onsdag 31 december 2008

I Wish You Happy Horses and Happy New Year!

(kan nog sjungas på melodi "We Wish You a Merry Christmas and a Happy New Year":)

Apropå sprattelträning



och skolor övermarken som ari skrev, så skulle vi kanske se ut så här, Lilleman och jag:)


Velazquez målade den här, tror jag.

tisdag 30 december 2008

Inte bara mamma

utan också veterinär en blogg med spännande läsning för den, som liksom jag, aldrig blev veterinär.

Julafton igen!

Det kom ett brev med posten fullt med Parelli och omtanke från Eva!




Så många gånger som jag varit i Salsta och passerat till häst, till fots, till häst och i bil men aldrig anade jag att en dag skulle någon okänd vän i Salsta låna mig precis det jag behöver.

Jag var så trött när jag kom hem att jag tänkte att denna kväll orkar jag inte, jag sover nu. Men när jag fått mitt Parelli-paket blev jag pigg! Nu ska bara hästarna kvällas, sedan ska här studeras annat än den gamla vanliga högskolekursen.

Tackar allra ödmjukast!

I dag vila för kroppen

men jag är igång knoppen. Mina tankar snurrar kring drama och hästar. Inte så ovanligt, inte heller så ovanligt att det liksom flyger runt lösa teoribitar från dessa båda områden i min hjärna. Teorier och tankar som jag anar hör ihop, bekräftar varandra och skulle kunna berika varandra. Jag läser om "Impro" av Keith Johnstone. Det är en livsbejakande bok om drama, pedagogik och lek, som jag ser det. Johnstone var den som startade upp Teatersport, som minnesgoda människor kanske minns från TV med bland andra Helge Skoog. I Johnstones tankar är fundamentet "status" och "spontanitet". Med status avser Johnstone inte materiella tillgångar, utan social status, var och ens varelse status i för hållande till andra. Status är "something one does". Alltså är status ett ständigt skeende och statusen skiftar beroende var man är och vilka man är med. Det är alltid så att att statusen skiljer mellan människor, lägre och högre. Med vänner och människor som man har ett givande umgänge med växlar statusen hela tiden. Man turas om med hög och låg status allt efter situation och på sätt är man jämnlikar.

När jag var på clinic med Leslie Desmond beskrev hon partnerskapet mellan häst och människa på så vis att ledarskapet är uppdelat, det vill säga beslutandet om vad som ska ske. Till exempel att människa har ledarskapet 60% och häst 40%, i vissa situationer kan det vara tvunget med 99% människa och 1% häst och ibland kan det vara hästen som har den högre procentandelen. Desmond menade att ett parnerskap bygger på att man delar 50% var. Men att det sällan är exakt 50 % var, men om man tänker ett genomsnitt av relationen bör man ligga på 50 %. För det är ju tråkigt att aldrig får vara delaktig.

Här tror jag att det är något viktigt. För vare sig hästar eller människor, tror jag, växer i sin person av att att bli kontrollerade, men delaktighet ger utrymme för gemensam improvisation, utforskande och utvecklande av vänskap. Jag tror också att spontanitet både hos hästar och människor är en förutsättning för kreativ utveckling av samarbetet häst-människa.



Inom hästsfären och människors utbildning generellt, tror jag, att det finns en alldeles för stor del tid som ägnas åt oreflekterat reproducerande av färdigheter. Inte så att jag menar att hjulet ska uppfinnas varje dag, men hjulen kan rulla i nya riktningar och det bör man låta sig själv pröva.

Tror jag.


måndag 29 december 2008

Dagens övningar:

Yo-Yo-Game på 22-fots-linan och Circling Game på 22-fots-linan. Skicka och ta in Lilleman och övergångar. Pigg häst, så det blev en del fina halt-galopp. Ingen galopp-halt men väl trav-halt. Och så åtta varv runt, det tyckte han var lite många och ville komma in till mig några gånger innan vi var överens.

Sedan gjorde vi lite gemensamt sprattel. Det står inte i något Parelli-häfte, men är när vi springer i varsin ände av 22 linan och så hoppar jag och skuttar och då hoppar han också och skuttar. Sedan så byter jag håll och springer och hoppar och Lilleman efter. Jag är glad att jag inte sitter på. När jag stannar, stannar han också, mycket vänligt.

Åvik har jag ridit varannan dag under lovet. I dag var han stel, orytmisk och bjöd inte, så det blir att vila lite extra, lämpligt nog så hinner jag nog ändå inte hästa mig imorgon ( men kanske lite hästmasserande på nyår). På ridturen idag mötte Åvik och jag grannen som var ute och red sitt sto. Åvik passerar stoet utan en gnäggning, bar en vinkling i örat och anspänning i halsen och halvslappa tyglar. Han är en gåva, en lisa, så lätt att vara med och så stärkande för en som blivit feg ryttartant med åren. Han ger mig självförtroende som ingen annan. Tack Åvik.

söndag 28 december 2008

Chase the Tiger

Fick länktips av ari från Isgårds djur: Hästar och teater. Länken är till Art of Natural Dressage och där hittade jag den här filmen bland annat intressant och läsvärt.

Parelling pågår

Igår gick Lilleman och jag vidare till häfte 2 i Harmony Package. Där fanns bland mycket annat "Backvards & Over" Maneuver (rygga och bakdelsvändning från marken), "Sideways without a fence", "Lead your horse by the front leg" som vi provade på. Allt gick bra och är ju redan gjort, förutom "Lead your horse by the front leg". Jag har inget minne av att jag ledit runt Lilleman med repet kring benet. Att vi tränat på att lyfta benet minns jag, men själva ledandet kommer jag inte ihåg något av. Lilleman verkade inte heller minnas så värst mycket av ledandet med repet runt benet. Han tog det som en uppmaning att gå och beta. När jag insisterade, stampade han med hoven! Det kanske inte är så mycket till protest, men för en herre med Lillemans svala temperament är det starkt.

Han är också så knepig att det inte är lönt att gå hårdare åt honom än högst en svag phase 3. Sätta hårt mot hårt med honom är som att slå på en sten. Lilleman gör det mesta jag ber om utan att knota eller streta emot, så det löser sig av sig själv. Men de gånger han protesterar, har jag lärt mig, att det är bäst att backa, göra det enklare, göra det annorlunda eller göra det en annan dag. En gång stod Lilleman, då två år och hingst, stilla i fyra timmar med en rännil på två decimeter framför sig. Vi hade gått ut efter lunch på "Seven Games"-promenad han och jag. några kilometer hemmifrån korsades vägen av den lilla rännilen. Den tänkte inte Lilleman gå över. Jag gick från phase 1 till väldigt stark phase 4 flera gånger om. Han rörde sig inte ur fläcken, mer än att han kröp ihop när det blev fullkontakt med Carrot Sticken. Efter fyra timmar fyllda med stigande förtvivlan föll skymningen och jag tänkte att om vi inte vänder hem nu, skickar snart dåvarande maken ut folk för att söka. Vi kom inte över rännilen den dagen.

Några veckor senare var vi på promenad igen och passerade rännilen utan problem. Det har inte varit någon sådan totalt låst situation igen, men jag har märkt att om jag ligger kvar på phase 2 tills han förstår istället för att trappa upp löser han det tillslut på eget bevåg. Som första gången vi hoppade uppsuttet. Ridturen hade tagit längre tid än jag tänkt och det jag trott var en genväg var en senväg. Jag mindes en öppning i stenmuren som inte fanns, eller stengäret som de säger här. Skulle jag rida tillbaka till den öppning jag visste med säkerhet fanns skulle jag bli sen till nya jobbet. Muren var och är ungefär 90 centimeter hög och lika bred. Om vi hoppade över skulle jag komma i tid. Det som talade mot murhoppning var att det var mitt i bokskogen, ingen vidare ansats, till och med ingen ansats. Lilleman hade aldrig hoppat med ryttare på och jag hade nog inte hoppat på flera år, eftersom Lenny, hästen jag hade innan, var blind. Då hoppar man ju inte gärna. Mån om att få göra ett gott intryck på nya jobbet, bestämde jag mig för att det fick bära eller brista, att hoppa muren var det enda sättet att komma i tid.

Jag vände Lilleman mot muren, han stod ungefär två meter ifrån, rakriktade, "bringade my life and energy up", tog ett stadigt tag i mannen, blundade och flög med min häst över muren. Lilleman galopperade några steg och sedan skrittade vi den lilla biten hem. Oerhört stolt över min hästs hjärta stegade jag in på mitt nya jobb redo för vad som helst.

Så när han stampade med sitt repklädda ben igår, såg jag till att andas noga och höll kvar i phase 2 tills han med sur min gick med på att inte beta och istället följa repet och mig. Det gjorde han lite motvilligt igår kväll och utmärkt idag.

Idag betade vi av "Better Lateral Flexion", Hindquarter Disengagement och "Go and Whoa" även om det var lite svårt med "Go and Whoa" eller i alla fall att hålla sig i trav när danskar, jägare och hundar hoppade upp ur buskarna i skogen mest hela tiden. Den ymniga förekomsten av vildsvin gör att han alltid är beredd på grisar. När vi har träffat på gris så att jag har sett den (inte bara hört den) har han ändå inte gjort något, förutom att bli en decimeter större, men det kanske räcker för att mota en gris, enligt Lilleman. Så när det knastrade i löven av lovfirande danskar och andra stoppade min hästvän och vi fick öva uppsuttet "Squeezing Game" hur många gånger som helst. Flott är han i alla fall och jag tänker att han måste ju muskla på rätt ställen med denna hållningen. Jag höll på att glömma men vi hann med "Improving 9-Step Back Up" också. Det är sånt som går lätt med den här herren. Det blir mer intressant när vi ska lyckas lösa "Follow the Rail at Canter" utan rail. Det blir till att hoppas på minus, så jag törs ge mig ut på vallarna omkring och ha stengären som rail.

lördag 27 december 2008

fredag 26 december 2008

"Parelling During the Spring"

När jag läser om Elisabeths, Evas och Annas Parellande blir jag så inspirerad. Jag vill också nu! Jag vill vara med i Savvy Club, åka på clinics och ha fantastiskt roligt med människor och hästar hela tiden, helst i solsken. Jag vill göra alla övningar och nivåer och steg och allt vad nu mr och mrs Parelli kallar allt de hittar på. För även om jag sett andra vara lika varma vänner med hästar, så är ju Parellis de som enklast förklarar hur och jag vill bli vän igen och nu.

När jag tittar på mina möjligheter ser jag: två mycket trevliga hästar, en tjänst på 100% på skolan, studier på högskolan 50%, två barn är med mig den förskräckande lilla hjärtvärkande tiden varannan vecka, ingen tillgång till ridbana, en hage med tendens till skånsk lerighet (om man vill rida och träna innanför staket), ett hus som kräver att vissa vitala delar lagas som vattenpump, en bil som är lite ledsen och inte vill använda alla cylindrar och en man som jag längtar.

Med andra ord; tid är något som jag behöver mer av. Kan man få mer av tid? Faktiskt har jag efter fyrtiotvå år av tidsoptimism börjat förstå att hur mycket man än vill så är det 24 timmar varje dygn och jag bör sova sju av dessa timmar varje dygn för att orka. Sju timmar sömn, det blir sjutton timmar vaken på ett dygn. Åtta minst går till jobbet, om vardagarna i alla fall. Då är det nio timmar vakentid kvar. Till och från jobb tar en timme var vardag. Åtta vakentimmar kvar. Studierna får man inte försaka och jag försöker läsa en timme varje vardag.

Sju vakna timmar kvar, här ska matlagning och allt ätande in, städning och tvättning och handlandet av mat och foder. Jag estimerar den tiden till tvåochenhalv timme om dagen, om jag är lite simultan. Det skulle ge fyraochenhalv timme om dagen till annat. Upprätthållande av socialt kontaktnät, samtala, kolla mejl, ringa, bloggeri och hjälpa med läxan enochhalv timme om dagen i snitt. Tre timmar om dagen kvar. Hunden bör ägnas en egen timme, om hon inte ska ge sin ägare mer bry än vad en hund bör, eftersom hon är en Briard. Tid till två timmars hästeri vid effektiv användning av mitt vardagsdygn. Mockning och utfodring tar nog runt en timme. Tack och lov för att det ena är en hingst och den andra har kvar sin hingstvana att lägga träck på hög. Lätt mockat mög.

Kvar till handhavande av häst har jag hela en timme. Elisabeth skrev om en kvart om dagen och om jag lyckas dubbla den dosen är jag mer än nöjd. Särskilt som det är en fin fröjd att se hennes gula häst på filmsnuttarna. Nu tänker jag mig som nyårslöfte en vardag med en halvtimme hästeri var dag. Det är ju fem vardagar i varje vecka, så det blir två och en halv timme träning.

Helgen, det finns ju hela helgen. Där jag mer kan dra ut på tiden och ändå vara familjär och kär och laga lite hus. Så om jag tänker enochenhalv timme hästeri om dagen om helgen så blir det ju tre timmar helghäst. Faktiskt femochenhalv timme i veckan. Vårterminen är tjugo veckor. Med infriat nyårslöfte blir det 110 timmar träning av häst som är gjord lagom till sommarlovet. Där kan man ju vara lite optimistisk och tänka att en och annan lovdag kan bättra på träningsstatistiken, eller mer pessimistiskt, men ändå hoppfull, en och annan lovdag kan göra det möjligt att ta igen förlorade träningstimmar och hålla nyårslöftet vid liv. 110 är mitt mål till sommarlovet.

Också var det ju den där ponnyklubben, Savvy Club. Helst vill jag ha allt Parellimaterial nu och alla möjliga saker som jag inte har och kanske framför allt tillgång till en ridbana, gärna ingägnad. Vill ha, vill ha och vill ha. Förmodligen detsamma som vilken erfaren mellandagsreashoppare som helst känner.

Faktum är jag har ett hus som kräver kapital. Huset vägrar vänta längre på renovering och det vägrar demostrativt med läckor och döende pump. Bilen har ju förvisso en guldrattmuff, men i övrigt är den också döende. Vi har nog vår sista vår tillsammans, särskilt som min bilmekaniker sa att han aldrig mer ville se min bil. Då blir nog Bilprovningen nådastöten vid midsommar 2009 (bilden på bilen och Lilleman är från strax innan midsommar 2008). Också barnen som ska leva lagom lätta liv med läger och träning trots ständigt urväxta kläder. Så prioritera min egen hästaträning i pengar får vänta. Helt enkelt får jag lägga band på min längtan efter nytt och fokusera på det jag har.

Harmony program har jag ju! Så jag har redan letat fram den gamla boxen. Med två videoband, tio små häften och ett magazin för level 2. Det är ju lång tid sedan jag var organiserad i mitt Parellande, även om det hjälpt mig många gånger som hästskötare på hästsimmet och i all annan hästhantering, så jag tänker mig en uppdatering och nyorganisering av mitt handhavande av hästarna. Eller framför allt min Lilleman, Åvik får mer halka med på ett hörn. Så här om dagen stegade jag ut i stallet med ett häfte i ena handen och snart en häst i den andra handen. Vi provade allt i häftet Stage 1 Check List. Det gick utmärkt, även om det tog några minuter innan extreme Friendly Game funkade. Men annars var vi i Phase 1 genom hela "Seven Games" till min stora stolthet. Igår kom jag på att jag glömt "Driving game" när vi körde genom "Seven Games" så då tog vi det med. Lilleman som är en sammarbetsvillig individ fixade det med. Jag tyckte att det var så roligt att red med Carrot Sticken på vår tur, med grimma och repet knutet som tyglar. Bara när det brakade till och sprang över vägen bakom oss blev det lite väl spännande för att inte ta i repet, för min del, antar att det var våra vänner nassarna som sprang.

Jag kan få utlopp för min häst och Parelli-lust och vara i härligaste form till sommarlovet, lite beroende på hur starkt jag fokuserar och prioriterar planen. Men allra minst ska det bli ett nyårslöfte: 110 timmar träning under vårterminen!

måndag 22 december 2008

Loveri

Lov.
Love.
Hästkärlek.

Den lille svarte Åvik, som inte gått sedan november, tog alla rörelser i sadeln som en signal till galopp. Så min förkylda kropp som hostar, nyser och fryser flög alltsom oftast fram i full fart. Åvik har ju inte gått på länge och har ett knä som ska sättas igång stilla, även om hela han vill fara fram, så det blev till att stoppa all galopp. Det går lätt, bara att sitta till så han saktar och liksom nästan säger: Oj hoppsan, jag som trodde vi skulle flyga. Men då går vi väl i sakta mak.

Min gula Lilleman, struttar fram, galant, på span efter vildsvin. Grisar har jag sällan sett, men man hör dem i skogen och att de bara varit nyss på plats får Lilleman att frusta. Så på hängande tygel, rider jag en en häst med stilig samling, fjäderlätt steg och jag känner mig kunglig. Det är verkligen inte förrens sista biten hem som han släpper svinen med tanken och slappnar av i hals och gungar fram.
Med schvung gungar han förbi svart-slaktar-grannen som med sina fårhuvuden på rad utanför garaget bara skrämmer mig.

fredag 19 december 2008

Julhov och jullov

Hästarna hovslagade och julfina om fötterna. Hovslagare Anders verkar vara lika skicklig som sympatisk. Skönt. Så jag ska snabbt som ögat börja mitt jullov med en liten ridtur på nyskodd Lilleman. Det är lyx, lov-lyx.

söndag 14 december 2008

Puh!



Annars längtar jag mest till lov. Först och främst jullov, som gärna får vara lika långt som ett sommarlov. Det känns som det behövs fasligt många veckor för att fylla på med energi efter denna termin. Det här är en bild från ett lov, sommarlov. Det är min dotter tredje gången hon red Åvik. Efter några gånger till kom hon på att hon inte var en hästtjej. Ibland faller äpplet långt från päronträdet. Men bilden är fin och ibland lyckas jag lura med henne på en trevlig tur. Hon har mycket god hand med djur.

Äntligen!

På fredag ska vi stifta bekantskap med en ny hovslagare, en Anders. Jag har hört bara gott om honom och att han passar tider bra. Annars är det något som i alla fall skånska hovslagare kan brista i. En hovslagerska jag hade nere i Malmö på tidigt nittiotal, kunde man försöka bestämma tid och dag med. I bästa fall kom hon i samma vecka. En fördel var ju att hon gick ut i hagen och hämtade hästarna som skulle skos själv, så att man inte behövde vara ledig dag efter dag för att passa henne. Pengarna för skoningen fick man lägga i ett kuvert i ryktspannnen.

Jag har ju också fått byta leverantör av ensilage. Börje som jag köpte av i 10 år slutade med vallskörd helt. Jag har hittat en bra ny leverantör. Men det tar ju tid, innan man blir stamkund och prioriterad, vilket jag lyxigt nog var, av både foderleverantör och hovslagare.

Så nu hoppas jag på nya långa samarbeten med skickliga yrkesmänniskor.

tisdag 2 december 2008

Min stackars "Hovis"

"Hovis", min hovslagerska och vän, skulle ha tagit hand om hästarnas hovar nu i veckan, men hon har brutit nacken. Det låter värre än vad det verkar vara, trots allt. Hon har en stabil fraktur och får ha halskrage och ta det mycket lungt. Hon har fått problem med höger arm också. Jag hoppas verkligen att hon blir helt återställd. I 13 år har vi träffats var åttonde vecka. Det är lång tid och ett mer frekvent umgänge än vad jag har med många av mina andra vänner.

Min vän "Hovis" har jag ju lyckligtvis kvar, men nu börjar sökandet efter en hovslagare i hästtäta Skåne. Antagligen inte helt lätt. Men lättare än att vad "Hovis" har det.




Här är "Hovis" med sin häst i på utflykt till Blekinge. Jag följde med dem på tornerspelsträning. Det verkade kul.