söndag 29 mars 2009

Sommartidssöndag


Sjukt trött eller så trött att jag blev sjuk. Missat dramakurs, inte orkat hästa. Men idag promenad med vän och hundar och skritt-ritter på hästarna. Lite annat med Mano också, totalt 1 timme 20 minuter.

Sverige är långt, tänker jag när jag tittar på Anna och Tulo i snö. Bilden är från idag, kl 18.45. Sommartid.

onsdag 25 mars 2009

Måndag, tisdag och onsdag


Måndagmorgon lite fritt följ på väg ut till hagen. När jag skulle släppa ut Åvik ville Mano inte sluta följa, utan han ville hänga på in i stallet igen. Jag bad honom backa och han fattade att han skulle stanna ute på gården. Åvik stannade och tog sin godis i stalldörren och rusade sedan ut i hagen. När jag kom ut ur stallet ser jag hur han travar förbi Mano. Mano som står där jag bad honom stanna. Den proceduren har vi haft varje morgon nu. Åvik travar förbi och Mano stannar stilla kvar.

På måndagskvällen lekte vi på gårdsplanen lösa och lediga i en halvtimme med mycket krumbukter och trav. Tisdag var jag hemma lite tidigare och skrittade ut efter lite lätt lateralt på gården. Totalt en timme. En Mano med en friare och mer energisk skritt än någonsin. Jag vet inte om det berodde på våra krumbuktlekar, vildsvin eller om det var för att det var längesedan vi red ut och dessutom i vackert väder eller en kombination, men skritten var stor och inte struttig. Även om det snöade på tisdagsmorgonen var eftermiddagen strålande.

Idag onsdag är det mer våffeldag och barn som prioriteras, förutom våran arla morgonträning.

söndag 22 mars 2009

Tvättmaskin, trät-människa och träning med Mano.

En kapsyl korkade igen utflödet från tvättmaskinen. Så jag monterade ner maskinen i ren panik över tanken på att behöva köpa en ny. För först förstod jag ju inte vad felet var. Faktiskt lyckades jag montera ihop maskinen igen och den har tvättat som den ska.

Strax innan hade jag träffat på en trät-maskin eller en mindre vänligt sinnad människa som ville förbjuda mig att rida på allmän väg, lät sin hund (i flexikoppel) springa fram till Åviks ben och vägrade låta mig rida förbi henne och inte heller fick jag rida efter henne. Till slut fick hon något slags formtopp gällande frustration och drog in hundens koppel, vände hem och gick förbi mig, samtidigt som hon fräste att det inte gick. En Trät-tant.

Mano och jag körde morotsgodis/liberty träning. Jag hade läst i det sista häftet till level 2 om vilka utmaningarna var och lite låg i sinnet konstaterat att det blir svårt, ja faktiskt, nästan tänkt att det klarar vi aldrig när jag läste om libertyn. För jag har inget bra ställe att göra en ''round pen" på nu allt är lera och det verkade så svårt med allt med endast tomtens staket som yttre gräns. Bland annat skulle man göra en ruta på 10 foot x 10 foot på marken och i den skulle man vända ett helt varv både på framdel och bakdel och åt båda hållen utan att komma utanför. När jag hämtade Mano ur hagen, lös, som han är nu för tiden, tänkte jag att det är lika bra att jag biter i det sura äpplet "att inte kunna" nu med en gång. Så jag mätte ut ungefär med hjälp av 12 foots-repet och markerade hörn med borstar och bräda. Samt drog streck med skon i det som borde vara grus. Och provade och det gick. Vi kan!


Här är "Mano-mannen" i rutan (och Åvik i hagen.) Att vända och rygga gick strålande, men när vi skulle gå framåt så ville Mano hellre äta gräs. För som man kan se på bilden börjar det skifta i grönt nu bland allt det gula. Efter trixande med provande av att få fart med hjälp av vändning, hålla i manen, men Mano var mest förvirrad och lunkade iväg och betade. Tills jag kom på att använda sticken, då begrep Mano.

Tyvärr är det helt över min förmåga att fota Mano samtidigt som jag springer, men Mano skulle göra Nevzorov (som figurerar i videoklipp på tidigare inlägg) grön av avund med alla konster han kan i luften. Vi sprang fram och tillbaka på gården och höll traven i vändningarna eller vad det nu var för gångart, men inte var det skritt i alla fall och många fötter i luften och Manos mage i huvudhöjd och han sprätte för det mesta inte iväg mer än en hästlängd framför mig och sansade sig när jag kallade. Helt otroligt roligt och jag är så stolt över min häst som står ut med mig om mina påhitt och som tycker att skutt är lika kul som jag!

Vi hade en lugn stund sedan, Mano betade och jag borstade. Han trivs alltid bättre med borstningen på slutet. Min lilla Lenny som jag hade var jag tvungen att borsta i 20 minuter innan vi gjorde något annat, annars var han stirrig hela ridturen. Hästar kan verkligen var olika. Men Mano verkar tycka att det är lika bra att köra igång med en gång.

Efter borstning och betande skuttade vi och travade lite till. Mano och jag sprang jämnsides ur halt, in i ryggningar och i snäva vändningar och skuttade samman. Fast Manos språng är elegantare än mina.

Två timmar blev det. Innan i veckan har det inte varit mycket. Onsdag, torsdag, fredag och lördag typ tiominuter var. Tråkiga tider.

Åvik och jag skrittade i trekvart.

lördag 21 mars 2009

Mama gotta do, what a mama gotta do.

Inte mycket häst.
Mycket städa, mycket barnens läxa, mycket sortera tvätt.

Imorgon söndag eftermiddag ska barnen med grannen som nästan är en "grandma" för dem. Då ska jag hästa helt och hållet.

tisdag 17 mars 2009

Tränings tider i helgen och idag.

Torsdag till söndag har Mano och jag tränat i det lilla formatet. På väg till och från hagen ungefär 10 minuter varje gång. Morotsgodisarna är nog beroendeframkallande. Istället för att som vanligt rusa ut ur stallet för att komma först till höet i hagen, stannar nu Mano vid mig och buffar på på fickan. Vi backar, gör framdelsvändningar, travar, stannar, springer i slalomstil till grinden lösa och han vill knappt gå ut i hagen. Nästan det samma på kvällen, men stallet drar lite mer än hagen. Åvik stannar för en godis på morgonen, sedan är det nog tycker han. För Mano och mig torsdag till söndag total tid ungefär en och en halv timme.

Idag tisdag, började vi fria hagen. Mano och jag backade och vände tillsammans. Sedan mockade jag. När det var mockat kallade jag på Mano vid grinden och han kom. På gårdsplanen lite träning med liggande tunnor för första gången på flera år. De var så lätta att de flyttade sig mest hela tiden, men relativt snabbt åt Mano morotsgodisar från tunnorna. Kliva över dem verkade onödigt, tyckte Mano, men han tittade intresserat när jag skuttade fram och tillbaka. Eftersom jag vet att han hoppar som en katt och när man rider honom mot ett hinder bjuder han så att det känns som att sitta på en raket, tänkte jag att här får jag ha honom i grimma och rep för att mitt budskap om hoppning ska gå fram. Vi hoppade i rep och grimma och sprang och skuttade och stegrade och var livade.
Sedan samlade vi ihop oss för jag har ju sett andra sidepassa över sina tunnor, så det skulle vi också pröva och öva. Lite segt med förståelsen från Mano, fast till slut så gick det med. Sist av allt borsta bort vinterhår och lera. Idag i vårsolensken blev det enochenhalv timme och jag hann inte rida. Hoppsan!

Kaprifolen på gång.


och gräset

och Åvik är också på gång (även om han är lite suddig så är han ju så stilig).

Bekräftelse är begärligt

Min Mano är ofta i luften och nu när jag sett detta är det bara härligt.

och inget jag behöver fundera på att arbeta bort. För han landar alltid bara jag vill.

Tack Ari för att du visade.

Tidig tisdag

Slutade tidigare, så fritiden är lite större i dag. Men så var jag ju också vid vulkanen på söndagen för skolans räkning. Tänkte rida så här som i klippet:

Mano beter sig exakt lika överladdat som fuxen som kommer in från galoppen. Energi sprakar i pållen, men han stannar stilla brevid. Det andra får vi öva lite mer på.

Hittade klippet hos Ari

söndag 15 mars 2009

I den skånska skogen


finns det inte bara vildsvin och bokar. Vi har vulkaner också. Så idag, söndag har jag rekognoserat slockande vulkaner för skolutflykt i veckan. Inte mycket hästande, men det som gjorts har varit lös häst på gård och skritt-ritt på Åvik. Grannarna tror att jag ska börja vid cirkusen. När de ser Mano lös och följande. Jag säger att det är på gång. Men att tidpunkten är oklar. Dock hoppas vi att det sker innan döden gör att vi inte kan drömma mer.



Här är en slänt som funnits länge. Det är lava som runnit längs vulkanen sida för 208-146 miljoner år sedan och nu är mossbelupna stenar.
Lavastenarna är sexkantiga.

Utsikten från vulkanens topp är kanske inte som de flesta svenskar tänker sig Skåne, men strålande skön även en grå söndag i mars. Tänk om våren när bokarna är ljust gröna.

tisdag 10 mars 2009

Kvällskonster

Tränade på att att Mano inte skulle slå knut på sig för att få godis. Jag masserade, kliade, smekte och lät honom vara i omgångar, tills det gick för sig att vi stod avslappnade brevid varandra. Sedan sprang jag och Mano, vi tvärstoppade och ryggade. Ryggade när jag ledde honom i svansen. Vi var utan grimma på gården. Framdelsvändningar och byta sida med ögat, om ni förstår vad jag menar.
Och borstade av lera. Mano har aldrig hållt på och rullat sig lerig så mycket som denna vår. Höll på i 40 minuter.

Sedan borstade jag ännu lerigare Åvik och gjorde morotsgodis-stretching.

Det fanns ingen innehållsdeklaration på morotsgodispåsen, så nu verkar det nästan säkert att det är för mycket av någon sorts socker, tänker jag, som är misstänksam mot odeklarerad mat.


Längtar blommor och blad.

måndag 9 mars 2009

Morotsgodis på måndagskvällen

Nu äter Mano morotsgodis. Man skulle till och med kunna påstå att han kräver morotsgodis eller gör vad som helst för morotsgodis. Visslar jag kommer Mano. Går jag så följer han, springer jag runt så gör han det och backar jag så backar han. Hela tiden med blicken mot fickan med morotsgodiset.

Jag köpte morotsgodis för att morötterna var slut på Lokalföreningen i Tyringe i fredags. Annars gillar jag nog egentligen mer att man äter det som är obehandlat. Morotsgodiset smakar ganska sött och jag ska nog studera innehållsdeklarationen. Aski, hunden, älskar det och försöker valla bort hästen för att få fler morotsgodisar för sig själv.

Mano gör ju nu i och för sig allt möjligt lös med inspiration av godisarna. Jag kan till exempel hämta honom vid grinden i hagen, ta ut honom utan grimma, han väntar på en godis och går inte ifrån mig medans jag stänger grinden. Till stallet går han lös brevid mig och sneglar på fickan. Jag vet inte om det är jag som är fåfäng, men jag skulle vilja att fokus var mer på mig än på godisarna.

Idag rykt och Följa John i full frihet, allt som allt 40 minuter. Och, jag höll på att glömma det, men i morse var kotan lite svullen igen. Kanske var det joggingturen som var för mycket. Lindade om med arnika igen och nu på kvällen såg det fint ut. Jag är lite orolig för att det ska bli något krångel eller att han som Åvik ska ha svullna ben varje morgon. Fast Åvik har ju levt hårdare liv eftersom han varit travhäst med många starter.

söndag 8 mars 2009

Galopping och jogging i snöblandatvårregn.

Red Åvik i en timme. Han tyckte att galopp var bäst. Jag tyckte att det var bäst att tänka på hans ålder och inte helt fräscha knä. Det blev en hel del galopper. Inte så långa, men många eftersom Åvik trodde att alla rörelser av mig var galoppsignaler. Han är vansinnigt rar, Åvik.

Därefter så bestämde jag mig för effektivisering av söndagen. Aski behövde motionereras, Mano behövde motioneras och inte minst jag behövde motioneras. Alltså joggade Aski, Mano och jag 6 km tillsammans. För Manos del blev det också träning på övergångar(eller Million Transitions som Parelllis säger) eftersom jag joggar så sakta att det inte passar Mano att trava till och det är lite för fort för hans skritt. Så Mano körde fem sex steg i skritt och sedan fem sex i trav medans jag jobbade med min jogging. Aski provade passgång hela vägen. Ett tydligt tecken på att jag är seg i steget. Aski travar inte förrens jag börjar kliva på. Hela vintern har jag fuskat och bara hasat runt i jogg 3 km varje vardag morgon, till skillnad från de senaste årens 7 kms springande varje morgon. Nu överväger jag något mellanled. Försökte ta bild på oss tre nyjoggade.

Inte helt lätt att lyckas fota oss tre på egen hand.

Så det fick bli på bara mina jogginvänner genom fuktig lins.

Mano, Aski och jag joggade nästan en timme och med fotografering och förberedelse blev det 1,5 timme.

lördag 7 mars 2009

Lördags övningar


Kotan ser normal ut och Mano travade rent runt mig med 12 foot-linan som kopplade samman oss. Inget markerande, ingen svullnad, bara ett ytligt sår strax ovanför kotan. Hans ben är lika torra som vanligt och såret ligger liksom in mellan hans senor. Mano har ovanligt torra ben. Man kan se senor och fästen när han är som han ska.

Lite on line, mycket porcupine ryggandes från zone 1. Har haft en del besvär med puffande och buffande. Det var mycket friendly i zone 1 också.

Samt träning i att äta hästgodis. Mano spottade ut godiset med lama-schwung. Åvik fick visa hur man tuggar i sig godis. Då tog Mano allra nådigast en och tuggade på det allra besvärligaste vis i sig en godis. Där efter böjde han bort huvudet om jag erbjöd honom godis. Det blir ju mer godis till Åvik, så Åvik blir gladare av godiset, antar jag.

En och en halv timmes hästeri lyckades det att bli.

Två stora delar i livet, drama och hästar.

Förutom att vara med min familj, använder jag min tid till hästar, studera drama och att vara med och undervisa ungdomar med autismdiagnnos främst i drama. Då är en person som Temple Grandin, PhD i Etologi och hon har autismdiagnos, som det ofta refereras till, men jag har aldrig tagit mig tiden för att läsa just henne, även om hon verkat högintressant. Nu är Temple Grandin omskriven på Parellis blogg. Där citeras hon så här:

"The single worst thing you can do to an animal emotionally is to make it feel afraid. Fear is so bad for animals I think it's worse than pain. I always get surprised looks when I say this. If you gave most people a choice between intense pain and intense fear, they'd probably pick fear. I think that's because humans have a lot more power to control fear than animals do. My guess is that animals and normal humans are opposites when it comes to fear and pain, and for roughly the same reason: different levels of frontal lobe functioning. This idea first popped out at me when I read two studies back-to-back on the frontal lobes in pain and in fear. What struck me was that while an active prefrontal cortex was associated with increased pain, it was also associated with reduced fear (though not with reduced anxiety). Pain and fear, at least in these studies, were opposites.

"The story isn't that simple, of course, but it's close enough that, until we learn more, I believe animals have lower pain and higher fear than people do. My other reason for believing this at least provisionally is that it's the same with autistic people. As a general rule, we have lower pain, higher fear, and lower frontal lobe control of the rest of our brain than nonautistic people. Those three things go together. (I'm not saying that autistic people have no pain at all and don't need painkillers. I don't want to give that impression.) "You almost have to work with animals to see what a terrible emotion fear is for them. From the outside, fear seems much more punishing than pain. Even an animal who's completely alone and giving full expression to severe pain acts less incapacitated than an animal who's scared half out of his wits. Animals in terrible pain can still function; they can function so well they can act as if nothing in the world is wrong. An animal in a state of panic can't function at all.


För mig som ofta tar inspration från mina erfarenheter med hästarna i min undervisning är det hisnande läsning och ett härligt svar på det jag känt: Att i hjärtat är det lika och att vara rädd är skräck. Nu har jag beställt boken: Animals in Translation -
Using the Mysteries of Autism to Decode Animal Behavior
på Bokia. Det känns som det är dags att läsa.


Och blogspot struntar i hur jag tycker att storlek på text och typsnitt ska vara. Därav det märkliga blandadet av stil och storlek i inlägget.

onsdag 4 mars 2009

Halt häst


Eller egentligen är Mano mer svullen i kotan höger bak, än vad han är halt. Han markerar mest. På utsidan av skenan har han ett ytligt sår. Han är inte supersvullen, utan svullnaden sträcker sig 2/3 upp på skenbenet. Efter gårdagens äventyrligheter har han några ytliga sår i huvudet och på ett andra bakbenet.

Det svullna benet lindade jag in med arnika, för ökad blodgenomströmning. Jag hoppas det hjälper. Linda ben och rykt och massage och borsta ut svansen i 40 minuter.

tisdag 3 mars 2009

fyra timmars hästande

22 fotsrepet och Mano gick omkull i galoppen. Han hittade den enda lilla isfläcken i hela Skåne. Hem och mockade tillsammans. Bar in ved. Hörde spark och bang från stallet. Mano hade rullat fast. Ringde granne för hjälp att dra loss honom. Men grannen skulle äta. Mano sparkade och fick loss en bräda i väggen och fastnade där med ett bakben. Till slut lossnade han och en del av väggen. Väggen är hel igen, tack vare Rickard. Mano verkar hel, tack vare en otrolig tur.

måndag 2 mars 2009

Måndags mörker

Sammanbundna hämtade vi vatten och gjorde ordning hösilaget för natten. Satt upp på Mano och insåg att vi utvecklat en ovana. Att han går iväg innan jag är iordning med allt när vi är barbacka. Får tänka på hur vi löser det. Kanske mer markarbete innan, för ofta sitter jag upp snabbt för att det är så härligt att vara på sin häst. Då kanske han inte är färdig för att stå stilla. Lateral flexion, disengage hindquarters och rygga för vikt och skänkel. Dagens övningar 40 minuter i mörker.

söndag 1 mars 2009

Värsta veckan i år

Det var en mindre trivsam vecka, vecka nio. Skönt att den är över snart. Jag försökte vända veckan genom att hästa loss idag. Markarbete; en del side ways i trav med släpande lina, circling game, driving game och mycket friendly game och porcupine på zon 1. Det var segt i zon 1 idag.
Sedan lite ridning med sticken, åttor och yo-yo (eller gungan som den heter när man rider gammal vanlig dresyr) uppsuttet med bara vikt och ben. Gick över förväntan, inte riktigt rakt, men någon gång rygga direkt ur skritt. Men det är en del kvar att arbeta på. Det är ganska lerigt så här den första dagen i en vårmånad. Jag läste på Horse in a creek-bloggen om snö på repet. Det är inget problem här. En och en halv timme hästande blev det i alla fall.

Här har vi mer lera på repet. Inte bättre, men vårligare.


Här finns det till och med lite, lite grönt gräs.


Och jordgubbarna börjar synas.

Det är mer snödroppar än snö ute.

Och jag ska nu skicka iväg brevet med anmälan till den där David Lichman-clinicen i Falkenberg. Jag och Mano, i sommar!
Faktiskt känns det så glatt och pirrigt att det är en avslutning på veckan som kan vända hela känslan för veckan till den bästa veckan.