tisdag 28 april 2009

Alles klar!

Cabaret gick hur bra som helst!
Mina modiga elever kastade sig handlös ut i cabretkonsten och sjöng, dansade och improviserade teater. Två dagar som rört och berört. Flera gånger om har jag gråtit av stolthet och glädje, för att de gjort sånt som går långt utanför det de ska kunna. Det är stort med människor som törs.

Trött är jag ända in i varje molekyl nu, även om mina elever frågar vad jag egentligen gör. De tycker att jag bara går runt och skrattar och inte jobbar alls. Jag vill nog påstå att även om det är det allra mest otroligt roliga jobbet, så sliter jag ständigt för att få det gå ihop. Smickrande nog, var en av de fantastiska teknikerna på Hässleholms Kulturhus som ungefär sa att det var så med Lars Norén också. Lars Norén glider liksom runt och hade full koll, men ingen märker hur han leder hela arbetet, allt liksom bara händer. Vilket jag slickade i mig som en sommarkatt äter katt mat i november. En gång sa en klok man, Anders Granström (som är berättare, gå och lyssna om han kommer till ett ställe nära dig) till mig att allt beröm man hör ska man ta åt sig. Det spelar ingen roll om det är riktat till en själv eller andra. Man ska ändå ta det åt sig, för beröm stärker och man behöver all styrka man kan få i livet. Så varje gång ni hör något gott om någonm och något slicka i er det!

Hovslagar Anders har varit här och Mano är nyskodd och Åvik verkad. Jag satt på Mano en halvtimme och läste senaste numret av Hästfocus, när jag väntade på Anders. Det är också träning!

söndag 26 april 2009

?

Är det avancerat självbedrägeri, eller är det sant. Det känns som om jag just nu har full koll inför morgondagens Cabaret d'amour premiär. Det känns lite för bra för att vara sant, tänker jag och tror mig bedra mig.

Men jag passar samtidigt på att njuta av upplevelsen att ha koll. Misstänker starkt att i morgon har jag ett helt gäng helt fantastiska och hispiga tonåringar att hålla reda på och får försöka få dem att fokusera på sina goda krafter kan ta på krafterna.


Mina vanliga elever går i Agruppen och i morgon har jag bonuselever. Det är så spännande att jag tar tacksamt mot alla korsade fingrar, goda tankar och allt annat som kan hjälpa till.

Av hästeri i dag nästan inget. Fast Mano och Åvik ser nöjda ut på gräsmattan. Nästa helg blir det laga staket på betet och betesläpp, om frostnätterna ger med sig.

Nu är jag lika trött som Mano Mannen på bilderna. Jag har klippt ihop fem filmer till cabareten i dag och hanterat havererande dator. Puh! Jag går och lägger mig nu.



Åvik hälsar!

fredag 24 april 2009

Veckan som varit


I tisdags var min elev här och provade att umgås med Mano à la Parelli i en timme. Sedan lekte Mano och jag med löslongering en halvtimme på tisdagskvällen. Onsdag och torsdag annat än hästar. Idag löslongering och on line i en och en halv timme. Manos och min galopp on line har blivit bättre av löslongerandet, eller liberty om man talar parelliska.

En helg med med lite tid till häst och mycket förberedelse till Cabaret d'amour, mina elevers första framträdande på en riktig scen. Det måste ju bli bra och jag ska klippa filmer som ska vara mellanspel i helgen.

Rönnen

Det är väldigt vårligt nu.

måndag 20 april 2009

Körsbärsblom,

små björklöv och syrénblad har jag sett idag. Snart dags att klippa gräset. Pollen, pollen och pollen. Orkar inte mycket med pållen.

Uppdatering: Det blev ändå nästan en halvtimmes löslongerande à la circling game i hagen innan stalldags. Galopperna gick bättre, även om Mano skojade och bytte varv lite hur som helst ett tag. Det är ju lite lurigt att dirigera honom på ettochetthalvt tunnland när han flyger iväg i luften. Men till slut så gick det i ganska snygg galopp.

söndag 19 april 2009

Igår och idag

Igår tung-träning. Läste på Elisabeths blogg att hon höll sin häst tunga, eftersom jag inte mindes om Mano och jag tränat det tänkte jag att det var bäst att börja. Det hade vi nog, för det gick utmärkt att ta tag i tungan. Till och med leda några steg även om det tog tid, för Mano ville mest få håret i ansiktet bort kliat. Sedan var jag på Manos rygg med sticken. Lite bakdelsvändingar och övergångar trav-halt-rygga-trav. Det gick ganska bra. Bättre än jag kände att jag var.

Fast det är lurigt med Mano, för om jag sitter på honom och längtar efter galopp, blir det galopp utan att jag har gett hjälper. Måste jag sluta virra i tankarna som verkar vara nog för att han ska ana, eller är han oreglerig som inte väntar på hjälper? Det känns som om jag borde liksom vara i stunden mer, glädjas åt trav utan huvudlag i stället för att fantisera om galopper som skrämmer mig lite, i alla fall utan grimma. En timme och tre kvart blev det i träningstid.

Idag i hagen skulle inte träna alls, bara ta kort, men så var det för mörkt för bilder och jag provade att rygga honom från sidan och springa. Mano sprang i från mig och då fick jag tjata lite och tillslut så hade vi circling game i hagen. Jag var oerhört glad för att han stannade runt mig många, många varv i en ståtlig samlad trav. Då är Mano så vacker. Galoppen och circling game gick inte lika bra. En ganska rejäl elipsform, ungefär 20 meter på längden och 5 på bredden. Mano for iväg, jag kallade in, han travade runt mig och brakade sedan loss i rodeosprång med lite galopp emellan. Nåja, jag är idag nöjd med att han inte sprang helt ifrån mig i galoppen. En timme i hagen blev det, innan jag insåg att jag inte skulle var där då.

Nu har jag 34 timmar och 40 minuter träning kvar innan terminen är över för att klara mitt nyårslöfte.

Egentligen en kommentar på Horseinacreek.

Ja, och jag noterat att högsta Parellin nästan alltid vänder sig bort från hästen när den ska "soak", tänka och få rum, men det gör inte mrs Parellin lika tydligt. (Linda tittar betydligt mer på hästarna, i alla fall i det material jag har haft att tillgå). Ofta ser det ut som mr P vänder ryggen till, slappnar av och använder känslan mer för att avgöra än ögonen. Och jag tror att det är en stor poäng och något man ska våga lita på, känslan, den egna upplevelsen (som jag strävar med, min egen tillit till min egen känsla och tolkning av hästen). Titta inte, kontrollera inte, våga tro på att man får känsla för hästen och att det är en kommunikation.

Med reservation för ändringar om jag eventuellt begriper bättre eller mer längre fram, så tror jag så här:
att mr P litar på sin känsla av hästen, kontrollerar sig själv så han gör rätt (i stället för att kontrollera hästen och hästens reaktion) och är kritisk mot sina handlingar, för det är hans metod och PNH är en del av mr P. Han känner av hästen, upplever situationen, löser i stunden och gör det han tror är bäst i stunden.

För oss andra kan det vara så ibland att vi undrar vad vi gör för fel med metoden PNH (eftersom vi försöker lära oss mr Ps metod) mer än vi känner av hästen. Vi lär oss att gör man si eller så ska vissa saker hända och vi tror inte på känslan och ser i stället efter och kontrollerar om hästen stämmer med metoden och fryser våra hästar med blicken, rovdjursblicken. Den elev med autism som var här hemma och som träffade och lekte med mina djur tittar inte rakt på någon eller i någons ögon nästan alls och hon fick en stark kontakt och känsla med djuren. Sällan har jag sett någon med så god känsla för djur. Det var vackert.

Jag filmade eleven och mina djur, men skolsekretessen gör att jag inte kan dela upplevelsen.

tisdag 14 april 2009

Arbetsdag med arbetshäst.

Nu har jag en arbetshäst. Idag har Mano gjort sin första insats till att arbeta för brödfödan. En av mina elever och jag var här hemma och lekte med Mano. Vi hade en timme på oss. Eleven är inte hästvan så jag tänkte mig att det blir lite "friendly" och i bästa fall lite "porcupine". På en timme greppade eleven grunderna av friendly-, porcupine-, driving-, yo-yo- och circling game. Eleven har ett fantastiskt djuröga och interagerade bra med Mano, tokiga hunden Aski och katten Gustaf.

Jag ville visa min elev hur duktig jag är på hästar. Det ledde till att Mano visade vilken kul kille han kan vara och hur mycket jag kan få springa.


Man lär så länge man leker med hästar och elever.

måndag 13 april 2009

Annandagpåsk


På promenad Mano och jag i sällskap med kärleken Rickard och kollegan Birgitta, samt min Aski och Birgittas två cocker spaniels i en timme ungefär. Jag tänkte att han nog var öm i musklerna efter vår långskritt igår så han behövde inte göra mer än att gå med och bära sin grimma och mjuka upp sina muskler.

En del måleri att ta i tu med. Fast det ska förstås bråkas med panelen när det ska tilläggsisoleras så jag väntar tills dess, tror jag allt.

söndag 12 april 2009

Hästeriförehavanden i helgen



Idag skritt till Hovdala ridslinga, för socialisering för Mano som knappt egentligen har träffat andra hästar en dem som bott här. Vi hade tur, tre hästar kom från slingan. Två släpptes i hagen och en lastades och familjerna grillade. Mano var stencool. Första gången i hans tolv eller om det är trettonåriga liv han möter tre främmande hästar när vi är på ridtur.

Också trillade jag av på vägen dit. Vi travade på långa tyglar och jag fixade med blixtlåset till fickan. Just som vi travade som bäst, en liten bäck under vägen i ett rör och en fågel flög ur röret. Mano vände om och jag flög av. Allt gick otroligt långsamt och jag gjorde inte illa mig. Faktiskt nästan bra att jag trillade av utan att skada mig, för jag har blivit så gammal och rädd för att trilla. Mycket nöjd var jag i alla fall med att vi tränat så mycket lösa sista tiden och att Mano kommer på inkallning, eftersom vi var ungefär sex sju kilometer hemmifrån. (Han har kommit på inkallning när vi är i arbetsfas med varandra innan, men godisträningen hjälper säkert till.) Mano blev väldigt förvånad för jag har aldrig trillat av honom innan. Vi var ute i tre timmar. De sista kilometrarna gick jag och totalt hästande påskdag fyra timmar.




Om aftonen igår, påskafton en liten tur som var tänkt att vara längre. Men vi fick stanna och bearbeta lite grisskräck. Det är en viltstig där jag antar att grisarna kommer ofta, för Mano har full beredskap när vi passerar. Touch it på grisliknande stenar. En timme ungefär var vi ute.


Långfredagen kombinerades undemanding i hagen en timme med arbete. Sol, värme och laptop är omständigheter som är goda ibland. På kvällen mat och prat och festligheter på hästsimmet.
(Ett ställe för simträning av hästar som jag har jobbat, på mer om det en annan gång)

fredag 10 april 2009

Långfredagseftertänksamheter

Har haft lovtid att tänka.

Det är inte alltid kul, för jag kommer oftast fram till att jag är optimist och har en övertro till vad jag kan prestera. Nu är det prioriteringsdags, igen.
En kollega arbetar mindre av hälsoskäl och jag mer.
Då blir det inte tid till mina studier. Så högskolan får vänta och de sista vad-som-helst-poäng som jag behöver till min fil. kand i pedagogik skjuts ännu en bit på framtiden. Skam den som ger sig och det är bara för mig att försöka vänja mig vid att det är tjugofyra timmar på ett dygn och att jag ska sova minst sju av de timmarna. Det får ta den tid det tar och hoppas på att det gör, som Parellisen påstår, att det går fortare då.

Kvar har jag: vara med barn och barn-skjutsar-logistik, mitt ny-års-löfte-hästande, springa mina vårliga 5 km om vardagsmorgnar (för tankefriden i springandet) och arbete, arbete och elevernas debut-kabaré på Kulturhuset i Hässleholm och Rickard, kärleken ska hinna med att kännas härlig.

Släppa taget om för ett tag: den ovårdade trädgården förblir ovårdad, fönsterputsning är fegt, lyx-läsande och högskolan (får försöka se det som en sparad karamell till nästa läsår)

Disciplinerat gå och lägga sig om vackra vårkvällar är det stränga påbudet till mig själv. Det blir bra. Jag får ta det som self-improvment all over, whole-life-assessment och komma ut som en ny bättre människa på andra sidan.


Ska se till att gå på någon fest, för Lasse Lindsjö leg. psykolog och föreläsare, sa att sluta gå på kalas var det första tecknet på att vara på väg in i väggen. Så i kväll är det påskfest på hästsimmet och i morgon bonus-ynglings-kalas.

torsdag 9 april 2009

Kuligt ska det bli!

Inför sommarens stora event för Mano och mig, clinicen i Falkenberg, tänkte jag att det är bäst att kolla upp farbrorn med mustachernas hemsida.


David Lichman är inte bara femstjärning Parelli-instruktör utan också intresserad av kultur. Han har musik och boktips på sin sida. Vi delar favoriter, farbrorn med mustacher och jag. Tower of power som är på youtube-klippet nedan. Deras attityd väger upp det usla ljudet på klippet. På boktipsidan har mustaschmannen boktipset som Daily Parelli också hade (när jag gick på SLU Alnarp pratades det ständigt om henne, men jag hann inte med att läsa mer än kurslitteraturen då.) Temple Grandins Animals in Translation - Using the Mysteries of Autism to Decode Animal Behavior. Jag läser Grandin nu och för mig som arbetar med dramaelever som har autismdiagnos och som även är hästfrälst och en ständig studerare av kroppsspråk är Animals in Translation en skattkista.

Och för mig som drömmer om drama och hästar som en gemensam konstform är det David Lichman skriver på sin sida härlig läsning:

"I've always felt that in order to elevate what we do with horses to an art form, we should allow ourselves to be inspired by those acheiving excellence - no matter what the medium. So in concert with horses, I see the areas of Dance, Music, Theater, Vaulting, Circus, Photography and Videography as being primary."

Det känns väldigt spännande att få ta del av mannen med mustaschens erfarenheter i sommar.

onsdag 8 april 2009

Grop

Grop på gården stor nog för en häst att stå i och ungefär 3 dm djup. Barnen har grävt den och den har vanligtvis någon slags sandlådefunktion. Idag har vi gjort yo yo-game både online och uppsuttet ner i gropen, stanna och stå still i gropen och upp ur gropen. Baklänges och framlänges. Lite åttor också, väldigt lite faktiskt, även om åttorna var tanken. Fastnade i gropen i lite mer än en timme.

Äntligen!

Efter flera oframgångsrika försök att betala anmälningsavgiften till Lichman-clinicen, kände jag mig en smula förtvivlad. Men nu är anmälningsavgiften betald, transport bokad (hyr av Tropic Stallet, som jag i min fantasi tänker att de rider runt på flodhästar i en djungel, men det är skralt med djungel här i trakten, så förmodligen inte). Vandrarhemsrum bokad och fakturan redan erhållen från vandrarhem, ibland går det snabbt.

Nu är den stora stötestenen bara införskaffande av lämplig bil. Gamla kära Kadetten som skramlat fram med mig sedan 2004 och hela tiden varit på fallrepet går mot en säker död i slutet av juli hur som helst. Besiktningspersonalen kommer att hitta på så mycket som de tycker är fel i år att det inte blir ekonomiskt försvarbart att laga. Dessutom läcker den både det ena och det andra. Jag har en inkontinent Kadett, som ska bytas ut till något med en dragkrok och kapacitet för ett hästsläp. Bilköp och bilhanterande är något som ger mig skräck-is-klump i magen. Men det ordnar sig.

Förra gången jag var på en Parelli-clinic, sommaren 2000 (en långsam, men progressiv utveckling har jag ibland i alla fall) var det en level 1 markarbete-clinic. Själv var jag gravid i sjätte månaden, med den lille fotbollskillen i inlägget nedan i magen. I samma vecka som clinicen så tog jag körtkort på onsdagen. Tredje uppkörningen och inspektören tvingade mig att lägga handen på växelspaken och lova att jag inte skulle köra i Stockholm eller Göteborg inom de tre närmaste veckorna för att jag skulle få körkortet. Jag nämnde inget om hästtransporter och Halmstad och lovade.

Hästen jag skulle ha med mig kom på torsdagen. En travare, Gubrick Quick som maken skulle träna och vi fick träna den för att den var "tokig". Mano var på den tiden en ung och glad hingst som jag pausat ridningen på under graviditeten och inte fick man ha hingst med.

På fredagen körde jag och hämtade hyrsläpet. Det var första gången jag körde bil själv. Sedan hem, lasta häst, gräla med (numera ex-)maken om något jag nu glömt, men det ledde i alla fall till att han inte svarade i telefonen på hela kvällen och jag hade glömt kartan.
Det hade kanske underlättat om han kunde ha läst vägbeskrivningen för mig i telefonen eller gett mig mobilnumrena till arrangörerna, som också stod på lappen. Jag körde på känn. Först hamnade jag i ett villaområde och blev tvungen att backa med släpet. Jag grät. Tillslut kom jag till rätt ställe och rätt stall, vid midnatt. Mötte någon som åkte hem. Fick lasta ur Gubrick själv. Lite visste jag om honom, som att han var extremt stirrig, ingen hade sett honom stå still och att han kastade sig ur transporter. Så ensam i mörkret i Halmstad, med foglossningsvärkande höfter skulle jag lasta ur Gubrick-kanon-kula. Jag hade tagit med longerlina. Den satte jag fast i Gubrick och i bommen i transporten, sedan öppnade jag transporten och ut kom Gubbrick flygande i hyfstat-kanon-kule-tempo, men det gick bra. Gubrick som tävlat och rest en del fann sig snart tillrätta på sitt eget stirriga vis.

När jag skulle ta av släpet från bilen ville släpet inte släppa greppet och jag slet med det i nästan en halvtimme om natten i fullkomlig frustration. Tårarna sprutade och jag övervägde att lägga mig ner och dö, för efter att ha backat med transporten i villaområdet var jag säker på inte köra en meter i onödan med släpet. Jag dog inte, släpet släppte och jag åkte till det enda lediga rummet jag kunde boka i Halmstad i juli, på ett hotel med bar och coverband. Mitt rum låg ovan på coverbandets scen och de gastade och spelade länge, länge och långt in på morgonkvisten: Play that funky music loud, boy!

På lördagen vaknade jag tidigt, köpte frukost på en mack och åkte till stallet. Gubrick gnäggade när jag kom och det blev en bra clinic, trots foglossningsvärk som jag inte låtsades om, trots stekande solsken i ett ridhus som var utformat som ett växthus och Gubrick stod still innan det var kväll.

Det borde ju bli lugnare denna gång och bättre!


Bilden som finns på www.mersbaekgaard.dk:

Gubrick Quick
1992 - 2006

Uppdatering: Googlade Gubrick Quick och hittade bild och information om att han har slutat sina dagar i Danmark, hos någon som verkar sakna honom mycket. Det gläder mig att han fick vara hos någon som saknar honom nu på slutet. Gubrick har en speciell plats i mitt hjärta, efter det år som vi hade tillsammans och då han utvecklades fint. Gubrick stod stilla hädanefter, när det behövdes. Han musklade sig hos oss så att dåvarande ägaren och tillika uppfödaren inte kände igen honom och Gubrick tjänade faktiskt några små slantar och sprang personbästa med oss. Jag saknar honom och tänker ofta på honom. Vi gjorde driving game zon 5 i många mil och ingen häst har jag sprungit med i side pass så mycket som Gubrick.

tisdag 7 april 2009

Tisdagstravande

Jag joggade, Aski passade och Mano travade mest, men det blev en hel del övergångar skritt-trav och lite, lite side pass i trav åt båda hållen. Efter avklarad joggingtimme kliade häst på massagetriggerpunkter på gårdsplan.

Totaltid med tid i hagen tillsammans, kratsning, borstning, joggning och klining ungefär en timme och fyrtio minuter.

(46 timmar och 35 minuter kvar att vara samman med Mano minst innan terminen ändar. Det är kanske lite generöst, men jag räknar allt hästande där självaste Mano är med som träning. En holistisk syn på hästhållning:)

måndag 6 april 2009

Måndag

Påsklovets första dag. Lyxade till det med en timmes varande i solen, i hagen, klia hästar och kontroll av staket, samt att sätta upp eltråden runt det som borde vara en trädgård. Mano besiktade mina förehavande noga och undrade nog om människa som fixar med staket kan rendera godis till tätt-in-på-häst.

När hästarna väl var i trädgården plundrade Åvik fågelatomaten. Inte visste jag att hästar hade samma matvanor som småfåglar.

Åvik letar fågelfrö och jag begrundar om den första sommaren med semestriga dagar, sedan sonen föddes, ska göra att jag hinner skrapa och måla fönster. Fönstren är äkta 1800-tal, med handblåst glas kvar i en del rutor och utan finessen och moderniteten gångjärn på alla fönster.

Senare skulle jag visa sonen att Mano och jag kan springa lösa samman och stanna samtidigt och tänkte att vi har ju aldrig gjort det i hagen, så det ska vi prova. Först tänkte jag mig lite friendly med carrot sticken, sedan lite sid-steppande och sedan springa. Åvik tänkte annat. När jag vänligt slängde stringen som var fäst vid carrot sticken över Manos rygg flög Åvik i väg. Det var absolut en uppmaning till full-fart-framåt, enligt Åvik, som är helt oparellad. Mano tyckte att vild framfart var ett härligt alternativ till att hållas med mig och flög iväg han också.

Sonen och jag stod och log, för det är inte mycket som är mer fantastiskt att se än galopperande hästar som tar i allt de har och ändå inte går genom staketet. Åvik och Mano sprang några varv och kom sedan travande, för att motaga var sin godis, tvärvända och upprepa sin runda. Det upprepades några gånger tills de var svettiga och alldeles andfådda.

Efter att Åvik och Mano druckit vatten tyckte Mano att han väl kunde stanna hos mig. Vi lyckade imponera på sonen med gemensamt spring och stopp. Sedan gick sonen för att påbörja mockningen och som av en händelse så gjorde Mano och jag circling game lösa och lediga åt båda hållen och med snygga bring in i trav, fast circlandet var i skritt. Så nu är jag så stolt över min häst, mig själv och glad för att min son som förstår lite grand hur det är med hästar.

Totalt med tid i hagen med hästarna 2 timmar.

söndag 5 april 2009

Sen söndag

Kvart i nio till halvtio om aftonen borstade jag Mano som var lös och ledig och med lite dividerande stilla i stallgången. Trots att det låg ensilage i längre bort i stallet fick han allt låta bli att kliva dit (för då hade Åvik blivit så avundsjuk att han måste pipa och banka i boxdörren). Som belöning blev Mano kliad på bästa ställena, strax nedanför svansfästet, ungefär en dm ut åt sidorna, på båda sidor om svansen. Av njutning snörpte han på överläppen och sträckte ut hela halsen. Därefter var vi på gårdsplanen för hela varvet runt i bakdelsvändning. Det gick bra åt vänster med åt höger travade han i väg varje gång. Vi gjorde ochkså framdelsvändning, en smula sidepass och mycket trav och halt och trav och vända snabbt och trav. Det är roligt, det tycker vi båda. Vi blir allt lite ystra. Mano blir grann med lätt fram och jag blir motionerad och kanske litet grannare på sikt. Det är ju strax dax för bikini.


Åvik är också Manos tränare och hästar loss med lite driving game.


Så nu har jag 50 timmar och 15 minuter kvar att hästa loss minst innan vårterminen är till ända.

lördag 4 april 2009

Även Åvik äntrades

Åvik och jag var ute i skogen en timme. Ingen galopp men väl en upplevelse av hur fort en Åvik kan trava. Stor och snabbstegad så att att jag guppade från sida till sida och skrattade, för att det var som en galen karusell och hästen var glatt yster.


Lite hjälp fick jag innan ritten av en liten fotbollskille.

Så här skrev jag ju i januari: Men allra minst ska det bli ett nyårslöfte: 110 timmar träning under vårterminen! Nu i halvlek och i början av påsklovet har jag kollat mina tider och hitintills har Mano och jag spenderat 58,5 timmar med hästeri tillsammans. Tio veckor är det kvar till sommarlovet, så då behövs det i snitt 5 timmar och en kvarts hästande i veckan för att jag ska klara mitt löfte. Då känns det skönt med lov och ljusare tider.


Mano håller koll på hästandet.

Liljorna kommer i tid!


Dottern märkte dem först.

Jag är verkligen inte intresserad av trädgård och rabatter, fast jag tycker att det är vackert med blomster och gott med färska grönsaker. Vildvuxna rabatter och små grönsaker brukar bli resultatet. Nu är dessa blomster i alla fall framme, i god tid innan påsk.

(efter lite mer tanke är det nog så att jag inte är intresserad av att prioritera trägårdsarbete framför allt annat, som gör min insats så skral i landen. För jag uppskattar verkligen andras vackra växter)

Lördagslunchtillredning och blogginläggnings dags

Alldeles vid Manos vänsterfram växte den som är på bilden nedan (och Manos skugga ser nästan ut som en gris, kanske en vild en:)

Först en timme: borstande, fritt följ på gårdsplanen, sadling som hakade upp sig innan vi kom ut på promenad. Inte vet jag om det är våren, men min sega Mano kändes som en het potatis och jag som smörklicken. Kan vara att förmodligen yrslar vildsvinen runt i samma parningsyster som alla andra djuren i skogen nu. Det gör att djuren inte tittar efter människor att gömma sig för, utan de har bara ögon för en artfrände att ha "very friendly games" med. Så harar, rådjur, rävar och andra aktar sig inte nu när man kommer.

I skogen red vi serpentiner och åttor runt bokarna och side passade över en liggande gammal bok.
Med mig på marken yo-yo över den liggande boken, sedan på Manos eget hoppglada intiativ hoppades boken fram och tillbaka. Övergångar: 20 travsteg 3 skritt, 5 av varje, 10 trav och 5 skritt.

Sista lilla vägstumpen hem är alltid läskig. Svartslaktargrannens stenmur är skrämmande. Jag hoppade av och la morotsgodis på. Den åt Mano utan åthävor. Han är knepig med vad han blir "spoky" av och inte heller är hans utåtagerande stort, men det är envist. Allt som allt tog allt hästeri ungefär två timmar och trekvart.

Tittade tidigt i morse på trailerloading-dvd från Savvy cluben, tittade på sekvenserna om Horsanality. Så idag fick LBI Mano flytta lite mer än vanligt på huvudet och hålla sig utan för min zon. Men faktum är att inte förrens jag läste om Horsanality och av en slump samtidigt fick en hel kartong äpplen till hästarna vid sportlovet, i februari, har jag använt godis som bonus till Mano. I förra omgången (som vi hästade loss i något år ovavbrutet) var i ändå väldigt tajta och vi hade starka band och väldigt roligt, men att göra sådant han inte vill rakt av har aldrig fungerat. Det måste lekas.

Med godis nu har vi sänkt ribban för hur mycket lek det måste vara, Mano kan köpa idéer för att det kan finnas en godbit i slutet av vad jag vill. Förhandlingsläget har ändrats. Det går lättare att komma mer människorakt på det jag vill nu.

Jag tror att bortom allt vad godis och teknik och tankar så är tid med hästen det som ger mest. För med min Lenny var tid och tålamod det som gav en häst som gav allt. Och så var han också lättare för mig att hantera, då jag mest är van vid RB-hästar och han var nog en glasklar Right Brain Introvert. Jag tycker att travhästarna jag mött och de jag haft mest varit right brainers, så ska de ju också springa snabbast. Har de travare jag mött väl accepterat en som ledare så brukar det andra lösa sig, även om de är på väg att hoppa ur skinnet av skräck, så har jag varit lugn har de oftast behållt sansen och hängt med. Men Mano, med honom är det något helt annat...

Mano på spaning efter de vildsvin som flytt

Åvik vill ha lite hälsningsfart och skutt, med Mano vill ta itu med att lägga en välgörande lera i svettiga pälsen.

fredag 3 april 2009

vårligt värre

Soligt idag.
Pollen-trött.
Pållen blev litet skött.

torsdag 2 april 2009

Hästeri, hästera, hästande idag



Mano och jag mot ljusare tider.

Syrenen knoppar sig.
Kaprifolen är bladig.


Ett Parelli-pack från barndomsland.

Hästeri med fotografi och tappad vänster fram sko i sista steget hem. Slog på en sko igen. En och en halvtimme.

onsdag 1 april 2009

Vår och varmt!

Men jag hinner inte hästa för det har varit föreläsning om det goda samtalet med en väldigt intressant Lasse Lindsjö, i kväll uppträder eleverna för sina föräldrar och min envisa internetbank vill inte skicka några dollars till Lichman-clinic-anmälingsavgift och det ville de inte på SEB i Hässleholm heller. Även om de var hjälpsamma så hade de inte 230 dollar tillgängligt. Inte undra på att det är finanskris.

Ja, ja, ja.

Det ordnar sig väl. Men nu är det mycket vackert, T-shirt varmt i solen och fullt med pollen. Då blir jag trög i bollen.

Men ändå glad.