onsdag 30 december 2009

Bizarr blogg

Texten i inlägget nedanför är helt galen. Det beror inte på att jag är galen utan att det är något galet med samarbetet mellan min dator och blogger.

Jag orkar inte göra om det i dag. I korthet står det:
Häst.
Barn.
Gott Nytt ÅR!

Jullovsvåffelfrukost och hästeri

After hästeri i fågelfrö-baren.

Efter fartarbete i lina red jag åttor i skritt med stick på gräsmattan bakom huset. Det gick bra mot slutet. Manno trampade under sig ordentligt och jag behövde inte använda sticken mycket. Däremot behöver jag träna mycket på att hantera sticken från hästryggen.

Jag filmade åttorna, men min dator är galen och påstår att det ska ta 188 minuter att spara det som en filmfil. Det var i och för sig en ganska stilla film, men med gott nytt år-önskning i slutet.

Om jag inte hinner blogga i morgon:

GOTT NYTT ÅR till alla!

Här är det "draw". Hur kul det än är med galopp är ju morötter bättre.



Lite mer fart i hästandet idag. Manno broddades och det verkade väldigt lämpligt med lite fart i lina. Lite trav, mycket galopp.










Lite som om nu när Manno fick fäste på fältet ville han bli av med energi.





Fruset gräs är också gräs.










Thea kan ha läst en vampyr-roman för mycket, med den blicken.
















Jullovsvåffelfrukost började dagen med. Det är härligt att kunna ta sig tid att vara långsam.












tisdag 29 december 2009

Tisdagens tirader

Manno och jag i mörkret. Märkligt hur en dag, med sol i mellanåt, bara kan glida i väg på ärenden och åtaganden, utan att man märker det riktigt. Helt plötsligt var det kväll och mörker. Fast åtminstone månmörker. Det gick bra att se var man red. Mycket praktiskt när det är förädiska isfläckar här och var. Manno och jag höll till på gräsmattan på baksidan. Manno höll minst ett öga och ett öra mot skogen i början. Vi gjorde "gungan" och klarade den!

"Gungan" är ju en svårklassdressyr-grej. Skritt rakt i i ryggningen och sedan skritt ur ryggningen utan att takten går förlorad. Skrittar man fem steg och ryggar fem ska man kunna räkna i samma tempo, utan uppehåll för ändring av riktning. På Manno gäller det att be om back när höger fram ska lyfta och när höger fram ska sättas i när det gäller ur ryggningen. När det har flytit på ett tag får vi väl ge oss in på vänster fram med. Därefter bakbenen.

Som Rosa skriver i sin kommentar till inlägget nedan, det är så lätt att glömma hur det var. Med Manno är det extra frustrerande för vi har fortfarande ett bättre "hur det var för länge sedan" än "hur det är nu". För alldel så är "hur det är nu" bättre än "hur det var förra året" och det glädjer jag mig åt. Men även om det är fullkomligt meningslöst, så kan jag gräma mig över att jag levt mitt liv så att jag inte hästade på det sätt jag önskade i flera år. Helt enkelt var jag tvungen att prioritera andra och annat och skulle väll vara tvungen och vilja välja lika igen, om det nu skulle bli så befängt igen.

Det jobbigaste är min brist på tillit till min förmåga. Manno är ju lyhörd och det behövdes bara tänkas galopp och han fattade. Men efter uppehållet så ville jag galoppera mer än jag tordes och förvirrade på så vis min Manno. Nu brottas vi med den förvirring jag skapat.

Mitt knasiga ridpass som bara var tänkt att bli lite sitta på häst. Ibland får jag ett rent fysiskt behov av att sitta barbacka på en häst och det hände idag. Väl uppe fick jag för mig att prova att flytta vikten till bakdelen, stillastående, och samla honom lite. Det var ju halt så jag tänkte det är inte så stor halkrisk. Manno flyttade fint vikten och samlade sig, om än lite lågt. Ur det så tänkte jag gungan, det är inte så mycket halkande där. Några steg hit och några steg dit. Efter några försök satt den.

Därefter kom jag på att jag kunde rida på baksidan och red dit och red runt lönnen mitt på gräsmattan. Först i vänster varv. Det gick an. Sedan höger varv. Det gick dåligt tills jag kom att tänka på min egen kommentar hos Anna & Tulo. Att det är det mellan rumpan och naveln som styr. Så jag fokuserade på att få mina höfter övanför den tänkta cirkeln. Det gick som smort och Manno klev på i en vacker cirkel. Bra att själv göra som man säger åt andra att göra.

Efter de lyckade högervolterna satt jag av, för klockan åtta skulle vi se "Amelie de Montmartre" på DVD. Jag har en kampanj med fransk film för min dotter, som går i sjuan, läser franska och kanske inte tycker att det är det roligaste. Igår såg vi "Vistörerena". Inte riktigt min favoritfilm, men fransk. Har någon tips på lämplig fransk film för trettonåringar, som mest är intresserad av vampyrer av romantisk sort, mottages de tacksamt. Fast jag tror att "Amelie" gick hem trots avsaknad av vampyrer.

måndag 28 december 2009

Promenering igen.

Thea, Aski, Manno, Otto och jag tog en promenad. Otto satt mest på Manno och gick inte så mycket. Sista kilometern hem red Thea. Thea var väldigt trött i benen. Tonårsdamen som mest ligger och läser har nu promenerat två mil på tre dagar. Det var länge sedan Thea såg så glad ut för att få rida. Manno var lite seg i början, men halvvägs piggnade han till. Något som sprang i skogen hjälpt till att få fart på adrenalinet.

När inget barn red gjorde Manno och jag "traveling circles" i trav och en smula liberty. Även om vår utveckling inte går så fort som jag drömmer om, så är det stor skillnad mot förra året vid den här tiden. Då var det inte alltid lätt att få in honom från hagen och nu kan vi köra liberty i skogen och det känns lugnt.

Jag tänkte ta fina foton på barnen och djuren, men batteriet ville inte mer. Det har varit fuktigt och nu på eftermiddagen blev det kallt och det är is på allt. Vackert och farligt.

Läste om den här farbrorn:

Eckart Meyners' Philosophy:
Each rider is a unique human being in body, mind, and personality. History, culture and life circumstances increase the imbalances in our physical bodies and disrupt the balance between mind and body. Most riders believe in the importance of having a "correct seat", but have a hard time defining what that means. Too often the "correct seat" is defined by specific forms. Riding instructors often then assume that their job is to mold riders to fit those forms. In reality, a "correct seat" is unique to each individual, taking into consideration the variations of each person's body. Riders and instructors must seek to uncover muscular imbalances that impede harmony between horse and rider. Then a combination of playful experimentation and specific exercises can be used to re-gain balance and improve coordination. The goals of the exercises are balanced muscles, not simply stronger muscles. The exercises are never forced, but rather achieve balance though a complete cycle of relaxing, stretching and strengthening. Also, key to Mr. Meyners' work, is an understanding of the role that the human brain plays in telling the muscles what to do. Therefore, instructors must have a basic knowledge of how to work with the rider's brain to achieve the maximum effect.

The Rider's BodyRiding is about the rider coming into harmony with the horse so that he/she may effectively communicate with the horse. It is not a mechanical process, but a union of two moving bodies so the horse is guided by the active and intuitive body language of the rider.

Tydligen är Eckart Meyners i Sverige ibland. På Strömsholm har han varit bland annat.

Lovmåndagmorgon

.........................Thea fotade sovande Gustav och Otto

Idag var det sovmorgon. Ungefär som på bilden ovan.
Regn och snö och blåst och is och lera. En synnerligen skånsk vinterdag.
Minnesnoteringar för mitt man-experiment: I morse var det mer av Mannos man, än var det brukar vara på vänster sidan. Vänstersidan är den med lite man. Så om Linda Ps teori stämmer blev besvären värre över natten. Nu får jag undersöka om det alltid är mer på morgonen eller om det var en slump eller om det verkligen blev värre.
Vi planerar motionen till eftermiddagen och hoppas på mindre regn och lera.

söndag 27 december 2009

Säkerhetscertifikatfel, buffra och blogga

Det var minsan inte lätt att komma in på bloggen. Envist vägrade Firefox mig tillträde och visade bara en liten ruta där det stod: "The URL is not valid and cannot be loaded". Explorer var också motvilligt, men gav med sig. Eftersom jag redan har haft ett strejkande tangentbord nu i jul i kombination med högtalare som gav upp, är jag inte riktigt nöjd med min tekniska nivå.

Jag har masserat Manno där hans delade man antyder problem med ryggen, enligt Linda P:s teorier om vad man kan läsa ut av mannens utseende. Jag masserade lite mer , men i huvudsak två handlängder från där manen slutar. Inte rygg och inte länd utan där emellan. Jag har för mig att jag har läst att överbyggda hästar får lätt problem där. Eller om det var hästar med kort rygg. Eller om jag bara minns fel. Jag vet inte. Något var det med det stället i alla fall.

För säkerhets skull la jag på ett fleecetäcke också, för att värmen i musklerna ska bevaras extra länge. Det hela är ett litet experiment så här över jul, för att se om jag kan åstad komma någon förändring och förhoppningsvis förbättring. Det är ju mest is nu, så jag får försöka finna vettiga och intressanta övningar utan att behöva halka.

Jag fick svar från en Luke Hoffman på Parelli någonting att om man har buffringsproblem med filmerna ska man kolla upp man har rätt Flash Player. Man ska ha 9:an minst. På parelli.com längst ner står det system requirements och där kan man ladda ner och kolla sin Flash Player, gratis. Det är 10:an av Flash Player som är den senaste. Det blev bättre för mig med buffrandet. Men inte helt bra.

Nu hoppas jag att det inte är någon som tänker hemsöka min dator, som Explorer och Firefox hävdar och önskar alla: God Fortsättning.

Söndag

Efter alla dessa helgdagar kan en vanlig söndag kännas ovanlig. Som tur är är jag ju lärare och är lika ledig imorgon som idag. Fast jag är ju dålig på att att inte jobba och är ju i full färd med musikalen. Idag har jag dock en del kvar att göra med den.

Men jag ställde klockan och var uppe i gryningen (kanske inte så svårt i vintertider) och skrittade Åvik i trekvart längs asfalten. Alla grusvägar var isbanor och Åvik är oskodd. Det är sällan som jag rider på asfalten. Förutom på sommaren, så det är en av vägarna till betet. Åvik trodde att det var dags för betessläpp och var väldigt rask tills han insåg att det inte var betet som var målet. Då blev han förvirrad och ville gå rakt ut på fält och åt alla håll utom hem.

Thea, Aski och jag promenerade raskt i en och en halv timme. Efter promenaden hade Thea fina glitterögon och rosiga kinder. Så jag får försöka dra ut barnen var dag.

Jag har äntligen fått fart på surdegen som jag tänkte ge R i julklapp, nu fick han inte den för den visade inte tillräcklig livskraft för att jag skulle vilja ge bort den. Nu så närmar den sig bakning. Surdeg verkar inte vara helt lätt att hantera. Ända sedan jag läste Hempflings Dansa med hästar där han jämför något med surdeg och menar att det ska vara så mycket bättre än bröd som bakats med jäst, har jag velat prova baka surdeg.

Nu matlagning, musikalskrivning och lite Manno-mysning.

lördag 26 december 2009

Annandag och andra dagar än jul kommer

Inte mycket hästeri i juletid. Hästarna har fått lite av den där havren nu när det har varit så kallt. Jag tänkte att det kanske skulle göra att de inte bara stod och glodde i hagen och att det skulle värma dem lite. Även om jag vet att det är stråfoder som ger den bästa värmen i jäsprocessen i grovtarmarna, så tänkte jag så. Idag har Åvik struttat runt i hagen med krökt nacke, pipit och skrikit och viftat med frambenen mer än jag sett honom göra det på hela våran gemensamma tid, fram tills idag. Åvik har nu inte havre mer till kvällsmat. Han verkar ha dåligt havresinne. Det har varit kanske tre deciliter havre om dagen. Inte mycket, men det verkar sätta sprätt på kallblodshjärnan.

Thea och jag var och mellandagsrea-shoppade i Kristianstad i dag. Mer noga så var det Thea som shoppade och jag skjutsade. Vi hade trevligt och jag tror Thea var nöjd med sina fynd. I retur fick Thea promenera i månljusmörkret med mig, Manno och Aski. Vi gick nästan sju kilometer nu på kvällen. En vacker afton med snö, månljus och det var stilla. Ingen vind och någon enstaka minus grad. Vi växlade om att hålla i Aski och Manno. Jag hade Manno framför mig en hel del(zon 4 och 5). Mannos mod behöver stärkas och i mörker blir han extra misstänksam. För att vara på den säkra sidan försökte Manno att gå mitt i vår lilla flock.

Thea var duktig och fick snabbt kläm på hur man lättast leder Manno. Nämligen genom att kontrollera sin egen energinivå. Manno behöver att man bubblar innuti och är lite rask.

Åvik stod i hagen och ropade så att vi hörde honom flera kilometer bort. Jag tror att det har med det där dåliga havresinnet att göra (andra som mer har problem med ölsinnet blir ju också väldigt gapiga) Imorgon bitti är det dags för Åvik att ta få en tur i skogen. På vägarna är det is och Åvik är inte skodd, så vi får försöka hålla oss i snö. Men Åvik verkar vara i behov av att något ska hända. Eventuellt har jag en klasskamrat från när jag gick PU Hästhållning som kan komma och rida Åvik någon gång i veckan. Klasskamraten skulle ringa efter jul. Tills dess får Åvik hålla tillgodo med mig.

Idag har jag hållt min föresats att forstättningsvis, nu på lovet, varje dag: motionera Aski, trixa med en häst och skriva minst en timme på musikalen. Det känns bra. Ibland är jag bra. (Lite läskigt att skriva att jag är bra. Oj, nu skrev jag det igen.)

onsdag 23 december 2009

Dan för dan

Dan före dan uppesittarprogrammet i radions P1 där Ingrid Luterkort läser "Tomten" vid midnatt. Min omodesta önskan är att få ha en livsgärning som Ingrid.

1917 debuterade Ingrid som sjuårig barnskådespelare på Dramaten, om jag inte minns helt fel. Hon har jobbat med Stanislawski, Bergman och många andra. Hon var en pionjär inom svensk barnteater på femtiotalet och tidigt arbetade hon som regissör. Vilket var ovanligt att kvinnor gjorde på den tiden. Jag har arbetat i samma projekt som Ingrid. Det var "Den kaukasiska kritscirkeln" sommaren 2000. Föreställningen började kl 21 och det var ungefär 30 föreställningar i juli -augusti. Ingrid hade en monolog i första akten. Två tre A4-sidor text. Varje gång samma sak, ingen märkte när Ingrid plötsligt dök upp mitt på scenen och hon viskade så det hördes till sista raden. Vi hade också nyutexaminerade scenskole-elever, som skrek så att ingen hörde vad de sa. Kontrasten var slående mellan den erfarna och de oerfarna i alla aspekter.

Ingrids fantastiska scen-närvaro och fortfarande med en aptit på livet i en ålder som de flesta aldrig ens uppnår. I kväll är det dags för den tjugonde uppläsningen av "Tomten". Ingrid är alltså nittionio år och fortfarande i kreativt arbete. Fantastiskt, själv kämpar jag ju för att vara kreativ.

I afton blir det mockning, skinkan ska förberedas och ett surdegsexpriment pågår. Om jag hinner ska jag torka köksgolvet också. Men mest av allt ska jag höra Ingrid Luterkort läsa vid midnatt.

God jul!

Gjort jul


Midnatt råder och endast mamman är vaken.
Vi har bakat lussekatter, kokat knäck, kanderat äpplen, gjort marsipan/rom/valnöt/choklad-godis och gjort grisar. Barnen somnade strax innan midnatt. Precis när det både skulle friteras gris och hällas knäck i formarna gick de små liven i däck.

Man innan ikväll har barnen jobbat bra. Nu är det dags att kvällsfodra, innan det blir dags att morgonfodra och åka till stan och köpa sista julklappparna.

tisdag 22 december 2009

Oj och hoppsan!

Åke Svanstedt fälldes för djurplågeri. Han har gett order om att använda grisfösare i träning av travhästar. Jag vet inte vad man ska tro, förutom att jag har svårt att tänka mig att det är till någon nytta att använda grisfösare.

Om man jämnför med den reaktionen jag har sett hos hästar som gått emot eltråd. De panikrusar en liten bit och blir sedan oroliga. En orolig och rädd häst använder massor av energi till sin oro. Det blir mindre krafter till spring av den sort som önskas, för även i ett travlopp måste ju hästen vara kommunicerbar. Dess utom påverkar ju oro hästen till att bli stelare i sitt rörelsemönster och det måste ju också vara negativt. Jag tänker mig att en häst tränad med grisfösare blir spänd och får försämrad presationsförmåga.

Som jag förstår det har Svanstedt haft sitt vinstrikaste år någonsin i år. Jag vill att det ska vara för att han tar bäst hand om sina hästar. Jag har aldrig träffat Svanstedt eller sett honom med hästar i verkligheten. Men för alla hästar hoppas jag att domen är oriktig.

En gång körde Stig H en häst som ett par vänner till mig tränar och äger. Det är en trixig rackare till häst. Lätt i fram, även med sulky på och full av energi och finurlighet. Hästen stod fast spänd på travhästars vis med sulky och allt på. Stig H kom, bytte ett par ord med ägarna, hästen lossades och började trava. Stig H hoppade i sulkyn, hästen krullade liksom till sig och tänkte nog resa sig, Stig H fokuserade eller något liknande och hästen slutade trixa, travade iväg och förbättrade sitt personbästa i loppet. Utan på Stig H syntes inte mycket när hästen började trixa, men jag tyckte mig märka att han var extremt fokuserad i hästen. Det var så det kändes, att han var fokuserad i hästen, snarare än på hästen.

Det får mig lite att tänka på något jag läste om en indiska dansare i DN. Dansaren blandade traditionell indisk dans och modern dans. Trots att det var olika tekniker var det ändå samma, för allt kommer ur rörelsen i vår anding, menade den indiska dansaren, om jag tolkade honom rätt. Jag tänker och känner på det mycket. Det ligger nära något jag själv tror är livets essens. Det vi gör och hur vi gör det och att det påverkas mest av andningen. All materia är sekundär. Hur du ser ut är underordnat vad du gör. Vad du har är underordnat vad du gör med det du har.

Det får mig att tänka på att jag borde städa det jag har här hemma, i stället för att filosofera. Att ta väl vara på är viktigt. Det gäller alla, allt och en själv.

Och städning.

måndag 21 december 2009

Nästan minus tjugo grader. Brrr.


Kallt!

Det här är ju Skåne. Inte Norrland, ändå har vi sista månaden haft varg och nu har vi svinkall vinter. Jag är ändå glad. Idag har jag haft möte om min framtid på skolan, allt blev bättre än jag önskat mig. Sådant är skönt. Så nu är det full fart framåt. Musikal med monster ska på pränt och kunniga pedagoger ska jobba med mig. Härligt. Sedan har jag ett spännande möte till. För nästa års evenemang. Det ni. Det blir något unikt. Fast utan hästar. Och om det går i lås.

Nu ska det kvällshästas lite i stallet. Manno som snart ska få sin första lön för sina insatser under höstterminen. Åvik var ju med på ett hörn på slutet så de kanske får dela lite broderligt. Hoppas de köper en julklapp till mig. För på jobbet fick jag ingen. De var slut. Alla andra har fått. Kanske hade jag inte varit snäll nog. För så är det ju, sägs det, att om man inte är snäll får man inga julklappar av tomten.

En jul när Otto var liten och Thea var mindre än nu och jag fortfarande var gift med barnens pappa, fick jag inga julklappar. Pappan hade inte köpt något till mig. Otto tittade på sin hög med klappar. Otto tittade på Theas hög med julklappar och på de två julklappar pappan hade. Pappan hade en julklapp från sin mamma och en från mig. Otto tittade på mig och min avsaknad av julklappar. Sedan sa Otto med allvarlig min: Nu vet jag vem som har varit dummast i år.

Och jag har läst Stefan Einhorns bok "Konsten att vara snäll", men det kanske är nödvändigt med en omläsning nu i juletid.

Måndagmorgon


En härlig morgon även om det inte är läge att sitta på bänken och dricka morgonkaffe.

Är det någon mer än jag som har problemet att filmerna på Parelli-ponny-klubben bara buffrar och buffrar och aldrig blir färdiga? I tråkigaste fall så är det för långsamt med min lilla eländiga mobila uppkoppling här i de skånska backwoodsen.
Vägen till betet bakom huset, får en inte att tänka på betesläpp, utan mer snösprättsgalopp.


Nyponen har inte gett upp.


När hästarna gick ut i hagen var det god tid att träna lite löst. Manno är efter mig som ett plåster nu, men framdelen kan vara lite kinkig att flytta bort. Igår lyckades vi med att han gör en helvarvs vändning bort med framdelen när jag står kvar på samma ställe, om ni förstår vad jag menar. Han gör en piruett-liknande sak och jag står still. Jag tror att Manno oroar sig för att han ska missa en morotsbit om huvudet är för långt borta, så det är inte alltid han vänder bort med lätta steg. Å andra sidan har han vi ett "draw" som är starkt och han kommer över stock och sten. Eller kanske är det moroten som har ett starkt draw. Åvik är också med, på sitt sätt, som den gamla travare han är tolkar han det mesta som: spring!

Vi lyckades, Åvik, Manno och jag dock med att stereo-rygga efter lite trixande. Här backas det fastän Aski skäller bakom hästarna. Aski har en bisarr uppfattning av vad vallning är, som jag tyvärr inte har lyckats klara ut med henne. Aski kan få för sig att hindra hästarna att gå in i stallet också.

Om någon hade sagt mig, innan jag mötte Åvik, att jag skulle ha en svart hingst som jag skulle kunna manövrera lös bland andra hästar och rida vart som helst på hade jag blivit glad, men inte trott dem.

Nu ska här julas och ordnas allt som jag glömt.

söndag 20 december 2009

sölig söndag

En ledig dag. Lördagen var väl också ledig, men vikt åt klappjakt. Inte lätt att kombinera liten ekonomi med stora önskelistor. Nöden är ju uppfinningarnas moder så nu väntar jag på en snilleblixt.

Idag Manno i lina. 22 footslinan och mycket galopp, trav och jag gick och Manno sprang runt mig. En del ryggningar, skänkelvikning med mig snett bakom Manno (eller på parelliska side ways zon 5) och rätt som det var liberty, eftersom jag tappade linan flera gånger. Den liksom fastande i snön och jag har ett lätt grepp om inte annat behövs. Det är så kallt att Manno inte blev vidare svettig trots idogt galopperande. Efteråt rykt och man och svansutredning.

Åvik, som inte är vidare parellad. Jag tror att Åvik och jag har haft parelli-pass mindre än tio gånger. Idag när jag släppte tillbaka Manno ville Åviks så gärna göra något att jag satte på honom grimman och provade lite löst, alltså liberty, rygga, flytta rumpan och circling i skritt och lite side ways. Alltså verkar det viktigare att ha en häst som vill än något annat.
Fåglarna måste man ju fodra också

fredag 18 december 2009

Lovet är här!!

Puh!
Avslutningen är avslutad. Terminen är avklarad. Jag kände hur spänningarna liksom släppte, flöt ur kroppen och lämnade kvar en trötthet, som gjorde att jag trodde att jag skulle somna med huvudet i gröten på personaljulbordet.

Men jag somnade inte, utan åkte och betalade för vinterdäcken och fälgarna och lagandet av bromsskiva (eller vad det heter som ser ut som en hatt och sitter i hjulet) på skroten. Skroten-människorna är hjältar. Jag var där i måndags, när snön låg som siktat florsocker och fick på vinterdäck. På tisdagen blev det vinter även i Skåne. Till alla skåningars förvåning. Jag har ju nästan blivit skånsk och blev också förvånad.

Jag har fått låna min dotter Theas kamera, så att jag kan dämpa foto-abstinensen lite på lovet. När jag skulle kopiera in bilderna på datorn hittade jag den här som Thea tagit i somras.


Det var lite svårt att ta bilder med en annan kamera, men här kommer lite lätt suddiga bilder i vinterns färgskala. Eller snarare brist på färgskala.


Jag tror en av Theas sommarbilder får avsluta dagens inlägg och jag ska gå ut och hästa lite lätt. Ikväll åker jag till R och lägger mig tidigt, så att jag är pigg i morgon. För i morgon börjar jag mina tre lediga veckor. Lärarlyx. Hästdax. Och skriv färdigt musikaldax. Skönast av allt, tid för tankar.

Sommarlov finns ju också!

onsdag 16 december 2009

minns ni 1984

och Sade?



Sade har inte släppt musik på 10 år och nu är det dags igen. Jag lyssnar och vet inte än vad jag tycker. Men jag tror jag gillar det. Här är det jag har hittat på youtube, Soldier of Love


Lite häst igår. Barnen hade julsoaré. Mina barn sjöng vackert och var vackrast. Jag är så glad, stolt och tacksam för mina barn. Mer och mer, faktiskt.

På min skola försöker vi få ihop det till julavslutningen. Där är den här låten från 1984 med.

Och idag var det en kollega som undrade om jag var en häxa, på ett vänligt vis, fast jag är ju ingen häxa. Men jag kunde berätta att just 1984 när jag vimsade runt i Senegal och Gambia blev jag erbjuden plats som Voodoopräst-lärling. Herr Voodoopräst menade att jag hade vad som krävdes. Fast jag tackade nej. Slita huvudet av tuppar är inte min grej. Det var kanske dumt, mitt C/V hade kanske behövt lite voodoo-upp-piffning.

Lite häst idag med. (Hästarna var helt snöiga och jag har la fleecetäcken på hästarna när de kom in i stallet för att tina upp dem.) Kanske skulle jag ha hoppat på Voodoot 1984 och utvecklat någon Voodoo-hästningsteknik. Liksom ha en liten häst inne i huset och leka med den så att den stora hästen ute blir motionerad och glad.

Den här spelades föresten överallt när jag kom hem i december 1984 , från Senegal och Gambia och den utblivna Voodoo-karrären, till ett Arlanda i snöstorm.


uppdatering: jag råkade lägga in Last Christmas igen istället för Band Aid framförandes "Do They Know". Men nu är det rätt!

söndag 13 december 2009

Vi börjar

med det trista och tråkiga. Som att jag igår inte satte fast kameran ordentligt på stativet när jag skulle fota den nyklädda granen som vi burit hem tidigare på dagen. Jag har inte någon kamera längre. Puh. Det var ledsamt och jag grät en skvätt tills Otto blev orolig för att han hade hört att man kan dö av sorg. Då snöt jag mig och förklarade att det inte räckte med en trillad kamera för att dö.

Lite mera gnäll och tråkskrift. En vecka till lovet. Jag är helt utsliten, nedsliten och avsliten. Inte av mina elever. Nej, tvärtom, eleverna ger energi. Men av andra i skolans värld. Och jag undrar om jag verkligen är gjord av det materialet som en lärare ska vara, för jag har svårt att härda mig, svårt att härda ut och jag känner mig mest härjad. Puh. En vecka.

Igår blev hästandet trist och litet. Endast litet morgon-liberty. Idag bättre. Skrittade Åvik i en hal timme. Landskapet är nu som en kladdkaka. En kladdkaka som stått inne i ugnen lite för lite. Under kakans knapriga yta är det mest smet och ovanpå är det siktat florsocker. Alltså skånsk lera, frusen på ytan, toppad med frost och lätt snöpuder. Det var ljust fast det var i skymningen av det siktade vita. Åvik ville tävla med någon. Så han bjöd på friskt i halkan när det kom upp hjortar jämnsides av vägen och ville komma ikapp dem. Likaså en liten Renault som körde förbi oss uppfattades som en startbil och ville hängas på. Men halka och dålig kondition i förening gjorde att vi höll oss i skritt på min inrådan.

Väl hemma ryktade jag ganska länge och Åvik verkade nöjd.

Manno i mörkret. Hämtade honom lös från hagen. Han ville inte gå in i stallet utan ställde sig där han oftast får stå och vänta på morgonen på sin morot. Jag hämtade sticken och morötter. Efter lite ryggning blev det sidepass och åttor runt brunnen och bilen. Vi klarade nästan en hel åtta i trav. Vi var nog glada båda. En stunds rykt i stallet efteråt, när Manno tyckte att vi det var dags att gå in stallet.

lördag 12 december 2009

ingen riddarträning.

Tråkigt nog är det ingen mer riddarträning. Det meddelade Nyboda Kör och Dressyrstall lika tråkigt nog per sms i torsdags. Jag kanske är väl analog, men föredrar att bli talad med om det är något viktigt. Vilket riddarträningen är för Otto.

Så idag tittade jag på blocket för att se om det kanske fanns någon fin liten ponny att vara riddare på. Det fanns det kanske, men Otto vet inte om han vill ha egen ponny och med julen om hörnet, så är ju inte ponnyköp det som behövs mest av allt. Fast en liten fin B/C-ponny-pojke av stillsam sort är välkommen.

En häst som inte stämmer på beskrivningen, som jag i
nte behöver och inte kan ha. Två hingstar i mitt stall? Nej. Men som ändå verkar nästan oemotståndlig var den här:
Bilden är från annonsen på blocket.se och jag antar att ägaren inte har något emot att jag visar det, för ägaren vill väl förmodligen hitta den rätta nya ägaren.

En godkänd treårig nordsvensk hingst. Precis vad jag inte behöver, men gärna hade haft. Körd i alla möjliga sammanhang. Enbet, två och tre spann. Han heter Glim.


Tillbaka till verkligheten och mocka åt min hingst och åt min gula prins. Lite solskensridning kan det också bli, för det är blå himmel idag.

onsdag 9 december 2009

onsdagens

Barbacka åttor. Sedan förfölja hund runt gården. Sedan hunden ska ligga kvar och vi travar bort. Side pass. Ligga på Mannos kors och begrunda mörkret. Ett bra pass på fyrtio minuter.

onsdag

Nu ska jag ut i mörker och mocka.

Väldigt turligt nog Åsa-Åvik ringde mig när jag var på jobb och jag fick skratta väldigt mycket fast jag är sjuk, fattig och har lika mycket lucialinnen att stryka som en Askungen har styvsystertvätt att ta reda på. Dessutom var jag tvungen att flytta allt, när jag precis gjort allt färdigt, för det skulle vara disco i aulan i kväll. Men jag hade fortfarande bubbel i magen.

Det finns några som vill leka med mig. Eller med mig i egenskap av dramapedagog och det bokas möte och visas intresse och det är skönt. För annars är det mörkt.

Men årets lucia blir vacker och det retar mig lite att jag inte får lägga ut bild på elever. För jag hade velat dela med mig. Men det är liten skrutt goes skönhetsälvdrottning och bländar hela världen med häpnad. Vi är alla vackra om vi får lov.

Ibland är man sin största prövning.

tisdag 8 december 2009

Tisdag

uppenbarligen lyckades jag inte publicera det här igår:
Red Manno i mörkret. Volt, åttor, halt och rygga. Mest utan att hålla i några tyglar alls. Bra jobbat av Mannen som inte blivit riden på länge, känns det som.

Annars fortsatt trött, febrig, snuvig och hostig. Mötestider bokade. Smink och peruker till monstermusikalen handlade för de pengar som Musik och teatervalet fick i stipendium på sommaravslutningen.

måndag 7 december 2009

Måndag

Trött, feber, snuva och nästan nysande hela tiden och hosta och jobba ändå. Eleven här. Lite lätt mys och promenad och squeezing upp för vall. Grått väder och grått och tungt i största allmänhet. Försöker mig på att pigga upp mig med ett hest kraxande av nedanstående.

Lucia och annat som hopar sig ter sig mer som hot än härligt just nu. Ordet var väl peripeti? Dags för vändpunkt. Om inte annat minskar det reella mörkret snart.

söndag 6 december 2009

Asch. De ville inte leka med oss.

Horse Boy ville inte inte leka med oss. Men det var om Horse Boy på Nyhetsmorgon TV4 i morse.
Annars inte mycket häst i helgen. Har försökt komma ikapp med annat, som reflektion, stillhet och skickat en massa mejl som skulle vara skickade. Kanske mest av allt så har jag bestämt kriterier som huruvida de kan uppfyllas eller inte kommer att avgöra vad min försörjning ska komma av. Lite dags för peripeti, som det heter i klassisk dramaturgi, eller som man också kan säga "vändpunkt".

torsdag 3 december 2009

Och jag har läst

klart Johnny Cashs självbiografi och jag har säkert haft det här klippet på bloggen innan, men det känns som om det också handlar om mig, vissa dagar.



På något sätt är det lite likt det här:


Första gången jag hörde den här sången grät jag och jag hade bara råkat zappa mig fram. Klippet är från den tv-sändningen.

Hovslagar-Anders var här idag. Inget på saktaväxar Åvik. Manno skodd runtom. Anders kommer i februari igen. Den fjärde klockan fyra.

Allways go in the direction where you're heading

Stand on your own feet and saddle your own horse.

Jag står på egna ben och saddlar min häst själv i de flesta bemärkelser. Det är väl dags att börja gå dit jag ska och inte hamna på alla andra ställen, även om det ibland är kul.



Ett fantastiskt klipp, som jag är glad att Elisabeth uppmärksammade mig på.

onsdag 2 december 2009

orkar inte mycket -onsdag

Elisabeth skrev på sin blogg om andra som verkar träna och ha det roligt med sina hästar. Inte jag. Pytte-ytte-lite liberty i morse på väg till hagen. Manno går ut först jag ställer honom någonstans på gräsmattan eller som i dag någonstans på frosten. Därefter släpper jag ut Åvik som får en morot från sticken. Åvik går sedan ut, hälsar på Manno som tjurar och väntar morot. Jag går till Manno backar honom och flyttar lite fram och utdelar morot. När det är gjort ropar jag på Åvik som kommer och får en morot. Sedan flyttar jag bådas framdelar samtidigt, börjar springa på stället och så travar vi alla till hagen. Förflyttningssträckan är nästan kortare än ordet förflyttningssträckan. Det här är verkligen lill-liberty. Idag i fint frostigt månsken.

Jag vet inte om jag borde gå på fest, bli lite lätt berusad och babbla med bekanta och obekanta eller jag ska försöka vara i stillhet i helgen. Båda kan vara bra och båda kan vara dåliga. Det gäller att välja rätt. Dessutom är det Working Equitation och dressyr-clinic med en Joao Lynce på Nyboda Kör och Dressyrstall som jag vill gå på och en namngivningsfest för en liten människa. Jag tror att jag mest behöver bli tom i bollen och låta tankarna komma lika långsamt som en oljetanker svänger.