onsdag 30 december 2009

Bizarr blogg

Texten i inlägget nedanför är helt galen. Det beror inte på att jag är galen utan att det är något galet med samarbetet mellan min dator och blogger.

Jag orkar inte göra om det i dag. I korthet står det:
Häst.
Barn.
Gott Nytt ÅR!

Jullovsvåffelfrukost och hästeri

After hästeri i fågelfrö-baren.

Efter fartarbete i lina red jag åttor i skritt med stick på gräsmattan bakom huset. Det gick bra mot slutet. Manno trampade under sig ordentligt och jag behövde inte använda sticken mycket. Däremot behöver jag träna mycket på att hantera sticken från hästryggen.

Jag filmade åttorna, men min dator är galen och påstår att det ska ta 188 minuter att spara det som en filmfil. Det var i och för sig en ganska stilla film, men med gott nytt år-önskning i slutet.

Om jag inte hinner blogga i morgon:

GOTT NYTT ÅR till alla!

Här är det "draw". Hur kul det än är med galopp är ju morötter bättre.



Lite mer fart i hästandet idag. Manno broddades och det verkade väldigt lämpligt med lite fart i lina. Lite trav, mycket galopp.










Lite som om nu när Manno fick fäste på fältet ville han bli av med energi.





Fruset gräs är också gräs.










Thea kan ha läst en vampyr-roman för mycket, med den blicken.
















Jullovsvåffelfrukost började dagen med. Det är härligt att kunna ta sig tid att vara långsam.












tisdag 29 december 2009

Tisdagens tirader

Manno och jag i mörkret. Märkligt hur en dag, med sol i mellanåt, bara kan glida i väg på ärenden och åtaganden, utan att man märker det riktigt. Helt plötsligt var det kväll och mörker. Fast åtminstone månmörker. Det gick bra att se var man red. Mycket praktiskt när det är förädiska isfläckar här och var. Manno och jag höll till på gräsmattan på baksidan. Manno höll minst ett öga och ett öra mot skogen i början. Vi gjorde "gungan" och klarade den!

"Gungan" är ju en svårklassdressyr-grej. Skritt rakt i i ryggningen och sedan skritt ur ryggningen utan att takten går förlorad. Skrittar man fem steg och ryggar fem ska man kunna räkna i samma tempo, utan uppehåll för ändring av riktning. På Manno gäller det att be om back när höger fram ska lyfta och när höger fram ska sättas i när det gäller ur ryggningen. När det har flytit på ett tag får vi väl ge oss in på vänster fram med. Därefter bakbenen.

Som Rosa skriver i sin kommentar till inlägget nedan, det är så lätt att glömma hur det var. Med Manno är det extra frustrerande för vi har fortfarande ett bättre "hur det var för länge sedan" än "hur det är nu". För alldel så är "hur det är nu" bättre än "hur det var förra året" och det glädjer jag mig åt. Men även om det är fullkomligt meningslöst, så kan jag gräma mig över att jag levt mitt liv så att jag inte hästade på det sätt jag önskade i flera år. Helt enkelt var jag tvungen att prioritera andra och annat och skulle väll vara tvungen och vilja välja lika igen, om det nu skulle bli så befängt igen.

Det jobbigaste är min brist på tillit till min förmåga. Manno är ju lyhörd och det behövdes bara tänkas galopp och han fattade. Men efter uppehållet så ville jag galoppera mer än jag tordes och förvirrade på så vis min Manno. Nu brottas vi med den förvirring jag skapat.

Mitt knasiga ridpass som bara var tänkt att bli lite sitta på häst. Ibland får jag ett rent fysiskt behov av att sitta barbacka på en häst och det hände idag. Väl uppe fick jag för mig att prova att flytta vikten till bakdelen, stillastående, och samla honom lite. Det var ju halt så jag tänkte det är inte så stor halkrisk. Manno flyttade fint vikten och samlade sig, om än lite lågt. Ur det så tänkte jag gungan, det är inte så mycket halkande där. Några steg hit och några steg dit. Efter några försök satt den.

Därefter kom jag på att jag kunde rida på baksidan och red dit och red runt lönnen mitt på gräsmattan. Först i vänster varv. Det gick an. Sedan höger varv. Det gick dåligt tills jag kom att tänka på min egen kommentar hos Anna & Tulo. Att det är det mellan rumpan och naveln som styr. Så jag fokuserade på att få mina höfter övanför den tänkta cirkeln. Det gick som smort och Manno klev på i en vacker cirkel. Bra att själv göra som man säger åt andra att göra.

Efter de lyckade högervolterna satt jag av, för klockan åtta skulle vi se "Amelie de Montmartre" på DVD. Jag har en kampanj med fransk film för min dotter, som går i sjuan, läser franska och kanske inte tycker att det är det roligaste. Igår såg vi "Vistörerena". Inte riktigt min favoritfilm, men fransk. Har någon tips på lämplig fransk film för trettonåringar, som mest är intresserad av vampyrer av romantisk sort, mottages de tacksamt. Fast jag tror att "Amelie" gick hem trots avsaknad av vampyrer.

måndag 28 december 2009

Promenering igen.

Thea, Aski, Manno, Otto och jag tog en promenad. Otto satt mest på Manno och gick inte så mycket. Sista kilometern hem red Thea. Thea var väldigt trött i benen. Tonårsdamen som mest ligger och läser har nu promenerat två mil på tre dagar. Det var länge sedan Thea såg så glad ut för att få rida. Manno var lite seg i början, men halvvägs piggnade han till. Något som sprang i skogen hjälpt till att få fart på adrenalinet.

När inget barn red gjorde Manno och jag "traveling circles" i trav och en smula liberty. Även om vår utveckling inte går så fort som jag drömmer om, så är det stor skillnad mot förra året vid den här tiden. Då var det inte alltid lätt att få in honom från hagen och nu kan vi köra liberty i skogen och det känns lugnt.

Jag tänkte ta fina foton på barnen och djuren, men batteriet ville inte mer. Det har varit fuktigt och nu på eftermiddagen blev det kallt och det är is på allt. Vackert och farligt.

Läste om den här farbrorn:

Eckart Meyners' Philosophy:
Each rider is a unique human being in body, mind, and personality. History, culture and life circumstances increase the imbalances in our physical bodies and disrupt the balance between mind and body. Most riders believe in the importance of having a "correct seat", but have a hard time defining what that means. Too often the "correct seat" is defined by specific forms. Riding instructors often then assume that their job is to mold riders to fit those forms. In reality, a "correct seat" is unique to each individual, taking into consideration the variations of each person's body. Riders and instructors must seek to uncover muscular imbalances that impede harmony between horse and rider. Then a combination of playful experimentation and specific exercises can be used to re-gain balance and improve coordination. The goals of the exercises are balanced muscles, not simply stronger muscles. The exercises are never forced, but rather achieve balance though a complete cycle of relaxing, stretching and strengthening. Also, key to Mr. Meyners' work, is an understanding of the role that the human brain plays in telling the muscles what to do. Therefore, instructors must have a basic knowledge of how to work with the rider's brain to achieve the maximum effect.

The Rider's BodyRiding is about the rider coming into harmony with the horse so that he/she may effectively communicate with the horse. It is not a mechanical process, but a union of two moving bodies so the horse is guided by the active and intuitive body language of the rider.

Tydligen är Eckart Meyners i Sverige ibland. På Strömsholm har han varit bland annat.

Lovmåndagmorgon

.........................Thea fotade sovande Gustav och Otto

Idag var det sovmorgon. Ungefär som på bilden ovan.
Regn och snö och blåst och is och lera. En synnerligen skånsk vinterdag.
Minnesnoteringar för mitt man-experiment: I morse var det mer av Mannos man, än var det brukar vara på vänster sidan. Vänstersidan är den med lite man. Så om Linda Ps teori stämmer blev besvären värre över natten. Nu får jag undersöka om det alltid är mer på morgonen eller om det var en slump eller om det verkligen blev värre.
Vi planerar motionen till eftermiddagen och hoppas på mindre regn och lera.

söndag 27 december 2009

Säkerhetscertifikatfel, buffra och blogga

Det var minsan inte lätt att komma in på bloggen. Envist vägrade Firefox mig tillträde och visade bara en liten ruta där det stod: "The URL is not valid and cannot be loaded". Explorer var också motvilligt, men gav med sig. Eftersom jag redan har haft ett strejkande tangentbord nu i jul i kombination med högtalare som gav upp, är jag inte riktigt nöjd med min tekniska nivå.

Jag har masserat Manno där hans delade man antyder problem med ryggen, enligt Linda P:s teorier om vad man kan läsa ut av mannens utseende. Jag masserade lite mer , men i huvudsak två handlängder från där manen slutar. Inte rygg och inte länd utan där emellan. Jag har för mig att jag har läst att överbyggda hästar får lätt problem där. Eller om det var hästar med kort rygg. Eller om jag bara minns fel. Jag vet inte. Något var det med det stället i alla fall.

För säkerhets skull la jag på ett fleecetäcke också, för att värmen i musklerna ska bevaras extra länge. Det hela är ett litet experiment så här över jul, för att se om jag kan åstad komma någon förändring och förhoppningsvis förbättring. Det är ju mest is nu, så jag får försöka finna vettiga och intressanta övningar utan att behöva halka.

Jag fick svar från en Luke Hoffman på Parelli någonting att om man har buffringsproblem med filmerna ska man kolla upp man har rätt Flash Player. Man ska ha 9:an minst. På parelli.com längst ner står det system requirements och där kan man ladda ner och kolla sin Flash Player, gratis. Det är 10:an av Flash Player som är den senaste. Det blev bättre för mig med buffrandet. Men inte helt bra.

Nu hoppas jag att det inte är någon som tänker hemsöka min dator, som Explorer och Firefox hävdar och önskar alla: God Fortsättning.

Söndag

Efter alla dessa helgdagar kan en vanlig söndag kännas ovanlig. Som tur är är jag ju lärare och är lika ledig imorgon som idag. Fast jag är ju dålig på att att inte jobba och är ju i full färd med musikalen. Idag har jag dock en del kvar att göra med den.

Men jag ställde klockan och var uppe i gryningen (kanske inte så svårt i vintertider) och skrittade Åvik i trekvart längs asfalten. Alla grusvägar var isbanor och Åvik är oskodd. Det är sällan som jag rider på asfalten. Förutom på sommaren, så det är en av vägarna till betet. Åvik trodde att det var dags för betessläpp och var väldigt rask tills han insåg att det inte var betet som var målet. Då blev han förvirrad och ville gå rakt ut på fält och åt alla håll utom hem.

Thea, Aski och jag promenerade raskt i en och en halv timme. Efter promenaden hade Thea fina glitterögon och rosiga kinder. Så jag får försöka dra ut barnen var dag.

Jag har äntligen fått fart på surdegen som jag tänkte ge R i julklapp, nu fick han inte den för den visade inte tillräcklig livskraft för att jag skulle vilja ge bort den. Nu så närmar den sig bakning. Surdeg verkar inte vara helt lätt att hantera. Ända sedan jag läste Hempflings Dansa med hästar där han jämför något med surdeg och menar att det ska vara så mycket bättre än bröd som bakats med jäst, har jag velat prova baka surdeg.

Nu matlagning, musikalskrivning och lite Manno-mysning.

lördag 26 december 2009

Annandag och andra dagar än jul kommer

Inte mycket hästeri i juletid. Hästarna har fått lite av den där havren nu när det har varit så kallt. Jag tänkte att det kanske skulle göra att de inte bara stod och glodde i hagen och att det skulle värma dem lite. Även om jag vet att det är stråfoder som ger den bästa värmen i jäsprocessen i grovtarmarna, så tänkte jag så. Idag har Åvik struttat runt i hagen med krökt nacke, pipit och skrikit och viftat med frambenen mer än jag sett honom göra det på hela våran gemensamma tid, fram tills idag. Åvik har nu inte havre mer till kvällsmat. Han verkar ha dåligt havresinne. Det har varit kanske tre deciliter havre om dagen. Inte mycket, men det verkar sätta sprätt på kallblodshjärnan.

Thea och jag var och mellandagsrea-shoppade i Kristianstad i dag. Mer noga så var det Thea som shoppade och jag skjutsade. Vi hade trevligt och jag tror Thea var nöjd med sina fynd. I retur fick Thea promenera i månljusmörkret med mig, Manno och Aski. Vi gick nästan sju kilometer nu på kvällen. En vacker afton med snö, månljus och det var stilla. Ingen vind och någon enstaka minus grad. Vi växlade om att hålla i Aski och Manno. Jag hade Manno framför mig en hel del(zon 4 och 5). Mannos mod behöver stärkas och i mörker blir han extra misstänksam. För att vara på den säkra sidan försökte Manno att gå mitt i vår lilla flock.

Thea var duktig och fick snabbt kläm på hur man lättast leder Manno. Nämligen genom att kontrollera sin egen energinivå. Manno behöver att man bubblar innuti och är lite rask.

Åvik stod i hagen och ropade så att vi hörde honom flera kilometer bort. Jag tror att det har med det där dåliga havresinnet att göra (andra som mer har problem med ölsinnet blir ju också väldigt gapiga) Imorgon bitti är det dags för Åvik att ta få en tur i skogen. På vägarna är det is och Åvik är inte skodd, så vi får försöka hålla oss i snö. Men Åvik verkar vara i behov av att något ska hända. Eventuellt har jag en klasskamrat från när jag gick PU Hästhållning som kan komma och rida Åvik någon gång i veckan. Klasskamraten skulle ringa efter jul. Tills dess får Åvik hålla tillgodo med mig.

Idag har jag hållt min föresats att forstättningsvis, nu på lovet, varje dag: motionera Aski, trixa med en häst och skriva minst en timme på musikalen. Det känns bra. Ibland är jag bra. (Lite läskigt att skriva att jag är bra. Oj, nu skrev jag det igen.)

onsdag 23 december 2009

Dan för dan

Dan före dan uppesittarprogrammet i radions P1 där Ingrid Luterkort läser "Tomten" vid midnatt. Min omodesta önskan är att få ha en livsgärning som Ingrid.

1917 debuterade Ingrid som sjuårig barnskådespelare på Dramaten, om jag inte minns helt fel. Hon har jobbat med Stanislawski, Bergman och många andra. Hon var en pionjär inom svensk barnteater på femtiotalet och tidigt arbetade hon som regissör. Vilket var ovanligt att kvinnor gjorde på den tiden. Jag har arbetat i samma projekt som Ingrid. Det var "Den kaukasiska kritscirkeln" sommaren 2000. Föreställningen började kl 21 och det var ungefär 30 föreställningar i juli -augusti. Ingrid hade en monolog i första akten. Två tre A4-sidor text. Varje gång samma sak, ingen märkte när Ingrid plötsligt dök upp mitt på scenen och hon viskade så det hördes till sista raden. Vi hade också nyutexaminerade scenskole-elever, som skrek så att ingen hörde vad de sa. Kontrasten var slående mellan den erfarna och de oerfarna i alla aspekter.

Ingrids fantastiska scen-närvaro och fortfarande med en aptit på livet i en ålder som de flesta aldrig ens uppnår. I kväll är det dags för den tjugonde uppläsningen av "Tomten". Ingrid är alltså nittionio år och fortfarande i kreativt arbete. Fantastiskt, själv kämpar jag ju för att vara kreativ.

I afton blir det mockning, skinkan ska förberedas och ett surdegsexpriment pågår. Om jag hinner ska jag torka köksgolvet också. Men mest av allt ska jag höra Ingrid Luterkort läsa vid midnatt.

God jul!

Gjort jul


Midnatt råder och endast mamman är vaken.
Vi har bakat lussekatter, kokat knäck, kanderat äpplen, gjort marsipan/rom/valnöt/choklad-godis och gjort grisar. Barnen somnade strax innan midnatt. Precis när det både skulle friteras gris och hällas knäck i formarna gick de små liven i däck.

Man innan ikväll har barnen jobbat bra. Nu är det dags att kvällsfodra, innan det blir dags att morgonfodra och åka till stan och köpa sista julklappparna.

tisdag 22 december 2009

Oj och hoppsan!

Åke Svanstedt fälldes för djurplågeri. Han har gett order om att använda grisfösare i träning av travhästar. Jag vet inte vad man ska tro, förutom att jag har svårt att tänka mig att det är till någon nytta att använda grisfösare.

Om man jämnför med den reaktionen jag har sett hos hästar som gått emot eltråd. De panikrusar en liten bit och blir sedan oroliga. En orolig och rädd häst använder massor av energi till sin oro. Det blir mindre krafter till spring av den sort som önskas, för även i ett travlopp måste ju hästen vara kommunicerbar. Dess utom påverkar ju oro hästen till att bli stelare i sitt rörelsemönster och det måste ju också vara negativt. Jag tänker mig att en häst tränad med grisfösare blir spänd och får försämrad presationsförmåga.

Som jag förstår det har Svanstedt haft sitt vinstrikaste år någonsin i år. Jag vill att det ska vara för att han tar bäst hand om sina hästar. Jag har aldrig träffat Svanstedt eller sett honom med hästar i verkligheten. Men för alla hästar hoppas jag att domen är oriktig.

En gång körde Stig H en häst som ett par vänner till mig tränar och äger. Det är en trixig rackare till häst. Lätt i fram, även med sulky på och full av energi och finurlighet. Hästen stod fast spänd på travhästars vis med sulky och allt på. Stig H kom, bytte ett par ord med ägarna, hästen lossades och började trava. Stig H hoppade i sulkyn, hästen krullade liksom till sig och tänkte nog resa sig, Stig H fokuserade eller något liknande och hästen slutade trixa, travade iväg och förbättrade sitt personbästa i loppet. Utan på Stig H syntes inte mycket när hästen började trixa, men jag tyckte mig märka att han var extremt fokuserad i hästen. Det var så det kändes, att han var fokuserad i hästen, snarare än på hästen.

Det får mig lite att tänka på något jag läste om en indiska dansare i DN. Dansaren blandade traditionell indisk dans och modern dans. Trots att det var olika tekniker var det ändå samma, för allt kommer ur rörelsen i vår anding, menade den indiska dansaren, om jag tolkade honom rätt. Jag tänker och känner på det mycket. Det ligger nära något jag själv tror är livets essens. Det vi gör och hur vi gör det och att det påverkas mest av andningen. All materia är sekundär. Hur du ser ut är underordnat vad du gör. Vad du har är underordnat vad du gör med det du har.

Det får mig att tänka på att jag borde städa det jag har här hemma, i stället för att filosofera. Att ta väl vara på är viktigt. Det gäller alla, allt och en själv.

Och städning.

måndag 21 december 2009

Nästan minus tjugo grader. Brrr.


Kallt!

Det här är ju Skåne. Inte Norrland, ändå har vi sista månaden haft varg och nu har vi svinkall vinter. Jag är ändå glad. Idag har jag haft möte om min framtid på skolan, allt blev bättre än jag önskat mig. Sådant är skönt. Så nu är det full fart framåt. Musikal med monster ska på pränt och kunniga pedagoger ska jobba med mig. Härligt. Sedan har jag ett spännande möte till. För nästa års evenemang. Det ni. Det blir något unikt. Fast utan hästar. Och om det går i lås.

Nu ska det kvällshästas lite i stallet. Manno som snart ska få sin första lön för sina insatser under höstterminen. Åvik var ju med på ett hörn på slutet så de kanske får dela lite broderligt. Hoppas de köper en julklapp till mig. För på jobbet fick jag ingen. De var slut. Alla andra har fått. Kanske hade jag inte varit snäll nog. För så är det ju, sägs det, att om man inte är snäll får man inga julklappar av tomten.

En jul när Otto var liten och Thea var mindre än nu och jag fortfarande var gift med barnens pappa, fick jag inga julklappar. Pappan hade inte köpt något till mig. Otto tittade på sin hög med klappar. Otto tittade på Theas hög med julklappar och på de två julklappar pappan hade. Pappan hade en julklapp från sin mamma och en från mig. Otto tittade på mig och min avsaknad av julklappar. Sedan sa Otto med allvarlig min: Nu vet jag vem som har varit dummast i år.

Och jag har läst Stefan Einhorns bok "Konsten att vara snäll", men det kanske är nödvändigt med en omläsning nu i juletid.

Måndagmorgon


En härlig morgon även om det inte är läge att sitta på bänken och dricka morgonkaffe.

Är det någon mer än jag som har problemet att filmerna på Parelli-ponny-klubben bara buffrar och buffrar och aldrig blir färdiga? I tråkigaste fall så är det för långsamt med min lilla eländiga mobila uppkoppling här i de skånska backwoodsen.
Vägen till betet bakom huset, får en inte att tänka på betesläpp, utan mer snösprättsgalopp.


Nyponen har inte gett upp.


När hästarna gick ut i hagen var det god tid att träna lite löst. Manno är efter mig som ett plåster nu, men framdelen kan vara lite kinkig att flytta bort. Igår lyckades vi med att han gör en helvarvs vändning bort med framdelen när jag står kvar på samma ställe, om ni förstår vad jag menar. Han gör en piruett-liknande sak och jag står still. Jag tror att Manno oroar sig för att han ska missa en morotsbit om huvudet är för långt borta, så det är inte alltid han vänder bort med lätta steg. Å andra sidan har han vi ett "draw" som är starkt och han kommer över stock och sten. Eller kanske är det moroten som har ett starkt draw. Åvik är också med, på sitt sätt, som den gamla travare han är tolkar han det mesta som: spring!

Vi lyckades, Åvik, Manno och jag dock med att stereo-rygga efter lite trixande. Här backas det fastän Aski skäller bakom hästarna. Aski har en bisarr uppfattning av vad vallning är, som jag tyvärr inte har lyckats klara ut med henne. Aski kan få för sig att hindra hästarna att gå in i stallet också.

Om någon hade sagt mig, innan jag mötte Åvik, att jag skulle ha en svart hingst som jag skulle kunna manövrera lös bland andra hästar och rida vart som helst på hade jag blivit glad, men inte trott dem.

Nu ska här julas och ordnas allt som jag glömt.

söndag 20 december 2009

sölig söndag

En ledig dag. Lördagen var väl också ledig, men vikt åt klappjakt. Inte lätt att kombinera liten ekonomi med stora önskelistor. Nöden är ju uppfinningarnas moder så nu väntar jag på en snilleblixt.

Idag Manno i lina. 22 footslinan och mycket galopp, trav och jag gick och Manno sprang runt mig. En del ryggningar, skänkelvikning med mig snett bakom Manno (eller på parelliska side ways zon 5) och rätt som det var liberty, eftersom jag tappade linan flera gånger. Den liksom fastande i snön och jag har ett lätt grepp om inte annat behövs. Det är så kallt att Manno inte blev vidare svettig trots idogt galopperande. Efteråt rykt och man och svansutredning.

Åvik, som inte är vidare parellad. Jag tror att Åvik och jag har haft parelli-pass mindre än tio gånger. Idag när jag släppte tillbaka Manno ville Åviks så gärna göra något att jag satte på honom grimman och provade lite löst, alltså liberty, rygga, flytta rumpan och circling i skritt och lite side ways. Alltså verkar det viktigare att ha en häst som vill än något annat.
Fåglarna måste man ju fodra också

fredag 18 december 2009

Lovet är här!!

Puh!
Avslutningen är avslutad. Terminen är avklarad. Jag kände hur spänningarna liksom släppte, flöt ur kroppen och lämnade kvar en trötthet, som gjorde att jag trodde att jag skulle somna med huvudet i gröten på personaljulbordet.

Men jag somnade inte, utan åkte och betalade för vinterdäcken och fälgarna och lagandet av bromsskiva (eller vad det heter som ser ut som en hatt och sitter i hjulet) på skroten. Skroten-människorna är hjältar. Jag var där i måndags, när snön låg som siktat florsocker och fick på vinterdäck. På tisdagen blev det vinter även i Skåne. Till alla skåningars förvåning. Jag har ju nästan blivit skånsk och blev också förvånad.

Jag har fått låna min dotter Theas kamera, så att jag kan dämpa foto-abstinensen lite på lovet. När jag skulle kopiera in bilderna på datorn hittade jag den här som Thea tagit i somras.


Det var lite svårt att ta bilder med en annan kamera, men här kommer lite lätt suddiga bilder i vinterns färgskala. Eller snarare brist på färgskala.


Jag tror en av Theas sommarbilder får avsluta dagens inlägg och jag ska gå ut och hästa lite lätt. Ikväll åker jag till R och lägger mig tidigt, så att jag är pigg i morgon. För i morgon börjar jag mina tre lediga veckor. Lärarlyx. Hästdax. Och skriv färdigt musikaldax. Skönast av allt, tid för tankar.

Sommarlov finns ju också!

onsdag 16 december 2009

minns ni 1984

och Sade?



Sade har inte släppt musik på 10 år och nu är det dags igen. Jag lyssnar och vet inte än vad jag tycker. Men jag tror jag gillar det. Här är det jag har hittat på youtube, Soldier of Love


Lite häst igår. Barnen hade julsoaré. Mina barn sjöng vackert och var vackrast. Jag är så glad, stolt och tacksam för mina barn. Mer och mer, faktiskt.

På min skola försöker vi få ihop det till julavslutningen. Där är den här låten från 1984 med.

Och idag var det en kollega som undrade om jag var en häxa, på ett vänligt vis, fast jag är ju ingen häxa. Men jag kunde berätta att just 1984 när jag vimsade runt i Senegal och Gambia blev jag erbjuden plats som Voodoopräst-lärling. Herr Voodoopräst menade att jag hade vad som krävdes. Fast jag tackade nej. Slita huvudet av tuppar är inte min grej. Det var kanske dumt, mitt C/V hade kanske behövt lite voodoo-upp-piffning.

Lite häst idag med. (Hästarna var helt snöiga och jag har la fleecetäcken på hästarna när de kom in i stallet för att tina upp dem.) Kanske skulle jag ha hoppat på Voodoot 1984 och utvecklat någon Voodoo-hästningsteknik. Liksom ha en liten häst inne i huset och leka med den så att den stora hästen ute blir motionerad och glad.

Den här spelades föresten överallt när jag kom hem i december 1984 , från Senegal och Gambia och den utblivna Voodoo-karrären, till ett Arlanda i snöstorm.


uppdatering: jag råkade lägga in Last Christmas igen istället för Band Aid framförandes "Do They Know". Men nu är det rätt!

söndag 13 december 2009

Vi börjar

med det trista och tråkiga. Som att jag igår inte satte fast kameran ordentligt på stativet när jag skulle fota den nyklädda granen som vi burit hem tidigare på dagen. Jag har inte någon kamera längre. Puh. Det var ledsamt och jag grät en skvätt tills Otto blev orolig för att han hade hört att man kan dö av sorg. Då snöt jag mig och förklarade att det inte räckte med en trillad kamera för att dö.

Lite mera gnäll och tråkskrift. En vecka till lovet. Jag är helt utsliten, nedsliten och avsliten. Inte av mina elever. Nej, tvärtom, eleverna ger energi. Men av andra i skolans värld. Och jag undrar om jag verkligen är gjord av det materialet som en lärare ska vara, för jag har svårt att härda mig, svårt att härda ut och jag känner mig mest härjad. Puh. En vecka.

Igår blev hästandet trist och litet. Endast litet morgon-liberty. Idag bättre. Skrittade Åvik i en hal timme. Landskapet är nu som en kladdkaka. En kladdkaka som stått inne i ugnen lite för lite. Under kakans knapriga yta är det mest smet och ovanpå är det siktat florsocker. Alltså skånsk lera, frusen på ytan, toppad med frost och lätt snöpuder. Det var ljust fast det var i skymningen av det siktade vita. Åvik ville tävla med någon. Så han bjöd på friskt i halkan när det kom upp hjortar jämnsides av vägen och ville komma ikapp dem. Likaså en liten Renault som körde förbi oss uppfattades som en startbil och ville hängas på. Men halka och dålig kondition i förening gjorde att vi höll oss i skritt på min inrådan.

Väl hemma ryktade jag ganska länge och Åvik verkade nöjd.

Manno i mörkret. Hämtade honom lös från hagen. Han ville inte gå in i stallet utan ställde sig där han oftast får stå och vänta på morgonen på sin morot. Jag hämtade sticken och morötter. Efter lite ryggning blev det sidepass och åttor runt brunnen och bilen. Vi klarade nästan en hel åtta i trav. Vi var nog glada båda. En stunds rykt i stallet efteråt, när Manno tyckte att vi det var dags att gå in stallet.

lördag 12 december 2009

ingen riddarträning.

Tråkigt nog är det ingen mer riddarträning. Det meddelade Nyboda Kör och Dressyrstall lika tråkigt nog per sms i torsdags. Jag kanske är väl analog, men föredrar att bli talad med om det är något viktigt. Vilket riddarträningen är för Otto.

Så idag tittade jag på blocket för att se om det kanske fanns någon fin liten ponny att vara riddare på. Det fanns det kanske, men Otto vet inte om han vill ha egen ponny och med julen om hörnet, så är ju inte ponnyköp det som behövs mest av allt. Fast en liten fin B/C-ponny-pojke av stillsam sort är välkommen.

En häst som inte stämmer på beskrivningen, som jag i
nte behöver och inte kan ha. Två hingstar i mitt stall? Nej. Men som ändå verkar nästan oemotståndlig var den här:
Bilden är från annonsen på blocket.se och jag antar att ägaren inte har något emot att jag visar det, för ägaren vill väl förmodligen hitta den rätta nya ägaren.

En godkänd treårig nordsvensk hingst. Precis vad jag inte behöver, men gärna hade haft. Körd i alla möjliga sammanhang. Enbet, två och tre spann. Han heter Glim.


Tillbaka till verkligheten och mocka åt min hingst och åt min gula prins. Lite solskensridning kan det också bli, för det är blå himmel idag.

onsdag 9 december 2009

onsdagens

Barbacka åttor. Sedan förfölja hund runt gården. Sedan hunden ska ligga kvar och vi travar bort. Side pass. Ligga på Mannos kors och begrunda mörkret. Ett bra pass på fyrtio minuter.

onsdag

Nu ska jag ut i mörker och mocka.

Väldigt turligt nog Åsa-Åvik ringde mig när jag var på jobb och jag fick skratta väldigt mycket fast jag är sjuk, fattig och har lika mycket lucialinnen att stryka som en Askungen har styvsystertvätt att ta reda på. Dessutom var jag tvungen att flytta allt, när jag precis gjort allt färdigt, för det skulle vara disco i aulan i kväll. Men jag hade fortfarande bubbel i magen.

Det finns några som vill leka med mig. Eller med mig i egenskap av dramapedagog och det bokas möte och visas intresse och det är skönt. För annars är det mörkt.

Men årets lucia blir vacker och det retar mig lite att jag inte får lägga ut bild på elever. För jag hade velat dela med mig. Men det är liten skrutt goes skönhetsälvdrottning och bländar hela världen med häpnad. Vi är alla vackra om vi får lov.

Ibland är man sin största prövning.

tisdag 8 december 2009

Tisdag

uppenbarligen lyckades jag inte publicera det här igår:
Red Manno i mörkret. Volt, åttor, halt och rygga. Mest utan att hålla i några tyglar alls. Bra jobbat av Mannen som inte blivit riden på länge, känns det som.

Annars fortsatt trött, febrig, snuvig och hostig. Mötestider bokade. Smink och peruker till monstermusikalen handlade för de pengar som Musik och teatervalet fick i stipendium på sommaravslutningen.

måndag 7 december 2009

Måndag

Trött, feber, snuva och nästan nysande hela tiden och hosta och jobba ändå. Eleven här. Lite lätt mys och promenad och squeezing upp för vall. Grått väder och grått och tungt i största allmänhet. Försöker mig på att pigga upp mig med ett hest kraxande av nedanstående.

Lucia och annat som hopar sig ter sig mer som hot än härligt just nu. Ordet var väl peripeti? Dags för vändpunkt. Om inte annat minskar det reella mörkret snart.

söndag 6 december 2009

Asch. De ville inte leka med oss.

Horse Boy ville inte inte leka med oss. Men det var om Horse Boy på Nyhetsmorgon TV4 i morse.
Annars inte mycket häst i helgen. Har försökt komma ikapp med annat, som reflektion, stillhet och skickat en massa mejl som skulle vara skickade. Kanske mest av allt så har jag bestämt kriterier som huruvida de kan uppfyllas eller inte kommer att avgöra vad min försörjning ska komma av. Lite dags för peripeti, som det heter i klassisk dramaturgi, eller som man också kan säga "vändpunkt".

torsdag 3 december 2009

Och jag har läst

klart Johnny Cashs självbiografi och jag har säkert haft det här klippet på bloggen innan, men det känns som om det också handlar om mig, vissa dagar.



På något sätt är det lite likt det här:


Första gången jag hörde den här sången grät jag och jag hade bara råkat zappa mig fram. Klippet är från den tv-sändningen.

Hovslagar-Anders var här idag. Inget på saktaväxar Åvik. Manno skodd runtom. Anders kommer i februari igen. Den fjärde klockan fyra.

Allways go in the direction where you're heading

Stand on your own feet and saddle your own horse.

Jag står på egna ben och saddlar min häst själv i de flesta bemärkelser. Det är väl dags att börja gå dit jag ska och inte hamna på alla andra ställen, även om det ibland är kul.



Ett fantastiskt klipp, som jag är glad att Elisabeth uppmärksammade mig på.

onsdag 2 december 2009

orkar inte mycket -onsdag

Elisabeth skrev på sin blogg om andra som verkar träna och ha det roligt med sina hästar. Inte jag. Pytte-ytte-lite liberty i morse på väg till hagen. Manno går ut först jag ställer honom någonstans på gräsmattan eller som i dag någonstans på frosten. Därefter släpper jag ut Åvik som får en morot från sticken. Åvik går sedan ut, hälsar på Manno som tjurar och väntar morot. Jag går till Manno backar honom och flyttar lite fram och utdelar morot. När det är gjort ropar jag på Åvik som kommer och får en morot. Sedan flyttar jag bådas framdelar samtidigt, börjar springa på stället och så travar vi alla till hagen. Förflyttningssträckan är nästan kortare än ordet förflyttningssträckan. Det här är verkligen lill-liberty. Idag i fint frostigt månsken.

Jag vet inte om jag borde gå på fest, bli lite lätt berusad och babbla med bekanta och obekanta eller jag ska försöka vara i stillhet i helgen. Båda kan vara bra och båda kan vara dåliga. Det gäller att välja rätt. Dessutom är det Working Equitation och dressyr-clinic med en Joao Lynce på Nyboda Kör och Dressyrstall som jag vill gå på och en namngivningsfest för en liten människa. Jag tror att jag mest behöver bli tom i bollen och låta tankarna komma lika långsamt som en oljetanker svänger.

måndag 30 november 2009

Måndag

Manno kom inte när jag kallade idag. Så eleven och jag borstade Åviks yviga man och svans och så provades det lite circling game och yoyo. Det gick bra. Även Åvik kan arbeta. Bra att ha en Åvik då Manno strejkar. Manno är inte nöjd med den låga sysselsättningsnivån och tycker att jag är en trist typ. Ikväll har jag ryktat och kammat honom och försökt ställa mig in. För denna vecka och nästa är tuffa. Utvecklingssamtal, soaréer och Lucior och annat som gör att livet känns om en lussekatt, fast med mer russin än saffran. Mer skola än skolor med hästen.

Jag försöker hitta strategier. Eller om jag försöker konstruera strategier. Hur som helst är jag relativt planlös än så länge, men med många önskningar. Hur får man det man önskar? är frågan nu och frågan kanske även är: vad är det jag önskar?

söndag 29 november 2009

Såg Cirkus Saga idag.

Cirkus Saga var kul, med mustaschprydd ensemble. Både de två kvinnorna och mannen bar mustasch. De gjorde härliga akrobatiska trix och underbart roliga. Kommer de till en plats nära er, rekomenderar jag dem!

Minimalt hästeri. Tristaste formen av hästägande äger rum nu i Maglehult. Men det blir bättre. Man lever på hoppet. Manno kommer att vara nitton år 2015. Hans pappa eller om det var farfar blev ju äldre än fyrtio år. Skam den som ger sig.

söndagssortering

Dagen efter den årliga glöggaftonen. Mycket glögg med ganska mycket rom i och ganska många grannar. En av dem var barnbarn till någon som vuxit upp i mitt lilla hus. När farfadern växte upp var det en sexbarns familj här.
Vi bakade lussekatter och pepparkakor hela dagen. Bakning brukar vara min grej, men i går vältes plåtar på golvet och degen jäste fel och pepparkakor brändes eller gräddades för lite. Så nu har vi klarat av glöggaftonen med allt felbakat. Hoppas vi slipper det igen även det blev en härlig kväll.

I fredags var det ingen riddarträning. De på Nyboda var nyvaccinerade och dåliga. Igår inget hästeri att tala om, mer än lite tittande på hästarna med en del av festarna.

Idag har jag stängt så att hästarna inte kan gå på gräsmattan. Allt blir ju bara gegga och det borde redan ha varit gjort. Förutom glöggmuggsdisking, julmarknadsbesök på skolan och barn på bågskytte ska jag försöka hästa lite, längtar det ganska mycket.

Prioriterade mig långsam frukost och lite bloggtid för tankesamling. Läste i DN om Patricia Tudor Sandahl. Tudor Sandhal som säger sånt som jag vill minnas och bloggen börjar bli mitt externa minne. Kanske kan någon annan också finna glädje i att läsa det här:

"Det grekiska ordet för synd "hamartia" som också bland annat betyder "att missa målet"

De sju dödssynderna och deras motvikter:

Avund - förnöjsamhet och välvilja

Vrede - medkänsla och tålamod

Frosseri - måttlighet och gemenskap

girighet - genorositet

vällust - intimitet

likgiltighet - förundran och engagemang

högmod - ödmjukhet och värdighet

Så åldras du med värdighet och ro:

Vårda det inre livet, unna dig stillhet och tystnad. Stillhet är läkemedel för själen.

Tänk igenom vad som är väsentligt för dig, vad som är förhandlingsbart och inte.

Tiden är begränsad, nu om inte förr måste du bestämma dig för vad du vill använda den till.

Vad är ogjort i ditt liv? Finns det personer som du vill träffa, knutar som du vill lösa upp medan tid är?

Våga vara vis. Om du inte står upp för dig själv och vad du kan nu, när ska du göra det?

Bry dig inte så mycket om vad andra tycker. Du har inget att förlora.

Behåll nyfikenheten och förmågan att förundras. Försök se världen med barnets ögon.

Se miraklet i det lilla.

Våga tala om döden. Närheten till döden kan visa oss vad livet är."

och ett citat ur artikeln:
"vikten av att stilla sig och fråga sig vart man är på väg och om man verkligen är på väg dit man vill gå?"

Nu ska jag tänka lite på jobb och diska. Jag ska komma på något listigt sätt att anteckna minneslistor fast jag är diskvåt om händerna, för ofta när tankarna flyger fram och tillbaka ovanför diskhon, dyker goda idèer upp. Nu mera är ju mitt minne kort och jag glömmer bort vart jag lade mina minneslappar. Kanske kan en fast och vattenbeständig plats hjälpa mig?

fredag 27 november 2009

om man behöver julljud

min spellista med julsånger som denna och andra mer eller mindre sannolika låtar.
Den svenska röst som rör mig mest är utan annan konkurens:

gör en playlist på youtybe för glöggaftonen imorgon. Den här ovan slinker nog med bland julsånger.

För gamlingar med gott minne sjunger Freddie här:

Judy Garland, sjöng väl denna först av alla? Judy var barnstjärna när hon var liten. Freddie var mutist och tyst i sju år. Kanske lagrade sig rösten då?


Hästandet har varit sparsamt. Rykt och lite gull.

onsdag 25 november 2009

kort rapport

I måndags jobbade Manno. Eleven, Manno och jag var i skogen och klev omkring. Det finns stora fördelar med att ha en häst som är van att följa människan.

Tisdag mini-liberty på vägen ut i hagen.

Idag, onsdag, joggade med Aski och Manno tre vinterlera kilometer. Men Manno hade spänst i steget och Aski som var lös for som en fogsvans. Det var nog bara jag som var lika tung som leran.

söndag 22 november 2009

Hästandet i helgen

Igår red jag en pigg Åvik. Mycket förslag på galopp. Eftersom han travar som en trebent trähäst ibland när han vill galoppera fick vi galoppera ofta och kort för att kolla att han inte var halt. Fullt med vildsvinsjägare, otroligt unga och med äppelkinder, fast vi såg grisarna på ett annat ställe senare och hörde inga skott. Så det blev nog fördel grisarna denna jaktdagen.

Idag följde Manno med mig Aski och R på promenad. Manno fick gå först och jag höll mig i höjd med hans mage till att börja med. Efter en tjugo minuter kunde Manno kliva på med mig efter och 12-foot linan över ryggen.

I lördags hann jag kolla lite liberty på ponnyklubben och funder på att jag borde nog skaffa mig en plan. Hade tänkt att novemberlovet skulle innehålla ett försök till att filma något och skicka till ponnyklubben, men jag prioriterade annat. Nu överväger jag en insats på jullovet.

Läste om oxyticin och Kerstin Uvnäs-Moberg (som en gång var med i en informationsfilm om amning som jag var filmproducent för för 13 år sedan). Att oxyticin är viktigt för skapandet av sociala band. Jag tänker på hästar och på mina elever med autismdiagnos och egentligen alla som är däggdjur, för enligt Uvnäs-Moberg är det lika med oxyticinet för alla däggdjur. Dessutom läste jag om hästar och flickor i litteraturen. Allt i DN idag och allt var intressant och jag kommer nog att lägga ut mina tankar och text om detta någon dag med mer tid för reflektion. Jag längtar våldsamt efter att bara vara still och låta tankar segla genom sinnet. Det är för mig det bästa sättet att förstå, just nu är det för lite luft mellan mina tankar, idéer och önskningar så inget blir färdigt.

Att prioritera det som är viktigt och akut måste åtgärdas är något borde jag prioritera.

fredag 20 november 2009

Fri fredag

Eller nästan fri, men för första gången denna termin åkte jag hem när jag slutat jobba. Inget stanna kvar och fixa eller avsluta eller något. 11.20 är en god tid att åka hem på och jag ska nog bli nogrannare med det. Inget gratisarbetande i dagsljusstunder, nej, hem och rida!

Red genom kyrkskogen. Mycket trav i sansad takt med enormt vingligt övervägen. Lät Manno vingla ganska mycket för jag trodde att det skulle stadga sig efter någon kilometer. Det gjorde det inte, så det fick vara ganska mycket enhandsfattning på tyglarna som hängde lite, men inte helt långa. Inget vildsvinsstirr. Vi stod i vattenpöl efter lite trix och morötter. Red förbi två hästar som var väldigt pigga och lutade sig mot eltråden som hade tappat den översta tråden och dessutom bara hade ett metersbrett dike som staket längs ena sidan. Som de hästarna for och bockade kunde de lätt bockat över det diket utan att märka det. Jag tror att de hästägarna inte var mest intresserade av stängsel. Ganska läskigt tyckte jag som inte vill ha två lösa främmande hästar hälsande på Manno när jag rider. Det blev två timmar hästeri och en mil riden. Solen sken tills den gick ner.

Mannos man la sig helt på höger sida efter trekvarts ridning.

torsdag 19 november 2009

Tröttdag

Dagen efter blåsten. Tydligen orkanstyrka på vindarna på Bron (pratar man om Bron i Skåne så är det Öresundsbron) i går. Idag blåser det inte, men det är lika svart och blött ute. Fast med den skillnaden att vattendropparna inte flyger omkring utan mer koncentrerar sig på att göra gyttja.

Hagen hade blåst sönder i natt, på flera ställen. Jag såg bara ett trasigt ställe i morgonmörkret. Grannar ringde mig senare under dagen, för tråden låg längs vägen. Mina mycket vänliga grannar lagade staketet och underlättade min dag. Hästeriet i dag var det minsta libertyt på väg ut i hagen och rykt nu om aftonen. Imorgon är det fredag och jag slutar tidigt. Det behövs efter en tung arbetsvecka, trots trevlig teater. Jag önskar uppehållsväder och ritt i raskt tempo för att liva upp mig och Manno.

Jag tänker mycket på left brain introvert och vad man kan göra för att underlätta, fast Manno verkar mer och mer extrovert trevligt nog. Det passar min läggning bättre, tror jag.

Ps. Gjorde IQ-testet igen. R brukar lösa suduko och Menza-gåtor för att koppla av. Menza har ju 131 som gräns, så jag tänkte att om jag gör samma test igen borde jag ju få bättre IQ och vara mera jämnbördig med R. Jag tänkte fel. Jag fick 126 idag.

onsdag 18 november 2009

hm

Mensa IQ Test
Free-IQTest.net - Mensa IQ Test

Fast eftersom jag gjorde testet i stället för att lägga mig i tid, tror jag nog att jag ändå har problem med förståndet. I bästa eller om det nu är värsta fall kan jag ju skylla på att mitt omdöme var grumligt av trötthet och förvåning över att det inte har blivit strömavbrott än.

Novemberblåst-mörker-regn

Nu är hela gårdsplanen en svart vattenplaning. Det kändes underbart att ha en tung volvo att färdas hem i idag. Lilla kadetten hade hoppat som ett russ på betessläpp i den här blåsten. Lite ruskigt är det med grenar som ligger på vägen, regn i sådan mängd att vindrutetorkarna inte hinner med och beckmörker.

Väl hemma skyndade jag mig att mocka så mycket att jag inte bytte om från klackaskor (detta fina skånska uttryck) och klänning. Ett ett huj blev allt klart och blöta hästar kom travande och fick borstas lite torrare. Lite godnattpyssel blir det idag med, men det är nog allt hästande i dag. Åvik rättade in sig och ställde sig utan att äta när det var dags för halsrykt. Manno verkade också tycka att det var extra skönt med halsrykt. Kanske hade vinden dragit kallt om nackarna.

Eleverna och jag såg Skånes Dansteater som gjorde Young Blood på Hässleholms Kulturhus. Oerhört intressant och jag blev nog mest gripen av hur dansarna hjälper varandra i dansen. Att de inte väntar på att bli lyfta, utan lyfter sig själv i lyftet också. Att lyfta sig själv tillsammans med andra kopplade jag till hästeri och ridning och inte minst till mina elever. Hur lär man sig själv och andra att hjälpa till att lyfta sig?
Och ridningen när jag vill att Manno ska samla sig och lyfta oss genom att ta i med sin bakkropp och lätta fram, hur mycket av hjälpa till att lyfta mig har jag i min kropp? Dans är onekligen mycket intressant.

tisdag 17 november 2009

Tisdag

Otroligt roligt har jag haft på jobbet. Två gånger på en dag fick jag se Skånes Dansteaters Master Mind. En föreställning där åskådarna får prova att koreografera dans-sekvenser med verktygen tid och rum. Det vill säga var i rummet och i vilken hastighet tre dansare ska utföra två olika sekvenser och sätta ihop detta och dansarna utför det omedelbart. Underbart atletiska, tighta och generösa människor som mötte eleverna vackert. Vi blev bjudna till Skånes Dansteater för att se deras vardagliga arbete också.

Imorgon ska vi se en stor dansföreställning som heter Young Blood tillsammans med 240 andra gymnasieelever. Bara det är en utmaning för mina elever, som skäms för att de går på särgymnasium. Deras skam är i sin tur min utmaning, innan de går ut skolan ska de vara stolta över sig och det vi gjort tillsammans.

Otto, Thea och jag slutade så tidigt att vi kom hem när det var ljust. Barnen erbjöds Yoggi och jag bytte om till ridtur. Manno kom inte när jag kallade, så det blev att vada i lera. Jag sadlade, kliade Manno i rumpan och red ut.

Manno var på! Det var bara skritt och trav, eftersom det började att skymma och mitt mörkerseende knappt finns längre, men Manno klev på. Jag sjöng för att hålla vildsvinen borta och red som jag gjorde som barn och vi fanns framåt. Sedan jag läste Aris kommetar har jag tänkt på hur det är när barn förhåller sig, att de oftast är så vana att någon annan bestämmer mycket att de är vana att kompromissa på ett sätt, som inte är lika självklart när man är vuxen och jag tänkte mig som mer barnslig. Som mer kompromissbenägen och mer benägen att acceptera Mannos heta önskan om morötter hela tiden. Vilket på något sätt ledde till att han tiggde mindre och gick på bättre. Först tänkte jag prova att backa honom om han kom för nära, men jag tänkte det och tänkte sedan att strunt i samma.

Kan det vara att jag öppnade mig bättre för Manno? Dansarna idag pratade om att vara öppna för varandra och se var de andra var i stycket och förhålla sig till sin rytm, styckets rytm och de andras rytmer. Jag vet inte.

På gårdsplanen gjorde vi bakdelsvändning, "gungan" alltså skritt och rygga utan mellanliggande halt och vi klarade det nästan. Förra omgången som Manno var igång kunde vi det hur bra som helst, till och med trav till rygga. Men nu var i alla fall nästan.

Sedan la jag mig med ryggen på hans kors först väldigt hastigt, men efter några försök kunde jag begrunda stjärnor och satelliters färd över himla valvet. Ibland är det bra att vara svankryggig, som när man ligger med ryggen mot korset samtidigt som man sitter i en westernsadel.

Nu ska jag gå ut och pyssla om Åvik och sedan diska vid den nya fina diskbänken.

måndag 16 november 2009

Långdag

Mycket annat denna måndag.

Hästeriet blev att mocka och ligga i höet och höra hästarna tugga i en halvtimme.
Ett sätt att bli hel.

söndag 15 november 2009

Söndag

I fredags red Otto sin riddarträning på Falcon på Nyboda Kör och Dressyrstall. Thea var sjuk så Otto fick rida tillsammans med två mindre killar. Otto var mycket nöjd och tyckte att det var bästa gången hitills.

På lördagen städade vi och firade Ottos födelsedag igen. Mycket städning och barnen var otroligt duktiga. Ottos svabbade golv och Thea ordnade det mesta.

Idag blev det lite spontan-liberty i hagen när jag skulle fota annat. När jag ser filmsnutten ser jag Mannos ganska godis-dominanta attityd och jag är ganska viftig med händerna. Inte så stilfullt, men bloggen är det bästa stället att förvara bilder och klipp på. Det är bara att tugga i sig att just nu idag är jag inte bättre än så här. Men i morgon är en annan dag.

För att inte tala om 2015. Det är ett annat år. Långt fram. Men nu ser det ut så här:

video
Det var Manno som gick först in i "round pen". Jag tolkade det som en invit och hängde på.


Egentligen skulle jag försöka mig på fina foton av bordet som tjänstgjort som trädgårdsmöblel.
Plast-spetsduken som legat på hela sommaren och hösten har liksom mönstrat bordet i samarbete med väder och vind.

torsdag 12 november 2009

M

M som i mycket mörker, mindre rädd, mockat och i moatjé (som är R).

Mycket jobbat, lite hästat, dags att vila.

Imorgon barn!

onsdag 11 november 2009

Einstürzende Neubauten och Cave. Blixa är ju med i båda sammanhangen. Eller kanske var när det gäller Bad Seeds. Hur som helst är det rasande hemskvackert i videon , som är strax nedan för. Videon snäppet längre ner är min favorit alla kategorier och i alla sammanhang och jag blir märkligt nog alltid väldigt glad.



Mota mörker

Vad att göra om man anar vampyrer i varje hörn?
Fast det inte ens finns hörn i naturen och man inte tror på vampyren!

Jag har gjort det som är rädda bör göra i sin trädgård och jag talar inte vitlök och silverkors, utan här gäller kulörta lampor. För vem som än i lermörkret får tillfälle att glädjas av färgade lampor lever livet lättare. Så nu har jag klättrat på halkande stege i mörkret för att förgylla favoritträdet och gjort vissa apkonster när stegen gled. Allt gick väl och jag är styrkt i min själ.

Hästarna tog ingen större notis om det kulörta. Aski pep och ville upp på stegen.

Onsdag

Lite tid ledig på morgonkvisten. Mockade och fixade stallet. Manno och Åvik och Aski och jag hade först lite spontan-liberty. Vi lyckades med konststycket att alla trava/springa tillsammans på gårdsplan och stanna alla samtidigt på väg ut i hagen. Det var ett fantastiskt ögonblick av flow i flocken.

Sedan tröttnade Manno och sprang till äppelträdet på baksidan med vinteräpplen. De höga grenarna där släpper äpplen varje natt till en hästfrukostbuffé. Hästarna mumsade och jag mockade full av glad-flow. Vi kan ibland.

Idag lucia-träning på skolan. Nu är julandet igång.

Vildsvin och varg

Hittade de här på youtube. Vildsvin och varg som kollar in varandra. Liksom lite lugnande att se, att mötet har något som liknar lekfulla former. Jag menar, har man lek som yrke kan man nog klara av att hänga på varg och svin-lek också.



Filmat utanför Mariestad.

tisdag 10 november 2009

Lerdag

En dag i skånsk novemberlera, eller rättare sagt en skymningstund med hästeri av glad kvalifisort. (Tror att Pippi Långstrump myntade kvalifisort.) Manno och jag vävde i skritt och trav och jag försökte vara mycket i zon 5. Jag fick Manno att samla upp sig i traven med hjälp av att själv studsa fram med höga knän och korta steg. Mycket morötter och intensiv intervallträning att springa med i traven. Efter influensan har jag inte riktigt fått tillbaka konditionen.

Just nu har jag problem med att komma ut på morgonen i mörkret och springa. Dels så gör alla vildsvin (nästan varje morgon piper de runt) vargen och ett lodjur som drar omkring mig mindre benägen att springa ensam i beckmörka skogen. Jag är inte rädd för dem med hjärnan, men i ryggen. (Vildsvin och vargen har ju attackerat hundar i min skog, så jag blir rädd för att Aski ska skadas. Även om de hundar som attackerats varit jakthundar, kan man ju inte vara säker på att de ogästvänliga djuren i skogen tänker kolla om Aski är jakt eller vallhund.) Det kryper längs min ryggrad när det prasslar i löven och det gör det hela tiden.

Dels för att var jag korkad nog att titta på True Blood på TV hos R. Jag trodde det var någonslags relationskomedi. Om man som jag har lätt för att bli mörkrädd i kombination med att bo ensam i skånsk skog (alltså inte alltför långt till grannar) i lervintermörkret, ska man inte se aldrig så teatrala vampyrscener på TV. Sedan jag slutade ha TV hemma har jag blivit mycket mer lättpåverkad av TV-våld. Förra sommaren fick jag mardrömmar av Morden i Midsommer och nu fruktar jag vampyrer överallt fast jag vet att de är fantasier. Jag vill inte vara mörkrädd. Tror att jag ska läsa om sagan om Baba Yaga eller något liknande namn. Sagan går ut på att för att komma undan fruktan får man vända sig mot det läskiga, säga dess namn och att man inte är rädd för det. Även om det känns som om jag kommer att få stå och rabbla skrämselvarelser lika länge som jag brukar jogga kan det vara värt att prova. För det är för trist att vara sin egen rädslas fånge.

Nu ringde grannen och sa att Aski vägrat gå ut på lunchen och att vargen siktats två kilometer bort på eftermidagen. Kanske kände Aski att den var nära och insåg att vara ensam i hallen länge var bättre än att möta varg ensam på gården, föreslog grannen? Konstigt är det i alla fall att Aski inte ville gå ut. Aski är liksom rörelse och brukar komma som skjuten ur en kanon. När jag kom hem vid tretiden var allt som vanligt och hästarna lugna.

Vidare med hästeriet så försökte jag ha båda hästarna lösa i stallet när jag mockade. Det var inte lätt. Åvik tränade morotsstretching och jag ryktade honom noga.

måndag 9 november 2009

Igår och idag

promerade vi, Aski, Manno och jag i lite mer än två timmar per dag.
I relation till Manno befann jag mig i zon 3, 4, 5. I relation till Aski befann jag mig i zon 1. Hästar blir modigare och frimodigare av mycket promenerande i de bakre zonerna, tycker jag. Allt efter situation är det som att valla dem framför sig à la driving game eller pusha fram dem och få dem vara modiga à la squeezing game. Aski behöver mer träna att inordna sig och hejda impulser.


Idag hade jag 22-foots linan. Efter en timme kunde jag lägga den över ryggen på Manno och hade änden i handen för säkerhets skull när vi var på vägen. Lite knepigt, men det gick: zon 5 genom liten trång stig med täta granar kring. Jag hade Aski bakom mig och en bit lina och Mannos svans framför mig. Det är ett speciellt gristätt område, så det var luft i steget.

Väldigt knepigt var det genom boksskogen, när vi skulle gå på en rad, med Manno först, längs stigen. Till slut gick det en liten bit. Bokarna står lite väl glest för våran nuvarnade nivå på gåsmarch med Manno i täten. Kanske ske man se upp när det gäller gåsmarch nu i Mårten Gås tider?

Lite jogging med mig i zon 5 fungerade hyfsat i korta pass. För nu när Manno hade täten ville han gärna ta långa steg. Riktigt så stora kliv klarar jag inte av. Inget åsnebeteende med dra i repet och inte vilja röra sig om han får springa först från Mannos sida.

Manno är ju en kung. Så klart att han vägrar vara handhäst och komma tvåa och få för lite fokus.


Manno är inte särskilt glad för vatten. Vi tränade lite olika: vara i vatten övade Manno, sitta still fick Aski pröva och jag tränade tålamod och godisutdelning i rätt stund både till häst och hund.

fredag 6 november 2009

Veckan som den varit hitintills.

Onsdagen var i hästeri väg endast det lilla libertyt på morgonen. Manno står på speciellt ställe och väntar och Åvik får numera fånga en morot fastsatt i sticken. Torsdagen var likartad.

Idag vävde vi i trav on line åt båda hållen. Manno mycket road. Sedan sepentiner i skritt och skänkelvikning ( freestyle med stick) runt tunnor, vedkorg, däck och bilen. Och bend to stop med stick. Sedan kom R och vi rullade i en ensliagebal. Fyrkantiga balar är inte helt lättrullade.

Nu är det helg. Dessutom är måndag ledig, som kompensation för öppet hus. Min ambtion är hästeri och städeri och färdigeri med diskbänkeri. Och fira Otto hos pappa på söndag. Otto blir nio år och åren går så fort.

tisdag 3 november 2009

Tirader om tisdagen

Eleverna och jag skulle bli bjudna på bussfärd och skrämselmusikal i Malmö. En gyllene buss stod och väntade på oss, vi klev ombord och bussen drog i väg. Rakt in i en stolpe, en stolpe som spärrade av till cykelbanan. Stolpen slet i bussen som en stor haj, mer än en meter långt hål och rakt in i dieseltanken. Efter 100 metersfärd var det bara att evakuera eleverna. Det får bli teater en annan dag.

Hästandet var för dagen mockning, några ögonblicks vila med huvudet på Mannos kors. Jag kunde känna hans längtan efter kvällsmorötterna som en kvicksilverspänning i hela kroppen. Men Manno lät mig vila huvudet den lilla stund jag hade. Åvik sjöng nog godnattsånger då han mullrade vid morotsdags.

Jag har förfärdigat en affisch för monstermusikalen som ska kopieras upp i A3 imorgon för att hänga på strategiska platser på skolan på torsdag. På torsdag är det öppet hus på Norrängsskolan och jag ska vara i bildsalen och berätta om den estetiska intriktningen med teater, bild och film. Nästa vecka får vi föresten veta hur det gick i filmtävling vi skickade in bidrag till. Den 9 december är vi med på en Berättarfestival på Vipan i Lund. Kul!

Men nu är jag en trött mamma, hästare, husare och lärare.

måndag 2 november 2009

Var är vargen?



Vargen är i Skåne och går på skola!

Undrar om den vill vara med på drama?

Måndagens mödor


Eleven, rektorskan, Manno och jag hade en stund här idag. Det var bra och vi får nog fortsätta!

Eleven, Manno och jag gick sedan en sväng i skogen över stock och sten. Vi tittade efter vargen.
I lördags var vargen här i min skog och bet en hund ganska rejält. Hunden, en drever som var med och jagade rådjur, tog sig hem för egen maskin, men den hade blivit ordentligt tilltygad av vargen. Hundens husse såg en mörk skugga som kom farande på hunden och det var vargen. Hussen sköt flera skrämselskott. Vargen flydde och hunden försvann. Senare hittade hussen hunden hemma i trädgården och det bar iväg till djursjukhuset.

Jag hörde flera skott i skogen, ganska nära, när jag red Åvik. Åvik gillar inte skott riktigt. Han stelnar till lite varje gång. Men om det var så att en varg sprang runt i skogen samtidigt som vi skrittade vår lilla tur, är det kanske inte så underligt om han var lite uppjagad och fick hjärtklappning av grannen med hunden. Jag känner mig som om min skånska skog har inflitrerats av Astrid Lindgrens sagoskogar. Nu väntar jag bara på vildvittror, myrlingar och rumpnissar.

Aski brukar vara ensam ute här hemma om jag inte är borta alltför länge. Jag tror att vi tar en paus från det. I alla fall tills vargen är rapporterad någon annanstans.


Imorgon teater för eleverna i Malmö. Drömmarnas Hus och Malmö Opera bjuder på skjuts fram och tillbaka och föreställning: Allt du äger är mitt. Det ska bli spännande!

söndag 1 november 2009

Långt hästeri i dag.

Från halv tio till halv ett Manno och jag. Eftersom Åvik var så spattig att han fick hjärtklappning av en hund och granne igår, var min plan för Manno idag: Liberty i play pen (tänkte mig ganska mycket galopp för att bli av med sprall och för att det är härligt), on line väva på gårdsplan och rida med stick på gårdsplanen. Play pennen är ju i hagen och ganska ofta springer Manno in i den och hoppas på en stunds lek.

Min plan var att gå ut i hagen och att Manno skulle följa mig fritt in i play pennen eller allra helst springa dit i förväg. Manno hade andra planer, det är ju ännu roligare att springa som en vilde i hela hagen. När jag närmade mig honom skuttade han iväg, man kan beskriva det som ett väldigt alert send. Manno som ju kan vara väldigt oalert var nu elektriskt energisk och jag fångade fågeln i flykten och skickade i väg honom.
En liten pekning och pållen för iväg i galopp. Åvik hängde på, som man också kan se på de suddiga bilderna i inlägget nedan.

När en del av det sprakande sprallet lagt sig gick Manno och jag in i play pennen. Lite trixigt i början innan jag fick följar-kontakt igen med Manno, men så satt han plötsligt fast. Det är en märklig känsla det där, när hästar plötsligt är med en, liksom limmade vid ens axel. Circling i trav, minst fyra varv, lät galoppen vara för det var lite lerhalt. Manno circlade fint med energi. Därefter gav vi oss in i bakdelsvändning ett helt varv ett steg i taget med sticken som signal mest. Det tog lång tid och jag kom till nya förståelser.

Dels att Manno fäller ut det "femte benet" när han buffar och tigger. Så som Lichman rekomenderade fick Manno galoppera varje gång han fällde ut benet och blev pushig, trots lerhalka. Det tog kanske tre - fyra gånger och sedan var Mannos attityd som bytt. Slut buffat för dagen, i alla fall.

Återigen fick jag bakläxaupp mig själv för tankeoskärpa. Tänkte jag innan vi flyttade räckte det och att jag tittade dit vi skulle. Ingen stick, ingenting. Bakdelsvändningar som flöt med mig vid sidan ett stilla steg i taget. Men jag måste tänka att vi lägger vikten på bak, lättar fram, flyttar ben och och bär med bak hela tiden. Då gör han det utan stora hjälper från mig. När jag inte tänker, går han ifrån mig.

Vi gjorde "Pinky Test" som jag sett på ponnyklubben. Ett Parelli-test: Håll hästen med enbart lillfingret i öglan på grimman. Skritt, trav, halt och rygga funkade bra. Ett par gånger drog han bort huvudet, en gång för att slå sig fri i avsaktning och en gång i ryggning annars finfint. Till och med i små travvolter runt mig. Vi imponerade på mig.

Mannos man ändrade sig under dagens session. Bilden ovan är från halvtid idag. Inte heller lägger jag sticken på marken längre, efter att att den förra faktiskt tillslut helt gick av och inte på något vis var behäftad med den livstidsgaranti som utlovades när jag köpte den. Japp, jag blir snabbt arg och sur och sedan håller det i sig länge också, i en del fall i alla fall.
Bilden nedan är tre veckor gammal, men så såg manen ut ungefär när vi började idag.

På gårdsplanen vävde vi. Jag tror inte vi har gjort så där värst mycket försök på det innan, men det gick utmärkt i skritt och i trav åt ena hållet. Manno tycker att det är kul att springa ikapp.

Något som han älskar är när man cyklar med honom och cyklar allt vad man orkar så att han får galoppera på ordentligt. Lite läskigt är det fall han skulle hoppa åt sidan, för sådant är ju svårt med cykel.

Freestyle ridning med hjärnan påkopplad för min del ovanligt mycket. Började med bend to stop med hjälp av stick.

Vi vävde i skritt, travade lite rakt tillbaka, gjorde halt, ryggade och hade sedan morotspaus. Lite fusk-free style var det ju för det var grimma och grimskaft på, men jag använde det inte på hela tiden. De sista gångerna behövde jag inte ens sticken när jag lyckades hålla mig fokuserad, vilket jag gjorde nästan hela tiden. Ofokuserad mig leder till att Manno gör lite som han tycker. Då improviserar han, vilket oftast leder till betande. Men inte idag!

Så här såg Mannos man ut innan jag hoppade av honom idag.
Jag vet inte vad man ska lägga för innebörd i det. Sadel har han nog bara haft en eller två gånger senaste månaden, så det tror jag inte är den som spökar och ändrar hans man. Däremot funderar jag på om mycket rörelse gör honom helsidig. För idag höll vi på länge, i Falkenberg på clinicen var det långa dagar och den andra bilden med manen på Manno helt åt andra hållet förra vintern, fotade jag också en dag när det sprangs mycket.
Mannos hals ser dock väldigt smal ut, trots att den ibland ser så kort och tjock ut från sidan. Hm.

Framifrån är han fin.

En annan som är fin men inte med på bild är R, som tillbringade hela lördagsaftonen med min blivande diskbänk. R kopplade samman allt och byggde nog för att det ska gå att använda.
Diskho, avlopp och varmt och kallt vatten och en fröjd att diska. Ett fynd från Förmedlingscentralen lyser upp. Det ska få en plats vid vasken och vaka över vatten och avlopp.
Närmare bilder nedan.

Jag är svag för kristet kitch.

Kitchet blinkar. Då kan jag inte motstå.

Med den här killen i köket kan det bara vara bra.

Eftersom jag aldrig går på disco längre får detta blinket vid en diskho vara det som livar upp. Otto, Thea och jag brukade lyssna på disk-disco-soul när vi diskade samman när de var yngre. Kanske kan det återupptas nu?

Dessutom verkar det som en del djur fattas i Norrland. Har ni det tomt där uppe? För ett par veckor sedan var det björn som rev får fyra fem mil härifrån (vid gränsen Skåne-Halland) och i förrgår hade en varg som dräller runt här i Hässleholms trakten rivit och skrämts så att sjutton får och lamm dog. Det här är ju Skåne! I somras såg en granne lodjur här i krokarna och de där vildsvinen är överallt och lika så med rådjuren. Märkligt nog verkar det inte som om djuren begriper att här är det tätbefolkat, trångt och en säker död som väntar. Kanske längtar djuren söderut och tänker sig att gå över bron.

Suddiga bilder

Bilderna är bedrövliga, tekniskt sett, men jag ser ju hur det ser ut när Åvik och Manno flyger fram i hagen i minnet med hjälp av bilderna. Andra kanske kan öva fantasi! Har man inte fantasi kan man kanske ändå förundras över att Manno avslöjar sin sanna natur på sista bilden.







Manno - Enhörningen

Jag har läst om människor som får övernaturliga fenomen på bild. Men inte trodde jag att det skulle hända mig.