onsdag 30 september 2009

Onsdag

Hästeriet var kort i dag och i totalt mörker. Månen gick i moln när jag kom till betet. Turligt, eller kanske vis av erfarenhet, så hade jag pannlampa på mig. Så vitt jag förstod så var hästarna i gott skick där på betet. De mumsade i sig varsitt äpple och följde mig tillbaka till grinden. Åvik tog täten och Manno tog rygg. Vi gick och gäspade alla tre i mörkret. Ganska trevligt.

Åvik i går.

tisdag 29 september 2009

Tisdag igen!

Tiden går mer än jag tänkt mig, eller vad det nu är som gör att jag inte hinner allt jag vill.

River mer väggar i köket än rider. Möglet är beläget i spånskivekonstruktionerna som ska likna köksskåp. Det har runnit på baksidan av vaskskåpet. Fick riva gipsväggen. Där var det isolering och råttskelett och råttskit och djävligt äckligt. R räddar mig igen.

Hästade dock litet i dag. Provred den nya hjälmen.

Den är skön. Skrittade ut och runt lite. Manno välte soptunnor i någonslags missriktad touch it. Vi gjorde bakdelsvändning ett fjärdelsvarv sedan side pass, bakdelsvändning en fjärdelesvarv och sedan side pass, bakdelsvändning en fjärdelesvarv och sedan side pass och bakdelsvändning en fjärdelesvarv och sedan side pass. Vi red någonslags fyrkant med bakdelsvändning och side pass. Bakdelsvändning fram och tillbaka, halva varv utan mellan liggande halt. Bakdelsvändning som gick över i skänkelvikning och åttor med skänkelvikningar. Därefter fusk-liberty i skogen. Manno följde efter mig och jag försökte hitta på trixiga snurrar, stopp som han skulle härma. Gick bra förutom när vi var nära de snygga brunstande stona. Då hade Manno fokusproblem. Eller jag fick problem för att han fokuserade på annat.

Tittade lite på den där nya Parelli-ponnyklubben DVD:n. Men såg bara första avsnittet. Just det kändes väl som skåpmat och jag som inte hinner hästa så värst just nu, tänkte att: Det var ändå för väl att jag inte rycktes med till Silvernivå, nu när det inte är tid för häst och väggraseri kostar på det monetära. Jag får återkomma till DVD:n och se det goda med en mindre stressad blick, hjärna och själ. För jag är nog stressad, för jag har fått mjäll stora som elefantöron och jag fyller ju för tusan fyrtiotre imorgon och har nog inte hunnit hälften av det jag önskat. Så jag önskar mig skarpare hjärna så att jag fattar att detta är livet och det ska njutas nu.

Nästa vecka kommer rektorskan på besök och ska godkänna Manno och mig som del av utbildningen för en av våra elever med Asperger. Vi får försöka vara respektabla då i alla fall.

Veckans manrapport:



måndag 28 september 2009

Söndagen

innehöll mögel och döda råttor i väggar. Kliande, äppelgivande och försök till mer skrattande hållning à la Elisabeth som skrattar åt sin gyllne orm. Fast jag skickar bort om öronen inte är vända framåt, skickar bort på ett glatt sätt.

Manno är ju en herre med stark och dominant person. Inte alltid helt lätt att förhålla sig till och även när han samarbetar väl, visar han att det är för att han vill. Inte för att han måste. Om inte annat så är det "femte benet" ute, som Lichman påpekade, på ett dominant sätt. Jag vill att han ska vara stark och att vi kan mötas i det starka. Men ibland känns det som om vi tar i så mycket att det är svårt att mötas delikat.

söndag 27 september 2009

Gamla glamourtider!




Oj, jag hittade de här bilderna i datorn. Jag vet inte exakt vilket år, men första gången jag gjorde den här var på Lunds Konsthall 1997 och det här är några år senare, i Alingsås, tror jag. Jag var i Malmö, Göteborg och på andra ställen med tillsammans med min dammsugare.

Lite hästanknytning, för det här momenten var "dammsugargaloppen".

Och så applåd-tacket!

lördag 26 september 2009

Lördag

Kliade hästar i hagen. Bestämde med Hö-Peter att ensilaget kommer på lördag, nästa vecka, mellan åtta och halv nio på morgonen. Har köpt en ny ridhjälm också. Det var allt.

fredag 25 september 2009

Fredagens fröjder

på bakom-huset-betet. Manno gick själv, men inte ensam.


Äppelår i år.

torsdag 24 september 2009

Mer Marthe

I en studie där Kiley-Worthington räknar agression och affiliation (just nu kan jag inte komma på ett vettigt ord för affiliation på svenska, tar tacksamt mot förslag) mellan hästar i hage, blev resultatet att affiliation-beteenden var vanligast. I slutsatsen skriver hon:
"cohesive or friendly behaviour may be far more important in social organisation than most people think" och resonerar runt dominant hierarki som något som uppstår i speciella situationer, inte ett normal tillstånd. Vidare skriver K-W:
"... the relationships between horses are just as complex as between people, and to describe them in simple terms, such as " dominance hierarchy" is inadequate and pointless."


Hm. En del att förhålla sig till, även om det är omläsning för min del.

onsdag 23 september 2009

Sämsta hästeriet

Usch! Aj! Oj! Inte som jag tänkt mitt liv som hästägare, men igår klappade jag inte ens dem. Hann bara sätta på kranen så att de fick vatten. Jobb om dagen, jobb om kvällen, barn som ska ha mat, barn som ska hit och dit och jag som blev helt utmattad. Idag är kvällen fri och jag struntar kanske i någon hushållsaktivtet mer än vanligt för en stund med hästvännerna i hagen.

måndag 21 september 2009

O boy

vilken dag. Delar av den är jag väldigt nöjd med att ha varit med om och delar av den är jag väldigt nöjd med att just de stunderna aldrig kommer tillbaka igen. Mitt tålamod är väldigt stort och det blir för det mesta inte ens påfrestat av elever, hästar och barn som jag har att göra med om dagarna. Men mitt tålamod är ytterst begränsat när det gäller vuxna människor som anses normal begåvade. I dag visade jag mina begränsningar i fråga om vuxen-tålamod. Så nu tänker jag på något annat hellre, som hästar.

Marthe Kiley-Wothington skriver:

"Firstly, the horse can be taught what you want them to do and what you do not, and they can learn by many different methods. For example, Moyra Williams (1960) once trained a horse to go hunting and to jump around an arena with no bridle - the horse was taught to respond to neck pressures.

Secondly, at the highest level of any type of riding the communication is two-way. It is not simply a question of making a command and having it obeyed, it is a question of the rider learning to be almost as sensitive as the horse. If achieved, the rider can respond to the slight muscular changes and movements of the horse which indicate when is the time to ask for a movement which will result in a response from the horse. Failure to understand this two-way process leads at best to obedient but mediocre performances in any form of riding or handling horses and how much less interesting it is.

The fundamental reason why some of us ride is to obtain that feeling of intercommunication with the horse which once felt is addictive" (s.87)

i sin bok: The Behaviour of horses- In Relation to Management and Training utgiven på J.A.Allens förlag . Ett förlag i England som ger ut intressant böcker om hästar. Förutom den refererade boken här så finns till exempel utmärkta: Horse Structure and Movement av Smythe & Goody. Nästan allt du behöver veta om din hästs rörelseapparat i en bok.

Manno arbetade i dag. Libertyartat med eleven. Manno kunde inte galoppera, först när eleven galopperade med honom, från mitten, med sitt överliv i rörelse, kunde Manno galoppera. Han blev lika låst som eleven var i sitt kroppspsråk, innan eleven kunde öppna upp lite och knaggla med i galoppen. Väldigt märkligt att se hur de speglade varandra och spännande och tänkvärt.
Fast jag vet inte riktigt vad jag tänker, än. Just nu går tankarna åt alla håll samtidigt.
Förmodligen behöver jag formulera mitt mål bättre för mig själv. Vad är det jag egentligen vill?

söndag 20 september 2009

söndagsstunder

Solsken, skulle träna med grannarna och deras lilla ponny Puma på eftermiddagen, men då hade ju Otto match, så jag red till grannarna på förmiddagen, på Åvik, för att kolla läget. Det blev inget tränat, för grannarna hade fullt upp med att vara hundvakt och kattvakt.
Det är nog en månad sedan jag red Åvik. Vi startar upp våra söndagsturer igen. Kanske har jag en kollega på gång som kan rida honom lite. Kollegan arbetar bara deltid och ska komma igen efter utbrändhet och väggar i vägen. Jag tror ju att rida Åvik i skogen är det bästa sättet att hitta vägen förbi väggen.

Ridturen gick bra, förutom när han överumplade mig med ny taktik när vi red förbi två galanta ston, med lockande gnäggningar och svansvift, samtidigt som det dök upp massor av bilar. Åvik gjorde växa fast-tricket. Att stå stilla är annars inte Åviks melodi, precis. Jag tappade fokus av stilla-stående-Åvik, farande bilar och svansflaggande ston. Åvik hade stenhårt fokus på damerna. Så det blev lite dividerande, inte våldsamt, utan mer av seg art. När vi kom förbi gjorde jag allt det jag borde gjort innan ridturen. Istället för preparation blev det post-paration. Bättre sent än aldrig, sägs det ju. Men nästa gång ska jag nog försöka börja med preparation.


Tuggandet som hästar gör blir jag inte klok på, ju mer jag studerar och tänker på det, desto värre blir min förvirring. Åvik tuggade, men gav inte efter innan eller i anslutning till tuggandet, utan lite efter. När jag sedan gav efter till honom, efter tugg och han gett efter, slet han tygeln ur handen flera gånger för att kunna kika på tjejerna. Dessutom tuggar hästar ju rätt som det är när de står brevid varandra och hänger, vad betyder det då? Verkar liksom lite mycket att det signalerar att de överväger hästkompisens idé eller visar undergivenhet. Tuggandet måste vara mer komplext och jag har inte läst Marthe Kiley-Worthington än, tror att där finns idéer. Om det är det någon som har andra teorier, genomtänkta så väl som spontana, om tuggandet, så vill jag gärna ta del av dem.

Mina barn har inte fått leksaksvapen, men väl Duplo och Lego. Då hittar man detta på stallgolvet:

Idag är ännu en varm dag och det är äta och fika ute som gäller.
Nu när det är sista värmen kan jag känna mig desperat, för det dröjer så länge tills nästa gång. Hela mörka lervintern närmar sig. När jag ska springa på morgonen är det mörkt nu. Varje eftermiddag glömmer jag att köpa ny pannlampa.

Efter lunchen en stunds liberty med Manno i vår nya lekanläggning. Manno erbjöd galopp ganska mycket och han verkar mest road om jag galopperar på stället i mitten samtidigt.


En häst med spänd nacke. Det svåra hållet, men det löste sig
i alla fall lite och detta är ju det lätta hållet.

Fast jag får akta mig för att trycka på med sticken för mycket, för om det blir mer än Manno finner lämpligt trycker han tillbaka, då vänder han rumpan in och slår bakut, så det viner om öronen på mig. Ganska fantastiskt att han får upp rumpan så högt trots den rejäla kulan han har till mage. Om jag glömmer det, så påminner Manno mig rejält: Manno är en häst man leker med, inte kör med.

Manno på väg in till mig i mitten.

Någon slags volter i trav, varannan liten, nära runt mig och varannan stor runt spåret vid staketet. Det var också väldigt kul för oss och Manno travade runt mig på den lilla volten i någonslags öppna-variant, med framben värdiga en PRE-hingst.

lördag 19 september 2009

Höst i hästhagen.




Helgeri

Emmaus en loppmarknad, med omedelbart välgörande verksamhet, som de tretton ambulanser som stod på gårdsplanen idag (Ambulanserna var inköpta och utrustades för att kunna skickas till Gaza) beökte vi, Thea och jag. Mest egetligen för att kolla om R. kunde hitta en frack där till brölloppet, hans syster gifter sig och det är högtidsdräkt som gäller. Det fanns en frack, men lite väl sliten. Den fracken hade nog mest platsat på någon figur i "I väntan på Godot".

Backlava (arabisk kaka med pistagenötter och sött och lite som kompakt wienerbröd fast liten som en halv tändsticksask) och kaffe, arabiskt starkt kaffe bjöds man man på i solskenet ute på gårdsplanen av väldigt vänliga män, som förklarade att det var så lite kaffe och så starkt, för att man hade så många gäster att servera på bröllopp och begravningar hemma hos dem, att det inte fanns tid att sitta och såsa med en kopp kaffe. Deras sed var att svepa kaffe och backlavan. Gott var det.

Nyinköpt tekanna.

För mindre än fyrahundra kronor fick vi en extra säng, hopvikbar, med madrass, en jacka (ormskinsmönstrad!), ett skärp, ett par byxor, en tunika, två armband, tre väskor, en lång guldig sammets-sjal, en leksaksbil och en tekanna. Dessutom var vägen dit oerhört vacker med vy över Kopparhatten. En slocknad vulkan med grönska som börjar bli röd.

Byggde en "portablepalsticpoleplaypen" tillsammans med Otto.
Provade den med Manno. Först hade jag tänkt att Manno och jag skulle ut på en lång tur, men sår i sadelgjordsläget och tio lösa plaststolpar ändrade planerna. Först borstade jag Manno länge och kände igenom honom. Det har varit så lite tid de senaste tre veckorna, med influensa, fjäll och komma ikapp vecka på jobbet. I round pen var det svårt, för jag är van att inte ha staket och det kändes som om Manno klämdes mellan mig och staketet. Lite arbete med stick to me, galopp, byta varv och försöka hitta hur jag skulle göra. Men jag är trög och får nog tänka mera. Otto provade också lite liberty med Manno. Tror det bor en cirkusartist i Ottot.

Manläget för dagen. Jag tror inte att det är det sadeln, för den har han inte haft på mer än en gång senaste tre fyra veckorn, som svänger om manen. Jag har en del att ta ställning till i Fluidity konceptet som jag tycker är lite väl lättvindligt formulerat, men jag får vända på stenarna igen och kolla videosarna på Savvy Club innan jag skriver mer om den saken. Lite har jag lärt mig av livet, i alla fall, för nu försöker jag tänka först ibland innan jag skriver eller säger vad jag tycker.

Nu är rostade brödet uppätet och vi ska ha luffarschaksturnering, barnen och jag.

Hästhöst


Hästarna hemma, huset städat, dagen är ledig och solen skiner. Utflykt med barnen och hästeri ska hinnas med. Funderar på hästandet och mitt förhållningssätt till hästar mycket. Min brist på tillit till hästarnas omsorg om mig, är nog en stötesten tänker jag. Som barn var det alltid ett vi med hästarna och mig. Men det har jag delvis tappat nu. Hur får man det tillbaka, är frågan som maler i mellangärdet lika mycket som i hjärnan. Just nu tror jag att svaret är, att göra det som är lite svårare än tänkt och lita på försynen. Det är ju det som jag tycker är roligast.


Som i somras, när Manno och jag tog, vad jag trodde var, en genväg. Avståndet blev förvisso kortare, men inkluderade en brant som jag inte trodde var möjlig i min skånska skog. Kanske sju åtta meter med en sådan lutning att jag var tvungen att hasa ner på alla fyra. Mitt i backen, krånglade jag mig åt sidan och bad Manno komma ner. Manno mullrade ner sittande på hasorna, så mossa och stenar flög i kring. Jag hasade ner efter och vi var båda mer energiska än innan.


Efter det kom jag ihåg ett tips som jag läst hos en broder Dorrence. Backa hästen uppåt i backar. Börja träna i svag lutning och avancera till branta backar. Om hästen är stark, välmusklad bak och på magen, orkar den hålla ryggen vågrät, oavsett hur brant backen är, genom att trampa under sig bak och lyfta sin framdel. Ungefär som om man rider hästen rejält samlad, fast det fina i den här kråksången är att det går att göra med vilken häst som helst, både från marken och uppsuttet och på så vis ge hästen de muskulära förutsättningar för samling, innan man begär samling i ridarbetet. Jag har backat otaliga hästar uppför branta backar och många pinniga travare har utvecklat balans och rygg relativt snabbt. I alla fall mycket snabbare, än en medioker ryttare som jag, kunnat rida fram på så oskolade hästar.

Det är så mycket som jag vill ska göras att jag måste börja lita på att livet är gott och går min väg. Helt enkelt sluta oroa mig. Att det ska lösa sig till det bästa med mitt företag, som inte fick heta HÄSTAR och DRAMA visade det sig, utan nu heter dramahästar. Precis som bloggens adress! Jag får väl synkronisera det så småning om. Min monstermusikal måste skrivas också.

Och jag vill göra on line audition. Tänkte mig på novemberlovet. Det och musikalen, fast nu har vi fått två föreläsningsstudiedagar om särskolan i framtiden på lovet. Nya betyg och nya planer. Mer kärnämne som jag förstår det hela. Där förstår jag inte tanken. Varför ska kärnämnen prioriteras hos elever som ändå inte ens har behörighet till gymnasiet efter avslutat gymnasium? Kanske bättre med sådant som gör att de klarar det dagliga livet?

Och möglet i köket är kvar och brölloppsfilmen från i somras ska klippas. Det finns dessutom en film till som gror i mitt huvud.


Bra saker är att hösilaget blir billigare i år. Tror att det blir 2000 kr för fyra balar i år, mot förra årets 3000 kr för lika många balar. Minns jag rätt var de på 250 kg. Har man bara två hästar är det ju praktiskt med torra, små hösilagebalar. I en av de tomma boxarna har jag trall på golvet och sprider ut hösilaget där

Bra var också att de hyggliga bilskrotsmänniskorna bara tog 200 kr för att laga ett trasigt avgasrör, fylla på olja, sätta dit en fungerande tuta och fylla på glykol och vatten. För det gick på garantin, sa de. Sånt uppskattar en kvinna som ska investera i barnens höstgarderob.

Snart dags att plocka in hängmattan. Tre gånger har jag legat i den. I veckan sov jag en halvtimme mellan jobb och fotbollsträningskjutsande i hängmattan. Jag hann innan hösten tog över helt i alla fall.

fredag 18 september 2009

Höstmörker

Hästarna är hemma i hagen. Imorgon ska de förhoppningsvis ut på betet här hemma. Ledde hem dem i mörker. Det känns som höst. I morse var det frost. Mörkret kan jag vara utan, men det är skönt att hästarna är hemma.

På promenaden hem ville Åvik som vanligt ta täten och Manno åsnade sig. Fast när jag markerat för Åvik att jag ändå är ledaren, och han fick gå efter mig piggnade Manno till. Funderar på hur jag ska översätta det till ridning med Manno vid hand.

tisdag 15 september 2009

Från en årlig festival

Gauillaume Assire-Becar, han var med i Bronette-broderns hästcirkus Levad. Jag var funktionär på alla fyra föreställningarna något år i Malmö. Det året medverkade Gauillaume Assire-Becar med en liten appaloosa. Enastående roligt nummer och skickligt. Vid ett tillfälle var det clinic. Då satt Gauillaume Assire-Becar på sin appaloosa, utan träns, utan sadel och galopperade åttor för att hålla värmen samtidigt som han resonerade kring hästeri och träning.
Gauillaume Assire-Becar är med en liten sekvens här med. Och mycket annat. Jösses, vilken avkrok Sverige måste vara, för jag har ju sällan sett liknande. Eller är det bara jag som är avkrokad?

Cirque Garuda - In da Stroj (fire performace)



Letar inspiration och det finns så mycket fantastiskt!

Tuesday Afternoon

Stonecake och Moody Blues har gjort låtar som har samma titel: Tuesday Afternoon. Jag brukar ganska ofta hamna nynnan de på Stoncakes Beatles-lika låt.

Hästandet var en utdragen kvart, mellan jobb och Ottos fotbollsträning. Fria i hagen, flytta för tryck med sticken, vänja Åvik vid vift med stick och Manno flytta sig runt halv vändningar på fram driving game. Längtar tid till mer hästeri. Har hästabstinens efter svininfluensa och fjällenfärd. Även om färden var fantastisk.

måndag 14 september 2009

Monday, monday.

Det är en låt av The Mamas and the Papas, som jag ofta nynnar på på måndagar. Denna måndag har Manno varit arbetshäst. Flickan och jag jämförde våra skelett med Mannos. Höftbenskammar, bog med skulderblad, bogspetsar med axlar, armbågar, karpalleder med handleder och knän med knän. Has med häl, lillfinger med kastanj, knölen bak kotan med tummen, lederna på fingrarna med kotled, kronled och hovled och förundrades över att vi har lika många halskotor och att hästar har så stor mun och så små läppar. Vi klev runt bland stockar och sten också och gjorde en hel del yo-yo.

Annars mest jobb på skolan. Har jag skrivit att vi i vecka 18, 2010, ska göra en monstermusikal om mod? Den ska spelas på Hässleholms Kulturhus för skolan, föräldrar och som skolföreställning för årskurs 6,7,8 i Hässleholms kommun. Föreställningen ska bli fantastisk, men finns bara som frö i min fantasi än. Prognosen för veckan är lite hästeri i praktiken.

Här finfint från youtube som jag hittade när jag klickade vidare från vackert som Ari har på sin blogg.


Jag vill också.

söndag 13 september 2009

"Tillbaks till den vanliga vardan"

för att citera det avsomnade "pojkpunkbandet" Noice. Tillsammans med kollegor och elever i årskurs fyra på våran särgymnasieskola, Norrängsskolan, har jag varit vid Grövelsjön i Dalarna. Väldigt nästan Norge. Åker man över sjön är man i Norge eller om man vinglar in genom en öppning i ett väldigt långt och i mitt tycke väldigt märkligt viltstaket som löper över fjället, hamnar man i Norge.
Vi har vandrat upp på en norsk fjälltopp och stått i ett regnmoln.
Vi har gått på milslånga dagsturer till fjällsjöar och fjällbodar.
Vi var några stycken, bland annat jag och två tjejer från agruppen som, vandrade till Hävlingesjön och övernattade i en vandrarstuga, för att fortsätta vandra in i Norge och sedan ta båten tillbaka till Sverige och det samhälle som nog också kallas Grövelsjön.

Sveriges högsta vattenfall, 91 meter, varav 71 i fritt fall.

Helt fantastiskt roligt, både för eleverna och mig. Jag har ju aldrig varit i fjällen innan. Så jag passade på att bada i Hävlingesjön och ligga och titta på soluppgången bakom fjällen på en helikopterplatta vid Hävlingesjön, samt sova en stund därute. Alla eleverna klarade allt galant.

Något så exotiskt, för oss skåningar, som en ren på besök hos Yrkesträningens tjejers stuga


Här hemma är hästarna lite tjockare, med lite tjockare päls. Var en stund idag hos dem på betet. Väldigt undemanding och väldigt mycket äpplen. Mannos man är nu lika mycket på båda sidor förutom en liten sektion som bara är på vänster sida. Ungefär två mått från manken. Vad betyder det?

Hästandet blir kanske av den mindre arten i veckan, för inte var det tid för planering av undervisning för den här veckan i förra fjällveckan, även om den var härlig.
Fast Manno ska ju vara arbetshäst lite och jag hoppas att jag hinner få en del hästande hänt i veckan, som att flytta hem dem till betet nära och fundera vidare på Fluidity och Swift, hästar, shamaner och om det hänger i hop med ledarskapet egentligen. Det är dags att leta fram gamla härliga Marthe Kiley-Worthington böckerna igen Hon har studerat hästar och hierarki och har mycket intressant att berätta. Läste förresten en smula Bill Dorrance på resan. Det är en del att smälta när man läser vilken som av bröderna Dorrence.

tisdag 8 september 2009

En dag på jobbet


Det är inte bara drama, att vara dramapedagog. Så här såg lektionerna ut idag.