torsdag 30 juli 2009

Paradoxer och ponnyklubben


Trots att gårdagen innehöll minimalt med hästeri, endast ett snabbt besök i hagen, så har jag anmält mig till parelliska ponnyklubben idag. Ska jag nu försöka skaffa mig lite mer än level 0 så måste jag ju vara med. Så det senaste dygnet: lite hästat och stora planer.

Jag tittar och tittar på Linda Parelli och dr. Burns på level 2 dvd:erna. Hittills har jag sett fyra. Faktiskt tycker jag att det är härligt att de två damerna får så mycket plats.

Allra skönast är dr. Burns första uppdykande, hon ler knappt på hela tiden och har en whiskeyröst. Oftast i media ler kvinnor och pratar med tunn röst så att de ska mest vara behagliga. Dr. Burns leverar fakta och ser allvarlig ut. Det får mig att gilla Parelli mer faktiskt.

Det är till och med ett problem att få professionella skådespelerskor att sluta le när de ska vara arga på scenen, omedvetet ler de ändå. Susan Osten har skrivit bra om de leende skådespelerskorna i en bok om Unga Klara och att kvinnor är så vana att sträva efter att vara behagliga. Att för kvinnor permieras behaglighet i sätt och utseende före förmåga att göra det som ska göras alltför ofta . Kvinnor socialiseras in i leendet och avväpnandet av sin egen pondus, menar Osten. Jag tycker att varje människa får se så glad ut som den vill och känner sig, men det viktiga är att kvinnor ska få vara med utan att le, som på level 2 dvd:erna.

Fast jag gillar mig själv mindre för jag har ganska svårt att inte bli förvirrad när Linda Parelli ibland förklarar, uttalar sig eller visar hur man ska göra, samtidigt som kroppsspråket går emot det hon säger. Jag förstår bättre när Pat är med hästarna än när Linda är med dem, fast jag inte vill det. Så nu så går det en del energi att bortse från Lindas kroppspråk ibland för hon har ju mycket att säga med munnen som jag vill veta. För att vara en riktigt god elev, tänker jag, varje gång jag tolkar Lindas kroppsspråk som att hon går emot sig eller visar osäkerhet inför det hon själv har sagt: How interesting!

Nu dags för en dags sömn inför sista natten med demensgänget.

tisdag 28 juli 2009

Tisdagstankar

Red lilla dansk-rundan med finfin galopp på Manno. Hade lite bråttom, skulle åka och köpa en hundbur. Red Åvik hem från betet. Det tog ungefär lika lång tid att lära honom stå still som att rida hem. Ganska korkat att ge sin i det vid tidsbrist. Men jag lyckades vara kall och ta den tid det tar. Åvik är i ärlighetens namn en extremt snabblärd häst också. Jag kände mig ganska cool när jag red hem min svarta hingst barbacka från betet. Det är väldigt mycket flickdröm att ha en svart hingst som det känns alldeles lungt att rida barbacka på. Att Åvik sedan är den mest okomplicerade häst och att vem som helst kan rida honom hör inte hit. Jag var oerhört stolt och cool i granskogen och nöjd.

Vi åkte iväg och köpte en begagnad hundbur till bilen, för att lösa problemen som uppstår ibland med att arbeta och vara hundägare. Nu blir vi mer flexibla, hoppas jag.

Aski provar sin bur med tvekan och dragkroken som trappsteg.

Väl hemma igen släppte jag hästarna på gräsmattan. Jag klädde om till stallkläder och bestämde mig för att rida på Åvik barbacka och ha Manno som handhäst till betet. Sagt och gjort. Åvik som fattat grejen med att stå still vid uppsittning stod som ett ljus och gick sedan som en klocka. Manno som inte alls uppskattade denna idé var som en åsna. Nästan fastvuxen och inte med på noterna alls.
Det var inte lätt att ta en bild på våran treenighet. Men här är vi alla med.
Roligare saker hade Manno varit med om. Men jag tyckte att jag var så himla bra som kunde rida barbacka på min svarta drömhingst och ha Manno, min fina prinshäst, som handhäst eller åsnehäst som idag. Vi får nog hitta på andra saker att göra, hur bra jag än känner mig på Åvik så vill inte Manno vara handhäst vare sig när jag joggar eller rider.

måndag 27 juli 2009

Helgen

I lördags endast litet hästande à la leda hästarna fram och tillbaka betet-stallet-betet. Det var nämligen den årliga sommarfesten om lördagskvällen. Det var lika vackert som vanligt och jag gick och la mig halvsex på morognen, som vanligt. Efter att tuppen galt och solen gått upp bakom popplarna, som vanligt. Ibland är som vanligt det bästa.

Som man kan förstå av detta blev hästandet på söndagen sparsamt. Undemandeing i hagen. Nu en ny attityd från Manno, som varit lite tjurig för att han måste gå till stallet och fasta. Manno kom i trav rakt fram. Åvik såg mig först. Jag satte mig på en sten. Det är alltid Åvik som har koll, kanske för att han är hingst, och kommer först fram. Manno som gick och mumsade upptäckte mig långt senare, men travade ikapp. Manno och Åvik hängde runt mig ganska länge och smågnabbades. Gnabbet var inte värre än att hytta med pekfingret avbröt det. Åvik tröttnade efter en stund. Manno stannade, stog nära och över mig med halsen omväxlande med att puffa lite väl hårt på mig. Jag funderade över hur jag ska hantera de där buffarna och provade att buffa tillbaka med mitt eget huvud. Det gjorde i alla fall Manno lite brydd och han höll upp lite längre mellan buffarna.

Efter ett tag bytte jag taktik mot buffandet och använde händerna och det tyckte han var väldigt roligt, trots att jag såg till att jag vann, tror jag, genom att Manno var den som flyttade hovarna och jag stod stilla. Vi höll på länge och blande pet-leken-med-mule/hand med fnattande och kliande på varandra. Det var en mycket bra stund och jag kände hur vi bondade bra. Bra resultat för en så trött dag.

fredag 24 juli 2009

Dagens inaktivitet

Dagen efter arbetsnatt och dessutom svårt att somna i morse ledde till en halvtimme undemanding i hagen. Åvik såg mig först sedan Manno. Manno får inte börja gå mot mig för Åvik innan Åvik tillåter det. Vad som är avgörande för Åvik vet jag inte. Men när de kommer fram är Manno först och båda kommer rakt fram och möter mig. När de hade undersökt fickor och pillat med sina mular i min nacke betade Åvik tätt intill och Manno ställde sig vid sidan av mig och hade halsen böjd kring mig länge. Jag kände mig mysigt hals-kramad av Manno. Jag satt sedan kvar på stenen och hästarna betade ganska nära. Som jag ser det en positiv utveckling och bra för hästarna har fått vara inne på dagen för att Mannos ögon blir rinniga av insekter och de behöver lite mindre runda magar. Igår var det Mannos inre åsna som kom fram och han växte fast några sekunder när han förstod att det var dags för en stunds fasta i stallet. Att ha en häst som Manno är alltså inte bara en häst utan flexar minst mellan skrikig energisk hingst och envis åsna. Kinder egg-häst kanske, tre i en liksom. Jag hoppas att den tredje oupptäckta hästen i Manno är det bästa av de två andra, stilig, kraftfull, uthållig och lugn. Faktiskt tror jag att vi, Manno och jag är på väg dit. Men så är jag också optimistiskt lagd.

Mycket regn.

Intressant att se

En quarter som David Lichman har till salu. Jag blev väldigt förjust i det fria och stabila framåt som vallacken visar. Ibland får jag nämligen för mig att det plattas till en del hästar i Parellis namn, även om jag inte tror att just en fem stjärnig instruktör skulle göra just det. Att det finns något med rädsla, kontroll och mycket "seven games" som blir "seven jobs" och aldrig riktigt kul och uppsuttet, trots att det borde vara tvärtom. Kan hända att jag mest går efter mig själv. Hur som helst ser den här hästen härligt trevlig ut enligt min mening och det blir jag glad av.
Kanske bör jag tillägga att jag oroar mig för alla de hästar som förlorar vettet och lusten i alldeles vanliga sammanhang också, ofta genom pisk och aggressioner. Till och med de som väl ska vara våra spjutspetsar i hästhantering har ju att "kvasta hästen" in i transportens om metod. I det här fallet menar jag hippologerna, våra högskoleutbildade experter, som många är oerhört skickliga och bra. Men jag har varit med om att hippologstudenter, under ledning av Flyingepersonal, har piskat på en hingst som inte ville gå in i transporten till den milda grad, att alla tjugoåtta hästar på den anläggning där hingsten var på besök stod och hoppade och ryckte av ljuden från pisken.

Efter det skrev jag en c-uppsats i pedagogik Hästhantering på högskola– reflektion och kritiskt tänkande. Del finns väl en del att säga om texten i uppsatsen rent stilistiskt, om dess upplägg och en och annan inte helt slutledd tanke. Min handledare och examinator gillade inte varandras åsikter och jag fick skriva om och skriva om för att passa dem båda och tappade dynamiken i skrivandet. Hur som helt så kan jag summera det hela som att den reflektion som det fanns utrymme för på Hippologprogrammet, gällande hästhantering från marken, fick bara vara och nu citerar jag "rätt reflektion". Här vill jag påstå att ramen för rätta reflektioner kommer från den militära hästtraditionen. Inom det militära krävdes rationalitet och effektivtet i hästhållningen. I armeén var hästen ett verktyg för att vinna kriget, om man utgår från en situation där vinna kriget är primär och hästens väl och ve förmodligen inte ens sekundär, efter som stordrift var konceptet, när man i vår tid försöker tänka ut det bästa för hästen, kan det kanske vara läge att tänka om? Om det finns snäva ramar för hur man får reflektera kanske det hämmar utvecklingen av hästhållning och ridsport?

Pat Parelli har gjort stora insatser för hanterandet av hästar, som jag ser det. Hippologutbildningen hade vid tidpunkten för min uppsats inte övervägt att ta del av Parellis kunnande, vad jag kunde förstå.

Kritiskt tänkade var det inte bättre ställt med på den del av Hippologprogrammet vid det tillfället när jag gjorde min studie. Det fanns en oklarhet i uppfattningen om vad kritiskt tänkande är. I vetenskapliga sammanhang kan man kort sagt säga att kritiskt tänkande är att se problem och kreativt lösa dem. Inte kritiskt som i dagligt tal kan betyda negativt synsätt. I för att en undervisning ska räknas som högskoleundervisning ska den stimulera studenternas reflektion och kritiskt tänkande, samt vila på en vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Även där tror jag att Hippologprogrammet har en del att tänka kritiskt kring och reflektera över.

Lichmans häst är fin och det var bara det jag skulle skriva från början. Nu ska jag sova för jag har jobbat natt och börjar snart skriva helt i nattmössan.

Om torsdagen

Hämtade hem Manno-hästen från betet i ösregn. Red i så kvav skog att det nästan regnade, fast det inte föll några droppar. Galoppade. Nästan hemma skuttade och slog Manno som en tokig. Jag skuttade av honom och slog bromsar. De var de där som är lika stora som jordgetingar. När hästarna skulle tillbaka till betet fick jag för mig att prova om jag kunde ha Manno lös efter, leda Åvik och ha hunden Aski gåendes fot samtidigt. Det gick bra i tio meter. Sedan gick Manno in i skogen, jag tappade fokus, hunden sprang i förväg och Åvik blev orolig. Men vi samlade ihop oss igen och Manno fick hållas på plats med grimskaft och hunden kallas in igen. Då gick det bra. En dag ska det gå med alla lösa, tänkte jag. Det kan vara långt till en dag ibland.

CentreraJag pussar Manno
Manno är på väg mot något som skulle kunna vara ett kärleksbett.

onsdag 22 juli 2009

Onsdag

Efter förra veckans arbete nattarbete är jag förvirrad och är inte säker på om det är morgon eller kväll eller vilken dag det är. Så det är lite självbehandlande att ha dagen som rubrik till inläggen. Idag, onsdag, var Manno och jag ute och galopperade i skogen. Vi gjorde även åttor i skritt kring två träd, som vi började med går, lite bättre idag än i går. Det är sådan man får glädja sig åt. Galoppfattningarna var alla med två travartravsteg innan. Det är inte lika behagligt. Vi gjorde massor av övergångar på one rein också. Inga överraskningsdanskar i hela skogen.

Sedan åkte jag en tur "häst och vagn" med grannen Hugo och hans fjording Cirrus. De hade inte varit ute på en månad och Cirrus har körts in under våren, så Hugo ville ha sällskap i vagnen. Cirrus är inte en häst som förhastar sig, så det gick lungt till.

Efter lunch var det barnarbete. Barnens sommararbetsuppgift är att mocka ur stallet och sommarstäda. Bra med bra barn.Thea gick med Manno till betet.Tomaterna är på gång.
Och vi har gjort sylt. En egen nyuppfunnen sort, tror jag, rabarber-citron-vanilj. Ljummen smakar den ljuvligt i alla fall. Tur är det för den väldigt goda jordgubb-lime-sylten vi gjorde för två veckor sedan har redan minskat drastisk i lagret.

tisdag 21 juli 2009

Tisdagens hästeri

Idag om morgonen var vi ute på ännu en galopptur. Långa galopper eller i alla fall ungefär två hundra meter. I dagsläget är det långt. Galoppen föregicks av övergångar skritt-trav one rein. På någon DVD som jag sett sa mr Parelli att övergångar var bra både vid follow the rail och follow the trail. Eftersom jag inte har något staket att följa får det bli till att följa stigen i stället. Övergångarna gjorde att Manno kom i fin form både psykiskt och fysiskt.

Manno och jag blev överraskade av hur många danskar som helst i början av turen. De joggar, släpar soppsäckar, plockar svamp och bär och har sina taxar lösa i skogen. Manno och jag brukar ju vara själva i skogen om man ser till männsikor i alla fall. Hälften av torpen och gårdarna i våran by är nu danska fritidshus. Det är ju bra att husen inte står öde och förfaller, men jag önskar mig lite ett varningssystem för när de är överallt i skogen.

På eftermiddagen, efter att barnen hämtats hem igen (Barnen har varit fjorton dagar i Finland med sin pappa hos släktingar) var det lite stereo-liberty och Manno on line.Touch it
video
Manno hoppar

Och jag har bestämt mig för en massa saker, så det blir en del att stå i nu det närmaste. En av mina nybestämda saker är att se till att göra en audition för on line i höst och skaffa mig lite levels.

måndag 20 juli 2009

Söndagsskola

Det blev lite flytt-för-tryck i frihet (eller alla fall i hagen). Mycket flyttande av Mannos framdel. Manno är en häst som kan vara väldigt mycket puffande och knuffande med mulen och jag vill gärna att vi har det lite mindre i vår relation. Sedan fick Manno cirkla runt mig. Det gick bra ett halvt varv i taget. Vilket är en försämring, men kanske var Manno mer hungrig än intresserad av mig. Åvik och Manno hade stått inne under dagen och jag ville leka i hagen när de fick komma ut igen. Kanske var det korkat av mig.

Aski försökte träna Åviks galopp.
Men det var nog mest Åviks tålamod som prövades.

söndag 19 juli 2009

Att gå till beteshagen

Det tar kanske 10 minuter att gå till hagen. Här har vi precis svängt in på vägen, bakom huset, som leder till hagen, hästarna och jag.Det är inte lätt att gå och fotografera de två hästarna man leder.Lättare med stillbild på två stilla hästar.Längs vägen till hagen finns det björnloka.
När jag krånglar med att öppna grinden passar Åvik och Manno på att betaoch Manno hjälper till att hålla Åvik.Manno hjälper också till med den krångliga grinden.Hästarna i hagen.

lördag 18 juli 2009

Galopperi galoppera galoppterapi

Idag kände jag mig redo för att inte vara rädd. Så jag bestämde mig för tur ut i skogen som skulle inkludera trevlig galopp. Manno har mer energi och skrittade på ganska bra förutom förbi en bärplockande granne, som förmodligen såg misstänkt lik ett vildsvin ut, där han hukade bland smultronen. Min taktik var att släppa fram Manno. Först låta han gå med sådan kraft och fart som han ville själv, för att sedan när det kändes bra andas ut och tänka galopp. Vi kom till en skogsväg med trevlig lång nerförs- och uppförsbacke med bra sikt och där provade vi min taktik.

Först travade vi som stollar. Manno kan trava i travartrav riktigt fort. Vi gjorde det fram och tillbaka. Jag bad Manno om i trav igen, vilket nu bara behövdes ge en tanke för att det skulle ske, satte mig tillrätta i sadeln, slappnade av, andades ut och tänkte på galopp och vi galopperade. Första gången blev det lite rusning in i galoppen, men sedan snygga fattningar ungefär tre travsteg efter att jag tänkt galopp och andats ut. Med en mycket lycklig människa på galopperade Manno fram och tillbaka sex gånger. Sista gången var det nog något som liknade arbetsgalopp, uppehåll i regnadet och vi mötte danskar som tyckte att det såg "dejligt" ut att galoppera fram. Jag sken som en sol och bekräftade dejligheten i att galoppera glad på sommarväg.

Manno åt tistelknoppar efter varje galopp. Det är tydligen väldigt gott.

Intressant är att det var när jag tittade på bilder på Sofie och hennes Panter och tänkte på Marie som red Saddlebreeden på kursen i Falkenberg som något föll på plats. Tacksam är jag för att vara den jag var van vid, i alla fall minst idag.

fredag 17 juli 2009

Klarbär och vad man bär med sig.


Tidigt i morse började jag slå den överblommade hundkäxen på det som skulle kunna vara en gräsmatta på min tomt. Under de stora klarbärsträden fanns detta bär.

Kajsa var här och vi skrittade ut på Åvik och Manno.
grusväg
granskog och gräsväg
boksskog

Manno skrittade riktigt friskt och hängde med i Åviks tempo bra. I vanliga fall brukar vi hamna långt efter och trava ikapp. Det var först i slutet på turen som Manno sackade och ville trava ikapp, men jag satte stopp för det med one rein och det blev till att kliva på i skritten för herr Manno. Och det gjorde han. Manno har behållt en högre energinivå efter kursen!

Kajsa och jag pratade om ridrädsla. Mina senaste teorier är att det handlar om kontroll och missnöje med diskrepansen mellan ryttarens dröm om ridning och upplevd förmåga att rida drömmen. Lite så här; drömmer du om att galoppera på sandstranden i solnedgången och upplever att du har förmågan att galoppera din häst i solnedgången. Då är du inte rädd.

Inte heller är du rädd om du tänker att jag vill galoppera i solnedgången, men nu kan jag bara skritta i gryningen och jag uppskattar min morgonskritt, men jag strävar vidare mot galoppen. Att tillåta sig vara i den upplevda förmågan och jobba därifrån gör nog att upplevelsen av att ha förmåga blir större, tror jag. För att när man inte upplever att man kan nå sin dröm så finns det lite misslyckande med. Då blir man dålig. Är man dålig blir man liten och lätt rädd.

Men om man tänker; här är jag och skrittar i gryningen med min häst. Det kan jag och det gör jag ända tills jag galopperar i solnedgången, för det är jag bra på. Då tror jag att man låter sig finnas och man måste finnas för att kunna växa.

Tillåter man sig att glädjas åt gryningsskritten, kan man rida vidare med tillit, tror jag just nu. Jag tänker att inte bara hästen ska känna confidence.

Kom av mig i liandet lite av alla blommor.

torsdag 16 juli 2009

Bloggtips

Sofie var också i Falkenberg, fast utan häst. Hästen Panter hade Sofie med sig till Martin Wimmer kursen i Halmstad och det kan man läsa om här: Sofies & Panters Parelli Liv

Trött-trög

Seg dag idag. Kört till Göteborg och sett en match i Gothia Cup. Stannade på Tjolöholms slott på vägen hem. Där finns ett vagnsmuseum. Tänk när trafiken bestod av häst och vagn, så vackra ekipagen måste ha varit och långsamma, inget Göteborg fram och tillbaka på lite mer än en halv dag. Nuförtiden är det inte alltid så lätt att ha häst och vagn i trafiken. Faktum är att man ser fler hästar i vagn (släp) än med vagn.

När jag körde häst och vagn i Malmö blev vi prejade av bussar, omkörda av fartdårar som svängde in så snävt framför hästens mule att han fick slänga upp huvudet. Santus, som han hette nordsvensken med hjärta av varmt stål, klarade att ligga i mittfilen med brandkåren i utryckningstagen i omgivande filer. Vi hamnade på motorvägen en gång när det var brått och överlevde flera studentskjutsar. Så trångt och så stimmigt att köra iväg från gymnasieskolorna i Malmö att man inte har en chans till något annat än att lita till sin hästs goda sinne. Santus spelade barnteater i drakdräkt också och en gång stod hundratalet barn i Rosengård runt honom och klappade honom, där de kom åt, från alla håll samtidigt. Santus stod som ett ljus, medans jag oroligt försökte få barnen att lämna en sida fri för hästen. Ingen förstod allvaret i mina uppmaningar och flera av barnen förstod nog inte språket. Santus förstod och var stilla. Men en gång gjorde Santus något märkligt. När kyrkklockorna började ringa och brudparet skulle komma ut, hoppade Santus bakåt upp och satte sig på vagnen. Vagnen slutade vara vagn och började vara kaffeved och det blev ingen hästochvagnsfärd för brudparet.

Nog av gamla minnen, idag kom jag till hagen om kvällen. Gick och satte mig en bra bit bort från hästarna. Manno kom först. Han kom rakt framifrån och Åvik kom en stund senare från sidan. innan Åvik kom porcupinade jag runt Manno för att kolla om det var boll eller stol när han skulle flyttas. Boll rakt igenom idag. Ryggande för porcupine igår verkade ha gett resultat. Gott resultat. Jag provade att flytta framdel och bakdel sidledes. Det gick också bra. Kanske borde jag prova att porcupina honom framåt genom tryck på baken också? Huvudet upp och ner och lyfta fötter fungerade utmärkt och allt var ju på något sätt liberty eftersom vi var i hagen. Antar att det är gott resultat.

Tänkte på Elisabeths kommentar om inget bråk i flocken och dämpade Manno som tänkte mopsa sig mot Åvik. Ny företeelse sedan Falkenberg, att Manno mopsar sig. Manno inordnade sig hyfsat i mitt flockledarskap. Men Manno puttar mig när jag inte är beredd och han är expert på att veta när jag inte är med.

Provade lite porcupine på Åvik, ryggade och flyttade fram. För Åvik var flytta bakdelen ett mysterium och han fattade inte vad jag menade. Någon gång med grimma på får jag nog ge Åvik för att han ska förstå.

Igår onsdag


En mycket trött onsdag. När jag kom hem efter tio timmars nattjobbande med sömnlösa demensdamer gick hunden och jag till betet. Tjugo minuters totalt undemanding. Intressant nog visade Åvik störst intresse för mig. Under undemanding-stunden funderade jag på hur man sköter herd of two när man har två hästar? Vi är ju herd of three. Sedan gick jag hem och sov i tre timmar. För det är ju inte lätt att somna på kvällen om det sovs mer på dagen. Min aktivitetsnivå var låg och jag tog en undemanding-stund till. Nu var det mest Manno som hängde runt mig.

tisdag 14 juli 2009

Tisdagen igen


Point to Point och Touch it med Manno i hagen, Freestyle och med stick. Lärde mig att det var inte alls fiffigt att lägga ut godis i förväg om man har en hund som som gillar hästgodis. Allt fiffigt placerat godis var borta när Manno och jag kom fram till stenar och stubbar som jag riggat. Som tur är fanns det gräs som kunde agera godis på alla "pointer". En kort stund skrittade Manno fram med fart över stock, sten och kärr mellan träd och björkar. En liten gyllne stund mellan brist på motivation och massiv attack av insekter.

Jag tänker mycket på rädsla och ridning. Dels för att jag blivit en fegis, dels för att jag hör om andra rädda ryttare och jag ser många mycket rädda människor och David sa (som jag förstod det) ju på clinicen att 90% av alla Parellisar var rädda för att rida.

När vi pratade om att ha focus och andas och rida och jag berättade om Lenny. Att det med honom var det så ibland att jag bara kunde fokusera på en punkt och andas. Om jag hade försökt att bestämma vilken fart eller hur vi skulle ta oss fram till den punkten hade något brustit och jag gjort illa mig. Hade jag pressat honom hårdare hade han inte brytt sig om mig tillbaka, var min tanke.

Lenny kunde vara krävande. Speciellt en gång har fastnat i mitt minne. En blåsig regning grå dag strax utanför Malmö och vi hade två kilometer kvar hem. Min buss gick om fyrtio minuter och vi skulle rida på en grusväg med trästaket på sidorna för att komma hem. Det var ståltråd på trästaketen, för elen. Ståltråden slog mot trästaketet. Lenny blev rädd.

När Lenny blev rädd reste han sig, snurrade runt ett halvt varv och skuttade till. Om jag klämde till honom med skänklarna eller tog tag i tyglarna stängde han av helt och stod med huvudet nere vid karpallederna. Det tog lång tid att plocka tillbaka honom ur det och få honom att lita på mig igen när något sådant hänt. Så när han stegrade, snurrade och skuttade var det kvar att hålla focus med blicken dit vi skulle, andas lugnt, försiktigt styra med skänklarna och låta tyglarna hänga för att inte bryta förtroende och kontakt.

Att Lenny konstrade på det sättet var så vanligt att jag, som på den tiden var rökare, kunde sitta och rulla cigaretter med en hand och röka dem medans han konstrade. Den här speciella gången hann den buss jag skulle med köra förbi oss och även den nästa bussen körde också förbi oss. Det var två timmar mellan bussarna i denna avkrok utanför Malmö. Jag rullade och rökte många cigaretter den eftermiddagen, men jag var aldrig rädd eller orolig för att jag eller Lenny skulle skada oss eller orolig för att min kontroll av Lenny inte var större.

Rädslan tar ju bort det som är roligt. Jag har ingen lust att känna någon rädsla för ridning, så jag tänker sluta vara rädd. Just nu tror jag att det kanske är så att jag tänkt och tränat alla hästar i min väg de sista åren för att de ska känna förtroende för mig, utan att ha fullt förtroende för dem. Hästar som reflekterar känslor så bra, kan de ju omöjligt känna fullt förtroende för mig som inte litar på dem.

Nu har jag en plan för hjärn och hjärt-gympa mitt förkrympta hästförtroende. Jag ska minnas, tänka på och känna allt gott alla hästar någonsin gjort mig. Varje gång rädsla och oro börjar krypa i ryggen ska jag tänka på alla hästar som hjälpt mig och löst situationer och med tillit till hästen lösa stunden på bästa sätt. Och jag tyckte nog att det var så med Manno på clincen, att var ju helt annan, mycket mer att hantera, men jag var aldrig orolig för att det skulle gå åt skogen. Jag litade på honom. Vi var mycket i möte.

Mindre krävande och kvävande kontroll gjord av rädsla och mera möte är nog min melodi.

Tisdagmorgon

på lördagmorgon på väg till clinicen

Har jobbat natten på äldreboendet. Det var ganska trevligt att vara tillbaka och det är ju alltid välkommet med förstärkning i kassan. Särskilt nu när jag bara vill handla Parelli-grejor och åka på kurs hela tiden. Nu på morgonen gick jag och hunden till bete för att kolla till hästarna. Eftersom jag igår tittat på den horsenality-DVD:n som Eva så oerhört vänligt och omtänksamt har lånat mig, så blev det en hel del flytta framdelen. Huvud, hals och bog fick Manno finna sig i att flytta eftersom Manno beter sig väldigt lika som hästen på DVD:n som är LBI. Till exempel förväntade han sig morötter från alla på clinicen som kom i närheten av honom. När vi ändå var igång med huvudet så gjorde vi porcupine på nosryggen för att backa. Jag hade stor nytta av herr Parellis fiffiga tips att ta till knät när hästen sänker huvudet. Där efter blev det lite simultan backande, Åvik och Manno brevid varandra. De båda backade både för tryck på nosryggen och pekfinger-viftande och kom sedan fram till mig. Både dessa herrar har ett väldigt starkt draw.

CentreraMycket häst och himmel i var det hela dagen i Falkenberg.

måndag 13 juli 2009

Post-clinic-paus


Manno har vilat idag. Åvik och Manno stod inne mitt på dagen, eftersom insekterna är tuffa i hagen. Fast innan jag släppte tillbaka hästarna i hagen satte jag på ett insektsmedel som jag blev rekomenderad av Marie på clinicen. Damen med det stiliga Sadelbreedstoet. Mycket stiligt sto tyckte Manno. Inför kursen skulle man fylla i papper två gånger om vad man ville ha ut av den. Ett av mina två huvudönskemål var att få hjälp med att få mer energi i min vanligtvis ganska saktfärdiga häst. Han brukar mest som tjuren Ferdinand lukta på blommor. Denna helg var han lite mer som Ferdinand när biet har stuckit honom i rumpan. Så jag är nöjd. Bilden är från lördagskvällen och är från hagen vi vänligt nog fick låna av Marianne. Marianne som är lika stilfull som sitt hus. Det var otroligt vackert.
Här är Manno igen och i bakgrunden en riktigt hingst, Mariannes vackra arab.

alla andra på kursen



Det var väldigt härligt att få se blogg-vänner i verkligheten och jag önskar att jag hade hunnit med mer av det. Särskilt fint var det att jag träffade vänliga människor, som förutom att de bjöd på fika också en gång i månaden, i Halmstad, träffas och parellar. Där jag kunde få vara med!

Det känns som om alla intryck från denna helg är i min hjärna liksom det timmer som ibland under flottning på Dalälven brötade ihop sig och jag såg från bilfönstret när jag var liten. En oordning som glider omkring.

Jag är glad för helgen och Manno exalterad, men gladast av alla var Åvik när Manno kom hem. När de sprang i väg på betet gjorde Åvik caprioler. Jag har aldrig sett honom lämna marken innan, men nu flög han.

torsdag 9 juli 2009

Igår onsdag och idag torsdag.

Förra veckan fick Manno ju skav av gjorden efter vårat glada galopperande. Han har varit piggare sedan dess, inte av skavet men av att få galoppera loss lite. Igår föreslog Manno själv galopp on line. Det var länge sedan sist, så jag tror på galoppterapi, fast gjorden måste sitta bättre. Så här såg det eländiga skavet ut igår, en liten sårskorpa.Inget att lägga sadelgjorden mot och jag vill förfärligt gärna ha möjlighet att rida med sadel på clinicen nu i helgen. När jag tittat på Elisabeths blogg och tittat på den rara babyn, mindes jag en salva för sårig barnarumpor. Såren läkte på ett killevip och jag kom också ihåg att den använts på de gamla på äldreboendet jag jobbat på. Iväg till apoteket för att köpa:Idag ser såret ut så här:
Det är inget sår, det är tunn, tunn hud och några små fjun. Så nu tror jag att får det vara i fred idag och imorgon så borde det ju vara starkt och fint skinn i stället för sår, om inte annat så på söndag.

Så nu har jag packat transporten. Med sadel och allt. Inte Manno förstås, han får vänta tills i morgon. Igår körde vi en liten mini-tur Manno och jag. Manno i släpet och jag vid ratten. Jag blev helt exalterad och hjärtat slog snabbare än jag körde. Trippen varade i tjugo minuter och jag var helt slut efter. Manno märktes inte mycket förutom när han gnäggade när vi åkte förbi hästar. Då kostade han på sig en spark också. När vi var hemma igen, hoppade jag ur bilden och for bak för att kolla Manno, som jag oroat mig för. Jag hade verkligen att försökt förtränga förfärliga transportscenarion med Manno som offer medans jag körde. Fort öppnade jag dörren och kikade in i transporten. Där stod Manno som lugnet själv och jag insåg att jag var löjligt hysterisk och att det är hästen som möjligtvis ska ha problem, inte människan. Det är väldigt skönt med en häst som tar det lugnt.

Igår så gjorde vi också cirling i galopp, åttor i skritt och trav online. Åttor i skritt och åttor i skritt och trav på det som nästan är som en diagonal free style. Side ways i trav på vägen online.

Idag har vi fortsatt med free style åttor i lite mera trav, inte hela travåttor än. Barbacka har blivit halkigt med åren. Vi fortsatte free style backa runt tunnorna, touch it, av misstag side passade vi över en stående tunna. Manno välte den med magen. Sedan när vi skulle side passa över samma tunna som nu låg ner med vilje, blåste den bort och det utvecklade sig till sparka tunna. Manno följde mig fusk-liberty till betet. Det kändes coolt.

Jag behöver känna mig cool, för jag är lite nervös för att lämna hemmets trygga vrå och utsätta sig för clinic i Falkenberg, även om jag tycker att det ska bli oerhört spännande och roligt samtidigt.

Manno har blivit lite friserad också. Ser nästan ut som en smygfjording. Fast det är ingen som ser när sadeln är på.Häst i hallen är mera regel än undantag dessa dagar.

tisdag 7 juli 2009

Trött som en häst

Efter broms-breaket gick jag ut i stallet. Som vanligt möttes jag av Mannos glada blick: Blir det mat nu? Men jag såg inte Åvik, så jag blev lite orolig. Då hörde jag snarkningar från hans box. Jag kikade in och såg en Åvik som sov som en sten. Han märkte mig inte, utan drömde vidare. Jag smög ut ur stallet, för jag ville inte ta ut Manno och ge Åvik ett abrubt uppvaknande. In i huset och hämtade kameran och tillbaka till den fortfarande snarkande och drömmande Åvik. Han viftade lite med hovarna och rörde på läpparna och märkte inte när jag smög fram och fotade. Bilden är lite mörk, men det är ju en drömhäst som drömmer.
När Manno och jag åttat oss runt tunnor en stund gav jag upp. Bålgetingsstora bromsar kom som bombplan. Både Manno och jag slog efter bromsarna och det var svårt med fokus. Lite Side Pass mellan tunnorna hann vi med också. Sedan ledde jag mina fogliga fålar tillbaka till betet och Åvik var som vanligt. Åvik är en dröm, fast han stod och gnäggade efter Manno när vi slogs med bromsar, försöker Åvik inte ens komma mule mot mule eller skrika när jag gör konststycket leda två hästar, varav en är hingst, öppna boxdörrar, öppna och stänga grindar och släppa loss dem i hagen.

Är det några hästar här?

Idag, hittintills, vi har nämligen ett broms-break. Det var stora bromsar, stora som bålgetingar, som attackerade oss nu under middagstimmarna. Så vi har siesta. Åvik och Manno i stallet och jag inne. Jag diskar och datar. Idag har vi lastat oss och Manno stått kvar ensam i transporten i 20 minuter. Vi har tränat hälla vatten på benen med vattenkanna. Jag har ingen vattenslang och man tager vad man haver. Åttor on line. Circling i galopp on line. Side ways 22 footslina i marken. Tre timmar med lite betes och mocka transporten-pauser tog detta. En oerhörd lyx att kunna ta sig den tiden.

Barnen åker till Finland till sin och deras pappas släkt idag. 14 dagar utan barn kräva mycket häst.

Nu är det nog disk-dags igen. Om bromsarna inte är lika intensiva ska jag nog rida lite åttor. Vi får se.