måndag 31 augusti 2009

Inte vet jag

men jag har ont i alla leder, ont i halsen, hosta, huvudvärk, tung andning och feber. Tydligen ska det stämma rätt bra med svininfluensan, men det stämmer ju ganska bra med många infektioner. Helt säker på att det är svininfluensan kan man nog inte vara innan man ser lungmaskinen, antar jag.

Har hästat, läst Horse Boy och tänkt i helgen och sammankopplat sätt att hästa så det stämmer i min hjärna. Lichman, Horse Boy och hästar och relationer med hästar snurrar runt i mitt huvud. Shamaner, energi och vad jag vill med livet. Det är inte helt lätt och det är en föreställning eller kanske teater som sätter tillvaron på sin spets som samlas i hjärnan nu. Idag kryddad med feber.

Idag var jag ute med eleven som satt på Manno när jag gick brevid för första gången. Manno var en hjälte som gick försiktigt och flickan var modig som hoppade av fast hon inte tordes.

tisdag 25 augusti 2009

Youtube fölisar



Fölen är så söta som socker. När man bara är med vuxna hästar är det lätt att glömma hur näpna föl kan vara. Ska hämta sticken och hinner nog inte prova den så värts idag. Blir nog mest en snabb koll av hästarna. För det är fotbollsträning för Otto och annat barnprioriterat, som laga mat och förbereda inför nästa skoldag.

Fast reklamen på youtubeklippet om dödsdag önskar jag inte fanns.

måndag 24 augusti 2009

Måndagmorgon

Började inte jobba förrens efter lunch idag. Red Manno på förmiddagen, skrittade den lilla rundan vid betet. Hans högerframskenben var inte längre svullet, så jag tänkte att en skritt runda kunde vara lagom.

Vi har inte ridit den lilla rundan sedan innan Falkenberg. Det är en av de mer vildsvins och älgtäta rundorna. Fast jag ville se hur det skulle gå med hjälpa av att cykla fram Manno à la Linda P på långa tyglar och använda livräddningssitsen om det blev full fart i skogen. Lite hattig och tveksam Manno i början, men sedan skrittade han loss på ett sätt som jag nästan glömt och definitivt glömd var den eventuella krämpan i höger höft på hästen. Hela hästen böljade och svansen vickade från sida till sida när han klev på i skritten. Jag cyklade på i takt med hans bakben och kände mig nöjd.

Det fanns kantareller och blåbär i mängd i skogen, men jag hade inget att ta dem i. Morgonens slow jogging runda avbröts för att fylla fickorna med kantareller. Men ridtursfynden får stå. Berättade för en kollega var det är som svampen och bären växer, så hon ska plocka med eleverna imorgon. Jag hoppas de är kvar då.

Min stick har nog kommit idag, men jag kom hem för sent för att hämta ut den på posten. Jag har beställt Horse Boy boken också, känns som om jag snart borde ha läst den om det ska dra igång i november. Läste på New York Times sida på nätet att Rupert Isaacson fick en miljon dollar i förskott, innan de ens rest till Mongoliet, för boken. Modiga människor, jag som kan får kämpa mig igenom skrivskräckkramp bara av att veta att jag får skriva och vara med i ett sammanhang som någon annan skapat. Med en million dollar i nacken vill det till att det blir något. Jag borde skärpa mig.

söndag 23 augusti 2009

Söndagens fortsättning



Manno mindre svullen i vänster fram. Men hans "något med högerhöften" verkar återkommit, alltså en "skadediagonal". Vänster fram och högerbak. Vi behöver en bra hästkiropraktor, tror jag. Om någon vet någon bra i Skåne så berätta gärna.

Otto öppnar grinden när jag ska till betet.

Åvik, lite suddig, men framifrån. Han har börjat komma till mig och inte bara gå ifrån mig i hagen när godis och kliande är över.

Björken skiftar litet lätt i gult


Barnen satte upp staketet innnanför det andra staketet, så att grannens hästar inte ska kunna hälsa på mina hästar när de går förbi. Thea och Otto skötte det alldeles själva medans jag frilade gamla staketet från gräs och grenar. Otto och Thea fördelade pinnar, satte dem i marken trampade till pinnarna så att de satt fast och drog tråden. Bra jobbat av barnen. När de var färdiga fick de fika på stora stenen. Nybakade chocklad-och-rostad-mandel-muffins. Så stora att de bara orkade en muffins var och så drack de lyx-medhavd-tysk-festis-variant. I vårt hushåll är det lyx. För med mig som mamma och min ekonomi är det mycket hemmagjort. Så köpe-saker är lyx. Förmodligen blir det än mer lyx än någonsin att längta efter ett tag nu. Jag har hittat mögel i köksväggen. Huset är ju tidigt artonhundratal, så inte möglar det av sig själv, utan det är antagligen en ledning som läcker. Det blir till att riva vägg och göra om. Dags att börja mumla mantrat: "jag kan allt, ett steg i taget, så går allt" igen.

När vi var klara med hagen gjorde barnen lunch och åt medans jag hämtade hem hästarna till stallet. Thea och jag bytte om till ridkläder. När jag skulle låta Manno ställa sig i stallgången för att bli borstad och sadlad pekade han med mulen på sitt vänstra framben. Manno var svullen på övre inre halvan av skenbenet på vänster fram. Det är något jag märkt när jag varit i rehabiliteringsbranchen att hästar ofta försöker visa var det gör ont. Manno har märkt att jag har märkt, så han visar var det gör ont, var bromsar sitter och var det kliar i största allmänhet. Häromdagen hände något märkligt på se-hästars-smärta-temat:

Aski, hunden, och jag var inte hemma, men hon behövde rastas, så vi gick längs en grusväg. Då kom en ung kvinna ridande på ett varmblod. Redan på långt håll, mest på huvudhållningen, tyckte jag mig se att det var något med ryggen på hästen. När hästen såg oss ville den först inte gå oss till mötes och den unga kvinna försökte vänligt tvinga fram den. Aski fick gå fot och jag såg till att andas ordentligt (Man kan dra igång andras andning genom att andas ordentligt själv). Hästen gick fram och när den passerade oss såg jag tydligt hur hästen inte trivdes i sin sadel, men jag tänkte att jag kan ju inte säga åt främmande människor att deras sadlar inte passar på deras häst. Jag är ingen expert och det är mycket som jag antar och upplever, lite som jag vet. Förutom ett hej, sa jag ingenting till ekipaget, när jag passerade, samtidigt som jag skämdes inför hästen att jag fegade ur. När vi passerat varandra vände hästen och gick efter mig ett par steg innan ryttarinnan fick stopp på den. Hästen fick en liten däng med spö, sporrar och skrittade vidare med sin ryttarinna. Jag blev väldigt berörd, förvirrad och skamsen.

Mannos svullna ben gjorde inte att han haltade eller avlastade märkbart, förmodligen något relaterat till senorna, vad jag kan förstå. Svullnaden gick lite upp i leden, men inte mycket. Den lösningen jag kunde komma på var arnika och fleecelinda. Så Manno lindades, borstades och sadlades. För jag tror inte att han fick mer ont av att Thea red honom ner till betet i skritt än att hon ledde honom. Själv red jag Åvik som verkar må utmärkt. Galoppterapin tidigare i veckan hjälpte.

Hästarna verkade nöjda med betet och jag önskar att Mannos svullnad har minskat i omfång idag. Ottos spelar match, jag har lektioner att förbereda, tvätt att tvätta och solen skiner.
Det är bra, ändå.

lördag 22 augusti 2009

Låg nivå på hästeriet


Hästandet här de senaste dagarna har varit i nivå med det på bilden. Gå och lägga sig i gräset i hagen och låta sig bli mulad och hästandedräktad. Fast på bilden, som är från ett annat tillfälle,
hade vi provad Yo Yo liggande. Det gick det med.

Mycket arbete. Mycket drama. Mycket dramatik. Mycket roligt.

Jag arbetar mycket med relationer och sociala färdigheter och att våga vara i min undervisning. Faktiskt är det ju det som jag alltid arbetar med. I veckan kom ett väldigt fint material Våga vara, Våga mötas som består av 12 porträttfilmer (som är väldigt nära och varma) av unga människor och 8 tema filmer om kärlek, vänskap, smärta och annat essentiellt. Det finns en lärarhandledning också.

Igår tittade jag och min dotter igenom alla porträtten tillsammans och hon var berörd av alla dessa olika öden (som vi ju alla är, vi har alla vår väldigt märkliga och vackra historia). Mina elever har också hunnit med att se ett par av filmerna och de tog dem också väldigt väl till sig. Materialet är gratis, finansierat bland annat av Allmänna Arvsfonden. Så är man verksam med unga människor så är det ett material jag varmt rekomenderar.

(Om man har ett fiffigt projekt för barn och ungdom, så går höstens ansökningar till Allmänna Arvsfonden ut 1 september för hösten)

Mitt projekt för dagen är att få hästarna flyttade till den gamla beteshagen. Först måste jag slå gräs under staket och bygga innerstängsel. Ibland kan sådant kännas oöverstigligt för mig.

Ja just det, i november blir det med Horse Boy verkar det som.

onsdag 19 augusti 2009

Vi sliter vidare i vardagen

Manno sedd från marken

Har idag förhandlat med rektorn om Mannos och mitt arbete tillsammans med min elev med autism. Nu verkar det som Manno får lön för mödan på något sätt. Det känns väldigt bra att Manno är till nytta på flera sätt.



Damm förlag som Rupert Isaacson, The Horse Boy, ligger på i Sverige är intresserade av något samarrangemang. Så det kan bli spännande.

Och idag hade jag min första lektion för i år. Sedvanlig skolstarts snurr med ingen fungerande lektions sal, men det gick bra. Det är kul.

Nu är det dags för lite eget hemma-hästande.

Tisdagsbilder


tisdag 18 augusti 2009

Tisdag

On line, 22-repet. Galopp kors och tvärs fast ändå circling. Manno hoppade grästuvor och var mycket energisk och han bjöd framåt hela tiden. Åttor i trav. Hoppade liggande tunnor circlandes och en liggande och en stående tunna i galopp. Gick fort och bra när det inte gick dåligt.

Fotade, försökte ta bilder på Manos och mitt ansikte samtidigt. Gick så där.

Fusk-liberty (grimma på och 22 f-repet ringlat över ryggen) till betet från zon 5. Växlade mellan halt och skritt och backa. De första gångerna fick jag dra honom i svansen så att han backade. Men det gick.

måndag 17 augusti 2009

Måndarelli

Red Åvik. Han såg så dammig och hängig ut att jag tänkte att galoppterapi är det enda rätta. Det var det två galopper (ganska korta, ingen kondis, ju) och en hel del skritt. I skritten kom jag ihåg en lek ( inspirerad av Lichmans träna gå som en häst med dina sticks ide och Lindas cykla till häst lekar) jag gjorde när jag var liten och red: mina ben jag rör i takt med bakbenen och mina armar rör jag i takt med frambenen. (Jag har ju snart en stick och två halvor).

När jag gick i skolan tillbringade jag mycket tid med attt träna på att röra handen och fingrarna som en häst går. Pekfingret var huvud/hals och de andra fingrarna ben. Ger bra insikter i hästens rörelser och underhållning på tråkiga lektioner.

Min barndomslek är bra för att man blir garanterat varm om man fryser och man får en bra uppfattning om var hästen har sina hovar och ben och man orkar inte spänna sig särskilt mycket.

Manno fick nöja sig med några nypon. Igår var det lika lite hästande för mig med både Manno och Åvik, som med Manno idag.

Imorgon börjar eleverna. Spännande!

söndag 16 augusti 2009

grannarelli

Ett par grannar i byn där jag bor har blivit intresserade av vad jag gör med mina hästar. A har kommit förbi när Manno galant har sprungit lös runt mig, sprungit med mig och när Manno sprungit in i transporten och när han backat in i fronturlastningen och genom transporten. Kort sagt när Manno varit som mest som jag önskar att vi är. Eftersom A har skaffat sig sin första häst och dessutom hjälp mig med Aski-hunden bestämde vi att träffas med hästarna. En granne till var medbjuden, men han tyckte att det regnade för mycket.

A har en liten busig flick-shettis, en åring. Rasande söt och, som de flesta shettisar jag mött i alla fall, ganska så LBI och lika dominant som liten. I hällande regn visade jag först hur Manno och jag brukar leka, sedan lekte jag lite med Puma och visade hur jag tror är en bra början med den lilla dominanta damen. Puma verkar inte rädd alls för människor och man får ta på henne överallt. Däremot så blir nog en del människor besvärade av att Puma biter överallt på dem. Jag föreslog mycket drivning och yo-yo för ledarskapsträning. Puma bet inte i mig när vi lekt lite. Puma och jag fick också till lite circling och vända igenom volten on line av bara farten.

Så provade grannarna också med Puma och lite med Manno. För Mannos del var det andra gången i livet han var bland andra hästar och tränade, om man räknar clinicen i Falkenberg som en gång, men denna gång så stod han stilla, och betade i det hörn jag lämnade Manno i medans jag lekte med Puma. Endast en enstaka tystlåten gnäggning undslapp honom. Grannarna med sin Puma, Manno och jag, allt som allt höll vi glatt på i två timmar i hällande regn. När Manno och jag gick hem höll regnet upp. Då var jag redan blöt innuti jackan av regn som runnit i nacken.
Puma och H. Pumas ägare A tittar på.

Så nu är vi fler som provar Parelli i Maglehult. Med de andra borta i Kampaholma kanske vi kan leka många samtidigt någon gång. På Parelli-ponny-klubben hittade jag en som bor i Vinslöv också. Det är några mil, men man kan ju alltid bjuda in till lek. (Några mil kan vara långt i Skåne.
När jag bodde i Malmö kände jag flera som aldrig åkte till Lund för att det var för långt bort. Mellan Malmö och Lund är det två mil, med Pågatåg tar det lite mer än 10 minuter. )

Fast jag åkte sedan på kvällen 12 mil till Glimmingehus, Nordens bäst bevarade medeltida borg och tittade på skräckfilm. Det var nämligen FFFs skräckfilmsfestival. R och jag såg en film Profondo Rosso, en italiensk film från 1975 av Dario Argento. Fantastiskt foto och helt knasig film. Jag blev både rädd, skrattade och fick mycket inspiration till läsårets projekt: en monstermusikal om mod. Sång, dans, teater, musik och film ska bli en föreställning om hur man klarar allt man kan vara rädd för i vardagen. Stilen ska vara svart, gotisk och en dos Lordi som fortfarande håller ställningarna på skolan. Vecka 18 är det premiär 2010.

lördag 15 augusti 2009

Parelli-garantelli

Någon annan gammal i Parelli-gården, mer än mig, som har ett minne av att när man på nittiotalet köpte Parelli-produkter var det livstidsgaranti, som gällde?

Parellis har inget minne av det och vill se papper på det. Jag har för mig att det var ett papper med i mitt basic-kit grimma, grimskaft, natural hackamore, stick och string, där det stod. Ett beige, nittiotals oblekt papper, med grönt tryck. Papper från förr i tiden-Parelli, när det var analogt. Då när Parelli-info på A4 papper vikta 3 gånger (utan kuvert om) kom med posten och loggan var grön.

Så här lyder Parelli svaret :

Thank you for contacting us.

Glad to hear you meet some Parelli friends to play with your horses.
I had the pleasure to meet Stephani and Mikkel while they were in the states.

As for the carrot stick, we have a limited warranty which is on the
bottom of the home page. Here is a copy for you to review.

Parelli Products: Return & Warranty Information

* Please check your order carefully.
* If you need to return/exchange an item please call the office
near you for a Return Authorization Number within 30 days of the date
on your invoice.
* If you need to return/exchange an item past 30 days, if
accepted, it will result in a 20% restock fee on returned items. The
item being returned/exchanged must be UNUSED AND RESALABLE and in its
original packaging with a receipt.
* There will be no refunds on items past 90 days.
* Our limited warranty covers defects in craftsmanship and/or
materials. It is valid for one year from the date of purchase.
* Halters and hackamores are not adjustable. Untying of any knots
voids the warranty. Please call our office with any questions or
concerns regarding the knots and sizes.
* Please send a copy of your invoice, as proof of purchase with
any return.
* Final decisions regarding condition, restocking fee, and
reimbursement are at the discretion of the warranty department.

If you would like to buy another carrot stick please call us at
1-800-642-3335.
Also, if you find the paper you are referring to please let us know.

If we can help you in the future please call or e-mail.


Keep it Natural,

Renee
Parelli Team
Parelli Savvy Club Membership


Det är inte stor chans att jag hittar min lilla Parellilapp med den gröna loggan och garantin på. Det är en skilsmässa och ett decenium sedan. Det retar mig som tusan.

Jag mejlade dessutom en gång till igår till Parellis, innan jag fick svar.
När jag läser deras villkor på hemsidan finns det en hel del som känns mindre natural och mer MC Donalds (hej städare utan rättigheter). Som att man inte får fota dem utan tillåtelse när man är på kurs om bilden ska användas mer än för personligt bruk.

När jag skulle till clinicen i somras var det Parelli papper som skulle skrivas under om att jag av sa mig all rätt att ha någon åsikt om hur de använde eventuella foton också skulle jag avsäga mig all rätt till ekonomisk ersättning även om de använde mig till reklam.

Nu tror jag inte att risken är stor att jag blir reklam för Parelli, men det är principerna. (Dessutom strök jag över hela stycket) Om girighet är naturligt eller inlärt beteende hos människan, tvistar de lärde om. Darwinismen och den starkes överlevnad står ju inte oemotsagd och viljan att dela med sig är djupt männsklig, enligt vissa forskare och de ser den viljan som en starkt bidragande orsak till att männsikan överlevt genom årtusendena.

Jag drar mig till minnes att jag läst i någon amerikansk tidning att Parelli senior, Pats pappa, är en man som utvecklat franchaising företag a là Seven Eleven, fast jag är inte helt säker. Det kan vara min hjärna som fabulerar.

Jag tillhör ju dem som inte tror att girighet är naturligt för männsikor, utan inlärt.

Och jag vill, oavsett hur bra Parellis sammanställt färdigheter från hela hästvärlden och sina egna erfarenheter till hur många fina och lärorika läromedel som helst, mest svara hela Parelli Teamet:

Keep it Natural!

Jag vill ju vidare med min häst och just nu är jag inte kreativare än att jag får sitta lite sur vid datorn och beställa mig en ny carrot stick.

Nu ska jag trösta mig med hästarna.

torsdag 13 augusti 2009

Rapport från en hage

Hängde med hästarna i nästan en timme. Provade att ha Åvik på en sidan och Manno på den andra och backa dem för tryck på mulen samtidigt, utan grimma eller något. Det var ganska svårt eftersom de svarar så olika. Jag fick koncetrera mig väldans för att försöka tajma eftergift i handen när de passade de två olika herrarna samtidigt. Kul. Det övergick i någon slags dansliknande rörelse där jag backade en och den andra, som nyss blivit backad tog ett steg fram. Faktiskt tror jag att de hade kul, på något vis kändes det som att leka någon variant på "tittut". Turtagning är alltid fascinerande när den flyter på och man kommer på regler tillsammans utan att veta hur.

Det var ganska mycket kliande. Speciellt trekantskliande. Vi blir liksom en en enhet av kliande, Åvik, Manno och jag. Kände mig utan energi när jag kom till hagen, tänkte på Lichman som berättade om allt hästar bar på, alla människors tråkiga energier och gaskade upp mig på magbubbel-nivå.

Det var en god stund tillsammans med hästarna. Det flög tankar förbi om gårdagens bravader med hastigt hopklippt film (bilder på elever och uppmaningar att minnas sina bästa stunder, var stolt och veta att man är bra och behövs på textremsor) till välkomnadet av kollegiet och sedan värderingsövningar med fler än femtio kollegor samtidigt som deltog. En hel del kraft går åt att styra upp en sådan situation. Lärare, första dagen efter sommarlovet, är lite som ystra kalvar som vill jämföra sommarminnen, tycker jag. Trots att jag kom på hur mycket som helst som kunde gjorts bättre, är jag ändå lite nöjd med mig själv som genomförde det hela.

För mitt eget minne kan jag skriva att jag skulle tänkt ut instruktionerna mycket bättre, mera detaljerat och hjälpt människor att blanda sig mer, genom att jag delat in dem ännu mera aktivt.

Sovdags igen.
Aski, Gustav och Otto tidigt i morse, när jag åkte till jobbet.

Förra veckan såg ut så här


Denna veckan har jag ingen bild på än, men det är skolan, skolan och skolan. Det är kul!

Jag har fått ett dramarum att vara i med eleverna, ett arbetsrum och ska få en dator och hyllor och speglar och en projektor till datorn att titta på film med och jag är bara dramapedagog, förutom när jag horsemanshippar med min elev och Manno. Sannerligen härligt.

Nästan läskigt njutbart, bäst att njuta av att vara nöjd innan vardagen hinner ikapp.

Eget hästande igår var på mini-nivå. Arbete och barn på bågskytte på kvällen lämnade utrymme för ett friendly moment typ. I morse var jag också en stund på betet, för att tanka hästenergi.

Nu regnar det så mycket att sonen inte vill träna fotboll och jag funderar på om jag ska hästa i regnet, fixa till jobbet eller vara med barnen. Blir nog häst och barn för hjärnan är mos.

Jag har inte fått något svar på min förfrågan om garantin på min brutna stick från the Parellis än. Snart börjar jag tycka att det tar märkvärdigt lång tid att mejla tillbaka.

Och så kom jag att tänka på det där med Fluidity, att trycka handen mot hästens hals/manke och att den kroppsposition det gav, var samma, som när jag var liten, kallades livräddningssitsen av gamla militärgubbar, kavallerister. Om hästen stack så skulle man göra likadant, ena handen på manken och med den andra handen dra tygen rakt upp för att böja hästens hals så att hästen inte kunde springa iväg. Ganska likt ett parelliskt one rein emergency stop, tänker jag. Militaryrelli, kanske, eller Kavallerelli.

tisdag 11 augusti 2009

Sista sommarlovsdagen

var full av arbete. Två möten och en film att klippa ihop till upptakten imorgon. Men rektorskan ringde och tyckte att min filmidé var god och likaså att jag får fortsätta med mina stunder med flickan från skolan och min häst och skolan betalar. Då är det lätt att allt blir ja!

Först en Manno som tänkte gå i strejk. Men det drevs bort med driving game och disengage hindquarters. Därpå point-to-point barbacka i ganska nygallrad skog och använde det där med att trycka handen mot manken för bättre sits. Omedlebart hamnade jag i det som var det självklara som barn i galopper i nerförsbacke och hopp i nerförsbacke. Det var så välbekant och stadigt. Manno blev också glad och började föreslå att gå och galopper i små backar.

Och jag mindes hur kraftfull han var när jag red in honom och hur jag tror att min oro dränerade hans gång och nu fanns det där igen och då så ringde rektorn.

Inget svar från Parellis om min brutna stick än.

måndag 10 augusti 2009

Vad gjorde jag idag.

en något rund häst
och igår med hästarna. Förutom att cykla runt på Manno igår (eller pedal som Linda säger) så körde vi side ways i trav on line längs vägen hem till stallet och skritt-trav övergångar zon 5 utan stick, bara 12 foot-lina och grimma. På stallbacken hoppade Manno två stående tunnor fyra gånger. Manno verkade förvånad över att han skulle hoppa varje gång och rev/vägrade en gång innan han hoppade för vart och ett av de fyra sprången.

Idag, när jag ledde hem Åvik och Manno till stallet, eftersom hovslagaren var på antågande, hade jag en häst framför mig som side passade och en häst bakom mig som fick hänga på när vi gick och stanna när jag stannade. Side pass åt båda hållen och när Manno var bakom hade jag repet i bakfickan och Åviks rep hade jag mellan tänderna när han gick bakom. Det gick bra! Åvik har jag bara provat side pass från marken ett par gånger på och det var nog ett år sedan ungefär, men Åvik är ju en hyvens häst och side passade på ganska hyggligt.

I väntan på hovslagaren hoppade Manno inte alls två stående tunnor. Jag fick lägga dem ner och allt gick i ultra rapid och det var som han glömt allt. Jag tror att Elisabeth beskrev något liknande fenomen med sin Dorado. Efter två skutt ställde jag en upp och Manno hoppade över den stående av dem två gånger i ultra rapid på ett sätt som jag tror är mot tyngdlagen.

Sedan lite uppsuttet åttande runt tunnorna. Manno har tagit djupt intryck av övningarna där det kan ligga godis på tunnorna. Så det var väldigt mycket förslag från Manno sida att stanna och undersöka tunnorna. Men skam den som ger sig och åttorna gick tillslut.

Därefter tänkte jag att jag skulle liksom göra en fiffig variant på Point-to-pointen. Min tanke var att om jag tar sikte på en plats, vi förflyttar oss dit och strax innan vi är framme slänger jag en morot dit jag siktar. För Manno gillar ju att komma fram till morötter och Aski gillar att äta upp dem om de är obevakade.

Det tog ganska lång tid att få Manno att fatta att hans mule skulle ända ner till marken. Länge stod han och gäspade och gäspade med mulen en och en halv decimeter ovanför marken. Det var säkert fin avslappning i alla fall. När Manno väl fattat så gick det desto snabbare att ta ner huvudet och vi fick öva lite på dra inte tyglarna ur handen på din människa.

Hovslagaren kom och allt gick väl. Jag ledde Åvik till betet och hade Manno lös efter. Sällan ser Manno så nöjd ut som när han går lös. Jag sprang lite med Åvik, kanske 20 meter för att se om Manno skulle hänga på i traven. Det gjorde han inte. Manno flanerade värdigt och stannade inte ens för att beta innan han kom till grinden.

Manno, han gillar att bestämma själv. Det är lurigt att vara med en sådan häst när man, som jag, mest är van vid nervösa galenpannor som glatt lämnar överledarskapet. Med Manno är det inte tal om något överlämnat ledarskap, på sin höjd delat, bra dagar är vi partners, men vill inte Manno leka det jag vill så blir det inget. Knepig kompis och förmodligen mer en spegelbild av mig själv än vad som är smickrande.

Ja, höll på glömma att jag fick ett paket från Ponny Klubben/Savvy Cluben med bland annat en dagbok och en brosch som nog blir svår att få fast på hjälmen. För jag skulle vilja ha den som ett sådant där Wahlströms Ponnyklubbsmärke.

Var det någonsin någon som vann en moped eller häst för 1500 kr, som Wahlströms hävdade att de lottade ut varje år? Inte ens Manno hade man fått för 1500 kr, även om han inte var dyr så kostade han 4 x 1500kr. Det var ett bra köp får jag säga och mitt Parellande har redan varit mer kostsamt än var det var att köpa hästen. För att inte tala om alla skor och allt foder och försäkring som jag har betalt. Det är köpesumman många gånger om. Vem skulle inte vilja ha skor för 800 kr var åttonde vecka? Men jag vill påstå att det är det värt alltihopa många gånger om. Om det inte hade funnits hästar som burit mig i de suraste av livets stunder hade jag inte suttit här och knappat på datorn. Hästar är min livförsäkring, terapi och ständiga kärlek.

Broken stick


Nu har jag mejlat Parellisarna i USA om att min stick är av och när jag köpte den var det livstidgaranti, så nu vill jag ha en ny. Jag berättade om sammanträffandet med mina "grannar" som grillat och lekt hos Parellis och att jag nu skulle kunna leka med min level 5-granne. Det ska nog vara bra för mitt nystartsår med Parelli. Lichman clinic, planerad audition och level 5-granne och en ny stick, skrev jag kommer att få mig att lekande lätt ta många levlar i nästa årtionde.

Igår när jag red inspirerad av Fluidity med Linda och väldigt mycket tänkande på om det inte är samma som Sally Swift? Fast andra övningar lite grand? Hur som helst provade jag det som Linda kallar "pedal" och som jag uppfattade som att man ska röra underbenet som om man trampar på sin cykel ungefär hela tiden när hästen rör sig, för att slappna i benen och vara med i hästens energi. Det fungerade utmärkt, jag blev helt trött i benen och orkade inte spänna mig och vi red förbi galopperande hästar, en mystisk maskin vid namn "Ditch Witch", trafikskyltar och brunstiga ston som tyckte att Manno var grann. Ganska snabbt hittade jag en balans som jag kände igen från förr.

På eftermiddagen fikade vi, barnen, hundvakterna och jag. Det var väldigt trevligt och det gör vi gärna igen och hundvakterna vill fortsätta vakta Aski.

söndag 9 augusti 2009

Morgonglädje

Ari har den här på sin blogg idag. Det är en fransman som gör det jag drömde om på mina joggingturer längs stranden. Underbart att se och för mig en okänd person, men det finns mer på youtube och det ska jag se. Är nämligen i bakartagen i dag med (grovt matbröd med pumpafrön, valnötter och en och annan pecannöt som råkade slinka med)

Tittade på Fluidity med Linda igår på Savvy Cluben och fattar inte hur sitsen kan bli bättre för att man trycker på manken. Eller kanske nu när jag skriver det, att jag fattade fel och att trycket ska vara i rumpan fast man trycker/håller med händerna mot manken. Jag får prova ikväll när det ska hästas. För idag är det varmt, kvavt och förmodligen mycket flugor och bromsar. Vi väntar på sommarskymningssvalka. (ett av mina favoritord). Nu när jag har blivit en räddare människa i sadeln så spänner jag ofta mina ben, så jag behöver komma ifrån det. Min ordinarie metod är helt enkelt att rida mycket för det ger vana, vilket ger trygghet och avslappning. Tillräckligt mycket ridning gör att man inte orkar sitta och spänna sig.

Brödet jäser och jag skriver. Touch It, när hästen ska gå fram till saker och gärna hitta en godis där, påminner mig så väldigt mycket om en tecknad serie i Min Häst, tidigt sjuttiotal. Det var en häst som var rädd för biltutor och var dessutom en fantastisk hopphäst som älskade rödklöver. I serien löstes problemet genom att en tuta lades i en hink under ett täcke av rödklöver. Hästen älskade rödklöver mer än den var rädd för tutan och vande sig snart. Det var den första hästtidning jag läste och jag tror att det var det första som jag läste om hästar överhuvudtaget, just den serien. Den serien har påverkat mitt hästeri rakt genom hela livet.

lördag 8 augusti 2009

Lagar mat, bakar och surfar runt efter recept på brownies med nötter i. Imorgon ska det fikas och presentas hundhjälpare som älskar kakor och speceillt brownies. Fast mest hamnar jag på hästbloggar utan kakor. Läste Sofie & Panter och började skriva en kommentar som blev så lång att jag låter den bli ett inlägg på min egen blogg, istället för att bre ut mig hos Sofie. Sofie skrev om vikten av att ha en plan och att hålla sig till den.

Jag planerar jämt, försöker komma i tid väl förberedd, överumplas ofta av stunden och får för att möta eleverna ändra den tänkta vägen och ibland omvärdera målet för att den övergripande tanken om meningen med drama anses som gällande. Så kan jag beskriva min förhållning till mitt arbete med elever och drama.

Med hästarna är det inte riktigt lika. Jag tänker mycket på dem och vad jag kan, borde, vill, ska göra och ganska lite reella planer. Och med hästarna önskar jag att jag kom på hur jag skulle göra för mer tid. Ofta är det sent när jag kommer ut i stallet och trött är jag. Glesa planer och trötthet gör att jag ibland blir frustrerad och känner mig hopplös. Till och med att jag blir som en tjurig unge eller inte orkar hästa alls och på något sätt missar hela min hjärtinnerliga önskan om god samvaro med mina hästar.

Tack till Sofie som tog upp tankar om detta. Skärpning till mig själv och dags att tänka konstruktiva tankar om hur det ska lösas. Väl är i alla fall att detta läsår arbetar jag 80% på skolan och studerar 25%. Det blir 105% att jämföra med förra året 100% arbete och 50% studier. Mera häst-barn-hund-tid ska det bli.

Hoppsan!

Letade efter om det fanns en svensk återförsäljare på nätet till Parelli-grejor. Min brutna stick har gett upp och jag vill ha en ny fort. Då hittade jag Hearts & Horses. Det visar sig att det ligger bara några mil från där jag bor. När jag kollar hemsidan minns jag vagt att ha passerat lite traktordäck och carwash på någon skolutflykt med eleverna. Hur som helst så säljer de sticks enligt hemsidan, så jag ringer och pratar med Mikkel. (Själv har jag ju Mickels som efternamn, ett lustigt sammanträffande).

På telefon visar det sig att Mikkel är i USA och har inga sticks hemma. Men han berättar att för några dagar sedan var han och sambon Stefani hos Pat Parelli i Colorado och grillade. Linda var inte med för hon var skadad. Pat ville få se vad Mikkel kunde, så Pat erbjöd Mikkel och Stefani att leka med Pats hästar. Dagen efter var de i, något jag tror hette, Performance Hall, där de bästa eleverna lekte. Tre timmar höll de på och lekte, efteråt så hade Pat sagt att Mikkel var level 5 och Stefani level 2-3.

När vi pratar om var vi bor visar det sig att de har sina hästar bara en halv mil från mig på bete. Där ska hästarna gå tills i oktober och de bygger en lekplats där och ska ha seminarier där. Lekdagar hemma!

Så nu har jag mejlat alla mina adresser till dem och vi ska höras när de återvänder och rida tillsammans.

Märkligt och härligt!

fredag 7 augusti 2009

Hästandet

Som alltid är Åvik först att upptäcka mig och komma. Åvik har koll på allt som händer. Manno har koll på hur gräset växer, mest, men verkar ändå glad att ses igen.

Manno och jag, igen, efter några lediga dagar. Hoppade 2 upprättstående tunnor. Började med en stående och en liggande. Ett skutt från varje håll. Sedan ställde jag dem upp och började från det lätta hållet och det gick bra. Sedan tog vi det svåra hållet och det gick. Morot och hänga vid tunnor, så länge jag kunde härda ut. Totalt fem hopp, för jag tror att för Manno är att inte tjata viktigast. När han fattar får vi lämna, fast jag är en som vill ta om och ta om för säkerhets skull. Provade en ny vojlock eller pad som det väl heter om man har en westernsadel. Mannos rondör denna sommar gör att den ergonomiska tjocka fina pad han har, den ska anpassa sig av kroppsvärmen till hans kropp, är alldeles för mycket. Det blir för trångt under sadeln. Nu har jag köpt en tunn oergonomisk på Hööks i Halmstad. Den verkar än så länge funka bättre.Shoppade presenter till dem som hjälpt mig med hunden i vintras och en vinterjacka som ser ut som en kombination av vägverksjacka och ridjacka. Mycket gult och reflekterande. Det blir bra i vinter.

Satt upp och provade att sitta i sadeln med den nya vojlocken under. Manno var extremt struntande i mig och när jag skulle flytta vår vikt till bakbenen hände inget. Det fick bli mer än hälften av alla stegen i 9-step-back-up innan det hände något alls med Manno. Mitt i tragglandet med 9-step-back-up såg jag att vojlocken satt snett och fick sadla om. Väl uppe igen fortsatte vi med 9-step-back-up och lyckades bättre. 10 steg rakt bakåt mellan lite trångt ställda tunnor och vattendunkar bara genom att hålla tygeln högt i en hand. Det kändes skönt med lite normal reaktion igen.

Travade lite i hagen, men jag kände hur vi förlorade kontakten och den gode Manno var på väg ensam i slammer-vingel-trav, eftersom jag ville in och mysa med barnen, valde jag, att vi, skulle träna åttor i skritt, runt två rator där gräset växte högt, för kontakt, böjning i bålen och rakriktning. Det gick till slut ganska lätt med åttandet. Manno tillbaka till bete och jag till barnen.

Jag funderar mycket på den on line-audition jag har bestämt mig för att göra. Vilken level jag ska lägga mig på. Ska jag köra säkert eller sikta högt och får man strunta i level 1 som jag inte vill göra, eftersom jag oftast är självsäker nog att tro att jag är level 2. Är det bäst att göra så fort som möjligt eller ska jag träna på, för när jag läser self assesment, så är det kanske lite mindre än hälften på level 3 som vi inte kan helt nu. Jag vet verkligen inte och in emellan tvivlar jag på att jag överhuvudtaget har någon hand med hästar.

När jag var mellan Båstad och Halmstad

vy över stranden söderut.och här syns den norra stranden.
man får rida här från september till och med april

Inga hästar, ingen hund, ingen katt, inga barn på tre dygn. Jag längtade alla och jag njöt av att vara vid havet, i R:s mammas stuga som ligger alldeles bakom sanddynerna, även om det var väl nära till grannar. Varje morgon joggade jag längs stranden. Den första morgonen i duggregn, sedan strålande sol. God mat som ört och vitlöksmarinerad lammytterfilé från Erlandssons i Laholm, smörfisk med wasabi nerrörd i crème fraiche till sås och min favoritdrink på stranden i solnedgången: caipirinha (massor av lime, muscuvadosocker, is, mynta och sockerrörsrom samman krossat). Lyxigt och tid i överflöd, men lite barnalängtan.

ett annat hus bland dynerna

Nu när jag hämtade barnen får jag reda på att Otto har blivit slagen och hotad av ett okänt barn i Hembygdsparken i Hässleholm. Den andra pojken försökte dessutom ta Ottos cykel. Jag känner mig som en eld av förtvivlan och vill helst hindra alla ondsinta människor i världen att komma nära mina kära. Men det enda jag kan göra är en polisanmälan och hoppas på det bästa. Otto är rädd.

Min Otto som efter friseringen i söndags tittade sig stolt i spegeln, sa att han var nöjd och att han skulle ha den coolaste frisyren av alla i klassen är nu en rädd kille.

För extra piff har Otto i wax med "messed up effect" och garanterad "out of bed look" att bättra på frisyren med. Fast på bilden är han nästan naturell. Thea passar också utmärkt i sin nya frisyr, men vill inte gärna vara med på bild.

söndag 2 augusti 2009

söndag

Söndagsfrukost i det gröna.

Dansk-rundan, i all hast och hopp. För det var en"spoky" Manno. Jag vet inte varför men det skyggades och hoppades för minsta lilla prassel. La till ännu en galoppsträcka och det gick bra. Skritten var liksom mera "spoky". På väg till och från betet går jag i zon 3 eller 4 och försöker gå i takt med Mannos bak eller framben. Tror att det får bli en serie sessioner med det, för bättre mod hos Manno och mer motion för mig.

Smörjde på det där flugmedlet igen som verkar funka utmärkt mot fästingar i ca fjorton dagar. Inte ens Åvik hade de där små fästingarna på mulen, men nu har de kommit tillbaka igen så att det var nog dags för en ny omgång.

Nu ska vi till Jens och barnen ska friseras inför höstterminen. Vi börjar starta upp.

lördag 1 augusti 2009

Nästan inget hästande

Fredagens hästande bestod i ett hastigt besök i hagen och kräftskiva i hästsimmet. Väldigt trött var jag också. Idag, lördag, lite häst och mycket Ivar Perssons Cup i Vankiva. Otto spelade fotboll hela dagen och de flesta matcher vanns av HIF (Ottos lag).

Bra är att Helene, som är en fiffig människa, kom på att bästa sättet att förhindra oönskade mule mot mule-situationer i hagen är att bygga ett staket till. Jag har nya grannar vid betet som inte har kunnat hålla sina hästar, så de har fått gått fram och blåst Åvik i mulen. Inte vet jag säkert vad som hände, men eltråd drogs ner och grannarna skrämmer nu Åvik med paraply när de ska gå förbi med sina hästar. Jag vill ju inte att det ska dras mer i trådarna av hästben, vare sig det är Åvik eller någon annan häst och då får det nog bli dubbla staket som lösning.

Fast först ska här badas i hav (hoppas jag) och slappas några dagar. Det gäller ju att ladda upp för läsåret 09/10!