästspillning ska vara 4 - 8 mm långa vid god tandhälsa och fungerande digestion. Åvik hade 4 cm långa fibrer). När munstegen var på plats och veterinärskan lyste med ficklampan in i hans munhåla såg hon en pinne, ungefär 1 cm i diameter, som satt fastkilad långt in, tvärs över munnen. Pinnen hade skavt hål på hans tunga. Ett sår ungefär 5 cm brett rakt över tungan hade pinnen orsakat. Enligt veterinärskan ska det gå bra med bett i munnen nu igen, men jag forsätter med grimma.

Åvik är en norsk kallblodstravare och är mest körd. Sidförande hjälper är nytt och likaså att stå still är något helt otränat för Åvik. Men trots att han inte rids med sådan regelbundenhet, som jag önskar mig, är vi mer och mer ense. Han är en magisk häst som redan från början är med, springer efter och stannar när jag stannar. (Däremot så är också ryggande i behov av utveckling.)

söndag 16 november 2008

Premiär

Jag läser andras bloggar om hästar. De har inspirerat mig både i hästandet och skrivandet. Dessutom vill jag gärna visa mina vänner Lilleman och Åvik, hästarna mest i mitt hjärta. En tanke finns också att blogga om hästarna kan ge mig bättre fart i vintermörkret med ridning och träning, så att vi är i form till sommarlovet.

Och fram till sommarlovet fortsätter ju min gärning som dramalärare. För mig är det så likt att leka, var sig det är med människor eller hästar, leka är livet. Åtminstone gör det livet lättare.


Det här är Lilleman och Åvik, samma dag som Åvik flyttade hem till oss i maj 2007.