söndag 28 februari 2010

Lördagens hästande var litet. Liberty om morgonen och massage. Kände bakom Åviks bogblad och det gick lätt. När jag gjorde mindes jag att jag provat innan och att det varit svårt att komma åt. Fast jag märkte att det var högre upp på Åvik än andra. Går det inte att komma bakom, i framkanten av bogbladen, så är det spänningar och elände.
Åviks bogblad och min hand bakom.

Söndagen hästades det utan häst. Jag fick vara med och leka med Parelli-Halmstadianerna hemma hos Josefin. Josefin som hade ett lika fint hus som Josefin är fin. Frukost och lunch med prat och parellande. Vi tittade på DVD, Horsenality, tror jag det var och gjorde det samma. Flytta för PET-flaska, prova på att vara introvert (väldigt intressant för mig som nu är en ny mamma, tror jag. För jag förstod min flicka bättre. Så åven om jag inte blev bättre på häst blev jag en bättre mamma. Det är nog ännu bättre. Tack Josefin!) och conga-line.

Jag har inte gjort simultations innan, inte som jag minns i alla fall. Fast kanske med Birger för tusen år sedan eller elva år. Det var roligt och ännu mera roligt att vara bland andra som också vill leka. Det var härligt och jag kommer gärna igen.

En sak som jag tänkte på, i bilen hem, var att vi såg väldigt glada ut alla när vi gjorde simultations, kanske lite för att le är att visa att man inte är farlig, men nog också för att det var på skoj och skoj. Men ganska sällan är det som jag ser människor som ler och skojar när de leker med sina hästar och det gäller mig med. Det skadar nog inte att vara lekfullare när man leker. Jag ska försöka var mer leende och lätt.

Jag sa att alla var välkomna till mig. Eller nästan till mig, för jag tänkte på ridslingan. Ungefär nio kilometer från där jag bor, nära där jag vill ha ett cirkustält 2015, har kommunen ordnat en startplats för en ridslinga. Där är två "paddockar" att släppa hästar i. Carportsliknande uppbindningsplatser, plats för transporter, vatten till hästarna, toaletter till människorna och grillplats. Här nedan är en vy från där tältet ska stå och där man kan rida. Skåne är inte alltid platt.


Imorse när jag kom ut till stallet var där översvämmning. Smältvatten hade valt stallgolvet som sin väg i stället för att rinna ner i dräneringen.

här är ändå mycket av vattnet utsopat.

R och jag grävde dike för att tvinga vattnet rätt. Här hemma sken solen och vädret var vårvarmt.

Innan jag åkte hem fick jag träffa Josefin och Sofis hästar. Fast jag träffade mest Panter. Panter är precis en sådan där travare som jag har alldeles väldigt lätt att ta till mitt hjärta. Inte okomplicerade och oemotståndlig, hade jag kunnat hade jag stoppad honom i fickan och tagit med honom hem (lika bra att jag inte kunde ta med honom för att han har det utmärkt bra med Sofi). Korkat nog kom jag inte ihåg att använda kameran.

fredag 26 februari 2010

fredags memo

Åvik oneline disengage, åttor och falling leaf
uppsuttet one reinstop som till slut blev halt för indirekt tygel, disengage, nine-step-stop (tre steg tillslut) och åttor. Svårt åt ena hållet. Mystiskt. För det borde väl inte vara lättare att köra åttan på ena eller andra ledden.

Manno: seg. Red danskrundan. Liten galopp. Stor treshold, Manno frös fast. Fattade först inte var det var, men såg sedan jättegaltens spår. Han måste var som en b-ponny minst. Manno var oerhört tung fram och obenägen. Klarade svartslaktargrannen bra. Nu låter lammen därifrån.

Köpte foderjäst för att underlätta pälsbyte och för Åviks mage. Åvik är normal i dag, innan jag ens börjat med foderjästen. Kan alltså rekomendera foderjäst mot hästdiarré. Det räcker med att köpa det. Åvik har blivit tuffare mot Manno.

Det var solsken några minuter på eftermiddagen, plusgrader och fåglarna kvittrar som galna.

torsdag 25 februari 2010

Våren har börjat

Det är någon enstaka plusgrad. Det regnar. Det är disigt. Det är blåsigt. Det är pollen. Hassel, tror jag det är som drog igång med besked idag. Den här vintern har varit en pollenallergikerfrist.

Hästeri mycket litet. Fodra och mocka och släppa in och ut. Sista lovdagen med barnen och tonåringen skulle till tandställningstandläkaren i Kristianstad. Där regnade det mycket. Jag kom också på att jag glömt att ordna med bilderna jag ska visa i Tyringe Kyrka på AgruppenDrama. Det blir en del att jobba med i helgen. Det blir en tight helg med fin avslutning, jag ska ju till Parelli-polarna i Halmstad på söndag.

Jag funderar på om det är så att allt böjande av Åviks kropp släppt loss hans bogblad. Tänkte att jag skulle känna igenom honom seriöst imorgon. Relaxade bogblad ska man ju kunna få in en hand mellan hals och bogblad, liksom bakom bogbladet. På Manno går det enkelt. Men jag vet faktiskt inte om jag provat på Åvik och vad resultatet i så fall var.

Jag tror, att förändringen i hans överlinje, kommer av att bogbladen "plattat till" sig. Innan skulle Åvik, om han gick upprätt, varit kutryggig, men nu är han liksom med stoltare hållning. Överlinjen är mer som en delfins över hals och manke. Åvik har ju en hel del gratis där, både kallblod och hingst ger ju volym i halsen. Men volymen ska helst vara i på övredelen av halsen och rundas fint.

Det kan också vara så att något med korset har ändrat sig. Men jag kan inte se vad det är, än. När vi började med disengage korsade han aldrig bakbenen. Det gör han nu. Vad jag förstår bör det vara så att Åvik är bättre kordinerad/smidigare nu. Att han kommer under sig bättre, för lite är det väl som öppna med disengage. Att innerbakben kommer långt in under hästen, att man genom den rörelsen stärker hästens bärighet och korsmuskulatur. Det är i alla fall min teori just nu. Den kan alltid revideras.

En gång hade jag hand om en häst som hette Gubrick. Jag har skrivit om honom innan. Han var extremt RBE. För att klara av att röra oss framåt ibland utan att han försökte rusa i från mig (on line) gjorde vi side ways i kilometervis, längs vägarna. Då kunde han hålla kvar kontakten med mig och vi kunde ändå jobba i trav. Gubrick är en av de hästar jag haft som har musklat upp störst över kors och rygg, av allt detta side ways, tror jag. Vi fick med tiden mycket god kontakt och Gubrick ändrade sitt sätt att vara. Gubrick blev LB.

Jag tror att alla gånger han inte fick rusa fram, utan var tvungen att korsa sina ben på alla sätt jag kunde komma på, hjälpte honom i sin hästliga utveckling. Innan han kom till oss hade ingen sett honom stilla. Inte ens i stallet. Med oss, på slutet, stod han stilla i stallgången, i gäststallarna på travbanan, innan lopp, lös.

Åvik har inte mentala problem, tvärtom. Åviks stela kropp och inte alltför generösa eftergift i nacken är det som är problem här. Och kanske mest av allt, min tid. Varför måste man sova?

onsdag 24 februari 2010

Friendly Hungerian



Hittade bilden på nätet och lånade den. Jag har varit där. Fantastiskt Hortobagy på Puztan i Ungern.

Idag


Manno var buffig, puffig och pushig, så jag tog till driving game, flytta bakdel, framdel och circling trava. På Manno sammanfaller det att han knuffas med huvudet, stel i halsen och styv i det femte benet. Det är när Manno tycker att han vet bäst. Till exempel när Manno anser sig vara värd en morot, vilken väg vi ska ta, vilken fart vi ska ha och om vi ska något alls. Manno springer inte i från mig, men han försöker dominera mig på ett sätt som inte känns ok ibland.

Att Manno ger förslag är en annan sak. När Manno är dominant ger han order. Eftersom jag minns något om att driving game stärker ledarskap så har tagit till det innan jag vi rider. Resultatet är gott. Minimalt med buff, lite försiktigt undersökande med mulen är kvar, men det är mest mysigt. Helt bergsäkert sitter det inte och vi börjar från noll varje dag. Men kommer fortare till det trevliga för varje gång vi tränar.


Jag sadlade och vi red iväg ut på vår tur. När vi kommit förbi dansk-husen, som nu var framplogade och den insnöade dansken var borta, började vi trava. Ibörjan var Manno en smula het, men efter ett par indirect rein var vi i fas. När vi passerat en bro som är täckt av snö och kanske därför inte finns enligt Manno, som måste stanna och lukta på snön innan han går över, galopperade vi. Det var nog bra nära en kilometer galopp och härligt!

Vi svängde upp till Kyrkskogen, där alla grisspår gav Manno luft i steget sist. Nu var det inga grisar som gått där, så vi gjorde tio steg trav, fem skritt i nästan en kilometer. Bort till vägkorset, där vände vi och då ville Manno rusa hem och det blev fortsatt träning med skritt-trav-övergångar tills vi kom till galoppbacken. En ganska lång backe med trevlig lutning. Manno föreslog galopp och jag kunde ju inte motstå. Så vi gungade i väg i så kort galopp så jag undrar om den inte var samlad. Vi har aldrig tillsammans gjort något liknande. När vi nått krönet och det var nerför saktade vi av till skritt. Även om Manno föreslog galopp där med, så tyckte jag att halka och nerförsbacke i kombination inte var bra underlag. Det finns en sträcka över ett hygge med stora snödyner och där tog vi den sista galoppen, ur skritt. Jag är så glad och mallig och vi har äntligen kommit över galopp-tröskeln.

Åvik och jag gjorde åttor runt tunnorna on line, fast först disengage hind quarter. Bättre idag med baken och tunnorna gick skapligt. Sedan red vi ut. Hur många one rein stop som helst åt båda hållen och tillslut gick det att stå lite stilla med hängade tygel. Här talar vi sekunder. Åvik har definitivt mer go än whoa. Väl hemma igen red vi åttor och one rein stop, disengage hindquarter, flytta tyngden till bakdelen, rygga för att få benen i ordning, att hästen har den öppna sidan (för att tala utställningsspråk) åt rörelseriktningen och bakdelsvändning och skritt ur vändningen. Idag började Åvik fixa till tyngdpunkten på egen hand. Åttorna gick. Allt var i skritt. Det är halt idag, vi var nere på Åviks framknän när vi slank än hit än dit ett tag. Brevlådor halvt täckta av snö är enligt Åvik ännu läskigare än vanligt.

Jag tycker att Åvik har ändrat form av dessa två pass med en faslig massa böjande av kroppen och trampa över med bakbenen i olika disengage-manövrar. Under ridturen gäspade Åvik, skakade på huvudet och ruskade på hela sig som en våt hund flera gånger. Jag tro att det är för att spänningar släpper. Disengage är ju en rörelse som korsar kroppens mittlinje, för oss människor är det väldigt utvecklande att göra sådana rörelser. Till exempel att klia sig på vänster öra med högerhand. Enligt Susanne Wolmesjö (och en del andra) är rörelser över kroppens mittlinje, helst diagonala rörelser, något som stärker kopplingarna mellan hjärnhalvorna.

Eftersom hästar har få kopplingar mellan hjärnhalvorna naturligt, så borde alla rörelser som är sidvärtes, där benen korsar varandra var utmärkta för att stärka hästens tänkande. Det som Parellisarna kallar att hästen använder sin LB-horsenality. Jag skulle väldigt gärna vilja ta del av mer forskning kring hur hästar använder hjärnan. Det skulle vara spännade att se hur väl den forskningen kohererar med Parellis horsenality-tankar.

Åvik är ganska stel. Det är inte konstigt, han är en sjuttonårig (om jag räknat rätt) före detta travare. Men jag tror att allt detta böjande av hela Åvik i one rein stop stretchar ut hans stela muskler till nya möjligheter. Efter halva ridturen idag började han skritta böljande, så där så att hela hästen går i vågor. Annars är han ganska snabb och kort i steget. Jag ska verkligen försöka jobba med Åvik mer regelbundet. Det är ju så spännande.

Man kan nästan se solen nere till höger bakom molnen och träden.

Igår , dålig Otto.

Natten till igår hade Otto så ont i magen vid fem tillfällen så att han grät. Då det gick över ganska snabbt tänkte jag att det inte var så farligt. Som kolik eller något och jag var vaken nästan hela natten, så jag var lite matt och kände mig som baby-förälder. Otto mådde illa på förmiddagen igår och vomerade när jag var på jobbet.

Japp, jag är lärare och har lov. Men jag är också dramapedagog med större visioner än tjänst. Jag och två elevassistenter som inte har lov, fastän eleverna inga elever är där, sydde fé-klänningar värdiga en nobelfest. En klänning till behöver jag förfärdiga innan måndag, för att ligga kvar i planeringen.

Nu är Otto bättre men med svarta streck under ögonen och det ser ur som om han fått pyttesmå leverfläckar under ögonen. Nästan som fräknar. Jag tänker att här är det obalans och det är blåsor och utslag runt munnen. Någon som har goda råd för barn i obalans? Jag tror att lever eller njure är med i fallet.

Hästandet var minimalt, men jag joggade mina sex kilometerar lite snabbare än sist. Ingen av hästarna såg ut att ha träningsvärk eller andra tråkigheter. Möjligtvis att Åviks diarré accelererar. Goda råd om hästmagar, någon? Åvik fodras bara med hösilage torrsubstans 74 %, pyttelite betfor för att blanda glukosaminet i och så blir det nog en tio morötter om dagen. Och vatten. Så jag förstår inte var orsaken är. Tänderna kollade vi för ett och ett halvt år sedan tror jag det var. Då var de i toppform.

Berätta gärna om ni stoppat lösa hästmagar.

måndag 22 februari 2010

idag har jag...

Först on linat med Åvik. Disengage hindquarter, vi behövde schyssta till den. Åvik tror att lösningen alltid är framåt. Det är väl de gamla travar-ränderna som sitter i. I början fick jag vänta i vad som kändes som evigheter innan det kom tuggande och tunga. Det gick, om inte snabbare, så åtminstone mindre och mindre långsamt. Sedan ryktade och ryktade och ryktade jag en dammig, fällande Åvik. Jag har aldrig sett något liknande. Han hade koklor av stöv i pälsen som inte fanns i förrgår. Päls till en hel flock handväske-hundar låg på stallgången när vi var klara med rykten.

Jag sadlade. Precis innan jag gick ut hade jag tittat på Freestyle level 3 med Pat och blivit inspirerad. På DVD:n gjorde Pat och hästen, en fin fux, follow the rail och bytte varv bland annat genom böja ut hästen, disengage hindquarter, halt, flytta vikten bak och bakdelsvänding. Så jag bestämde mig för att Åvik och jag skulle börja med one rein stop och gå vidare mot att göra som Pat och hästen, fast vi skulle köra varianten follow the snövall.

När jag tränsade lät jag Åvik ta in bettet själv. Åvik la bettet fint och sedan gäspade han och gäspade och gäspade. Ett bra tecken, tror jag. Vi skrittade i väg. Det fick bli one rein stop var tjugonde meter, förutom den kilometern som gick genom djupsnö. Åvik gillar inte att vara stilla, så jag väntade tills han snurrat klart och tills han gav efter i nacken och sedan gick vi igen. Om och om igen åt båda hållen.

Ett tag var Åvik ganska sur kändes det som. Ungefär som om han inte förstod vitsen med detta snurrande. Ibland fick han morot när han stannat och gett efter, ibland klappade jag och kliade jag honom. Rundan vi tog är ungefär tre kilometer. Sista biten gick han och väntade på stopp och nästan hemma stannade han och böjde på nacken. Åvik böjde halsen först åt ena sedan åt andra hållet för att kolla om där fanns morot. Åvik är väldigt LBE, så vitt jag förstår.

På stallplanen gjorde vi one rein stop, disengage hindquarter, flytta vikten till bakdelen, rygga, bakdelsvändning tio gånger. De sista gångerna var hyfsade.

Jag ryktade Åvik igen och släppte sedan ut honom i hagen. Då såg jag att Åvik hade en annan kroppshållning än när jag hämtade honom i hagen. Hans överlinje såg ut som en överlinje ska.

Manno hade träningsvärk i dag. Någon har sagt mig att man ska kunna dra två fingrar, på varsin sida om ryggraden, mot pälsriktningen, med ett lätt tryck, det ska synas lite i pälsen utan att hästen svankar, tre gånger om hästen är spänningsfri. Manno svankade på första. Så jag masserade Manno ordentligt och det gick fint att dra fingrar längs ryggraden. Inget svankande. Jag satte på Manno fleecetäcket för att värmen från massagen ska stanna kvar i musklerna och så gjorde vi lite liberty i skritt, i stället för att leda Manno efter massagen för att det ska sätta sig i hela kroppen. Circling, byta varv, framdelsvändning, bakdelsvändning, side pass, rygga. Manno ryggade på röstkommando när jag stod en tre, fyra meter bakom honom! Stick to me och leda från zon 6. Det gick en liten stund i zon 6. Jag hade sticken med. På morgnarna har jag nästan aldrig den och det känns som om jag skriker hela tiden när den är med. Jag måste träna på att göra lite med den.

Eftersom Karin Petterson har den goda smaken att bli hur Parelli-utbildad som helst och bo inom rimligt avstånd för mig och ha gratis event för Savvy Clubs-medlemmar har jag anmält mig till allt som stod på Sofis blogg, som Karin arrangerar. Tjo ho! Det är nästan magiskt för en ensamstående, husägande, hästentusiastande tvåbarnsmor att det är gratis. För jag har räknat och räknat och bara kommit fram till att inte kan jag betala för alla de andra otroligt roliga clinicarna i sommar. Nu är jag med igen. Vilken vecka! Jag galopperar och gratis Parelli!

Bild från förra sommarens last-träning inför Lichman -09. Manno hade inte varit lastad på fem år. Men med tiden gick det att backa Manno rakt igenom släpet, både bakifrån och framifrån. Det blir åka av i sommar med.

söndag 21 februari 2010

snöig sportlovs söndag


Jag vaknade tidigt. Snö och blåst. Förmodligen den blåst som alla andra hade igår. För det var ingen vind här igår. Ett av mina tänkta projekt för lovet är öka på lufsandet till hastig jogging eller rent av löpning, samt att återta min riktiga runda på sex kilometer. Nu har jag ju lufsat tre kilometer om morgnarna. Då jag kände att jag gärna skulle galoppera en mil i dag, men eftersom Manno rimligtvis borde ha lite träningsvärk och han därför behöver ta det lungt idag, var min idé att springa lite själv först. Så att det värsta sprallet kom ur min kropp. På med träningskläder och ut i vädret. Det haglade, det blåste, det var oplogat och halt. Det gick långsamt. Men det gick i joggingtakt i alla fall.

Hemma igen var det frukost med barn och sedan ut i snön. Barnen for runt i snön och jag mockade och fotade. Korkat nog hade jag duschat delar av håret efter joggingen. De delar som stack ut utanför mössan. De blev istappar.



Sedan gjorde jag i ordning Manno för en ridtur. När jag ryktade honom stod han med baken mot stalldörren. När jag tog fram sadeln vände han sig om och stod mitt i gången med huvudet mot dörren. Jag valde att tolka det som om han var glad för att bli riden i dag med.

Lite liberty innan uppsittning. Framdelsvändning och bakdelsvändning (som äntligen funkar bra i liberty) hela och halva varv. Rygga från zon 5. Sedan satt jag upp med sega ben. Joggingen hade tagit på krafterna. Vi böjde halsen för handkommando åt båda håll och sedan skrittade vi ut.

Det var flera stopp förbi svartslaktargrannen. Ingen häst (som jag har haft i alla fall) gillar det stället, en stor häck längs vägen på ena sidan och stenmur på andra. Bakom häcken är det fullt med konstiga grejor och grunkor och fladrande trasiga saker. Vi kom förbi utan värre blamage än stopp.

Vi svängde in på samma runda som igår. Först var han seg, Manno och jag tänkte bara skritta. Men så tände han till, så vi travade på och inte var det många travsteg innan han föreslog galopp. Då galopperade vi. Lika kul som igår, lika orädd som igår, trots att jag märkte att Manno blev stark och ville bestämma vilken galoppfart det skulle vara, utan att lyssna på mig. För att Manno skulle ge efter för tygeln, blev vi tvungna att gå hela vägen till one-rein-stop. Jag fick helt enkelt krulla ihop honom och hålla ganska länge, innan han gav efter.

Då tänkte jag att lite obanad snöpromenad skulle lugna ner honom och vi svängde in på en stig som inte syntes. Men väl upp i Kyrkskogen hade de plogat den lilla skogsvägen och där hade vildsvinen gått, många gånger och många vildsvin. Manno blev lite studsig och uppblåst och vi körde point-to-point tills han lugnade ner sig. När Manno var lugn pulsade vi tillbaka (eller jag pulsade inte så mycket, jag satt ju på). När vi kom tillbaka dit där vi galopperat genom djupsnö tänkte jag att nu skulle det väl gå lungare.

Så vi travade i väg, galopperade och Manno blev stark och jag fick snurra runt honom för att få stopp. Vi gjorde om och gjorde om och gjorde om. I varje ända av den fina galoppsträckan på sjuhundra meter stannade vi och hämtade andan. Sista gången var det fin, nästan samlad galopp, ur skritt flera gånger. Jag är otroligt glad för det.

Gladare än när jag har gjort piaff med Manno, piruetter och allt annat (för det har vi gjort, Manno är som ingen annan, man behöver bara tänka, känna och våga, så gör han. Tänka är svårt, för att inte tala om att känna rätt ibland). För mig känns det som om det funkar i galoppen funkar all ridning. Det är då bara träning som behövs. Men nu när jag blev en rädd tant och inte kunde släppa loss i kroppen utan satt emot min häst hela tiden har det varit svårt. Inte så att jag skulle styra på enochfemtiohinder igen eller hoppa branta uthopp igen (inte nu direkt i alla fall). Men nu är jag med och det känns skönt.

Åvik verkar lite mör, men pigg idag. Han var hingsthalsad och dansande när Manno kom in i hagen.

Klockan två på eftermiddagen var jag hästad och klar. Helt färdig var jag också. Turligt nog är det ju lov och jag kunde sova middag.

lördag 20 februari 2010

lovlördag

Snölovslördag snarare än sportlovslördag.



Det har kommit mycket snö i natt. Ungefär tre decimeter. Otto åkte pulka på snöhögen som Börje plogat ihop på gårdsplan.

Jag och Manno gjorde först liberty. Flytta baken och frammen och side pass och backa när jag drar i svansen. Det är ganska bra att köra liberty under sadling för då kan jag dra åt sadelgjorden efterhand. Manno har inte mycket till manke och då gäller det att gjorden sitter ordentligt i uppsittningen. När jag var uppsutten var vi på fältet och spårade upp fyrkanten och galopperade. Men snön var hal och tung. Två gånger i galoppen förlorade Manno fästet i galoppen och bakdelen var på marken, inte i farten. Ganska läskigt och vi bestämde oss för en tur i skogen. Där var det fantastiskt vackert med orörd snö. Inga vildsvinsspår, inga rådjursspår, inga harspår, ingen räv hade smugit förbi. Det var bara vacker vit slät snö.

Vi gjorde spår.
Nu gjorde det jag längtat hela Mannos liv efter. Vi fräste runt i full fart, i galopp, så orörd snö yrde och jag var inte rädd. Bara glad.

Tack livet. Tack jag, för att jag inte gett upp min dröm. Manno är fjorton år nu. Jag har envisats med mig själv länge. Trägen vinner.

Tack alla som ger mig inspiration här på nätet och i livet.

Vägen hem från skogen. Skånska snövallar med skånska stenmurar under. Man vill inte ha möte.

Åvik och jag tog en tur. Åvik åldras och pannan blir mer och mer grå.
Glukosamin ska enligt vetenskapen var en alldeles för lång molekylkedja, som inte kan passera hästenstarmvägg och borde därför vara verkningslös på häst. På människa finns det kliniska studier som visar god effekt. Men vi är ju inte som hästar i matsmältnings systemet, vi är ju inte grovtarmsjäsande varelser med femtio liter blindtarm. Morgonen efter att Åvik fått Glukosaminent första gången var han annorlunda. Han kändes inte sträv i lederna. Det har Åvik gjort de sista månaderna. Be mig inte förklara, men tittar jag på Åvik känns det som om han är sträv i lederna. Åvik har inte heller varit så pigg som han brukar, de tillfällen jag ridit honom. Nu är lederna nysmorda och det var en hingst med resning och gnista jag red idag. Inte bråkig, men med tydlig energi och han galopperade glatt genom snövallar. Jag fick påpeka många gånger att om man är otränad ska man ta det lungt. Och i hagen såg det ut så här:



Jag red dem i dag. I samma glad-galna galopp.

Snö är bra.
Ibland.

torsdag 18 februari 2010

Placebo?

Redan i morse tyckte jag att Åvik hade en bättre hållning och en annan gnista. Kanske är det placebo på mig. Homo placebo via equus, eller något, latin har aldrig varit min grej. Vi får se hur det utvecklar sig.

Efter en lång, lång dag späckad med möten, mejl, drama på alla sätt och min frivilliga kulturella ideella verksamhet för ungdomar med neuropsykiatrisk diagnos på förkvällen (som är härlig men jag var trött idag) och komma hem sent och äta och mera jobbmejl. Och det är sportlov om en dag och jag har bara mini-hästat med mockning och klappning av pållar.

onsdag 17 februari 2010

Glukosaminstarten


Började fodra Åvik med glukosamin idag. Jag skriver det i rubriken så att jag hittar när det var lätt om jag vill kolla upp det. Den burken som jag köpte för ett bra tag sedan. Åvik är lite knagglig, men han är ju också sliten av sitt aktiva travliv.

Åvik och jag tränade circling i skritt. Det tog ett tag innan Åvik tyckte att det var vettigt att gå bakom min rygg. Han ville gärna stanna där. Sedan driving flytta fram och bakdel och rygga. Det är en stel pålle som korsar benen med möda. Vi får se om lite träning och glukosamin och vårsol kan pigga upp Åvik.

Jag tycker att han har försämrats i magen. Så länge jag har haft honom har det varit tendens till lösa fekalier, nu är det lösare, utan att vara diarré. Dessutom luktar han lite skarpare, på något sätt. Fast Åvik är blank i pälsen, trots att han fäller och luktar och är lös i magen. Så det är nog ganska bra med honom.

Manno var orolig i sin box när Åvik och jag var ute. Det brukar han inte vara. Manno var tillräckligt brydd för att få lite arabhållning.

Tillsammans med Manno blev det driving flytta fram och bak och side ways ur zon 1 och 5. Satt sedan och filosoferade en stund på Manno. Vi trränade också halsböjning på handkommando. Red volter i djup snö på gräsmattan i skritt. Jag tror att galopperandet i snön gjort Manno gott. Det ska ju komma mer snö i morgon och till helgen, så vår ridbana är kvar ett tag till. Det skulle vara skönt att hinna befästa galoppen i snön.

fyndade


Idag köpte jag Svarta Hingsten x 2 plus en hästfilm som heter Flicka till det facila priset av 79 kronor. Svarta Hingsten är en av de vackraste filmer jag vet och underbart berättad med knappt något tal. Filmen använder verkligen sina möjligheter att berätta i bild. Nu för tiden har jag i alla fall en egen svart hingst. Och Manno!

Vi väntar på en söderhavsö. Kanske om den globala uppvärmningen snabbar på, kan det bli sjötomt och palmer här. Eller inte.

Nu ut i verkligheten. Långt från sol och sand.

tisdag 16 februari 2010

tisdag

Idag är en sådan där dag när man försöker vara och göra rätt och det som sker är att ting går sönder och planer spricker. Jag törs knappt skriva på bloggen, för det känns som om det mest sannolika som kan ske nu, efter denna dag, är att datorn exploderar. Så jag går ut i stallet och mockar och försöker vara försiktig. Ingen ridning eller annat som kan gå galet. Hoppas jag.

Imorgon är en ny dag.

måndag 15 februari 2010

Måndag, den sista måndagen innan sportlovet.



Det är mycket snö nu. Jag hann liksom inte med att ta in cyklarna. Snö brukar ju inte ligga länge här.



Bilder från igår. Idag har Manno arbetat. Eleven tränar uppsittning för att sedan kunna sitta av snabbt. Det är ju meningen att vi ska rida ut i våren och då är det bäst att kunna sitta av snabbt, innan man blir avsutten, liksom.





Och så en bild från sommaren och Lichman-clinicen

Idag fick jag mejl från Josefin i Halmstad, som var på Lichman, om att träffas tillsammans med Halmstad-parellisarna hemma hos henne. Det ska bli otroligt roligt att träffa dem alla. Jag blev jätteglad och hoppas bara att vädret är körbart den dagen.

Det är där överlinjen på Mannos hals liksom har en svacka som hans man brukar ligga över till denna sida, om han har manen mest på vänster sida. Om Manno har manen mest till höger bryter den över till vänster där svackan slutar mot manken. Något muskulärt fattas ju där. Hur och vad som ska göras vet jag inte, än.

söndag 14 februari 2010

Galopp, liberty och toktrav



Manno och jag galopperar vidare. Idag fungerade fattningarna bättre. Vi fick träna på att komma igång i galopp överhuvudtaget några gånger, så att galopp-gasen fungerade. Manno var pigg och glad så det verkar inte vara någon fara med att jag inte kunde minnas min plan. Att jag inte kunde räkna ut att 4 x 50 blir 200 lider ju inte Manno av. Så det tänker jag inte på.

Mycket galopp, tills jag inte orkade mer och studsade runt som en full kanin i sadeln. Vi skrittade ut en liten sväng. Manno tyckte inte att det var en bra idé och ville gå hem ända tills vi gick hem. Då ville han gå i skogen. Hemma på gårdsplan så blev det libery. Stick to me i trav med tvära svängar typ disengage, side pass och circling i skritt och åttor och byta varv i circlingen.

Red en liten sväng på Åvik. Han ville toktrava på fält, så det fick han tills han tröttnade. Jag höll mig i manen och kände mig som i en karusell. Jag kiknade lite och skrattade mycket.

lördag 13 februari 2010

Tack Sofie!

Igår räknade jag fel och red fel häst. Idag är det mest snö och besök på gång. Så Manno får återhämta sig idag. Jag har noterat att när Manno får stå och filosofera i mellan och i övningarna fäller han ofta ut det femte benet och känns sedan tung i responsen, särskilt tygeltag.

Dessutom verkar Manno mer på i hagen och springer oftare först.

fredag 12 februari 2010

plan-pankaka

Koko-roko-jag. Manno seg i dag. Men jag ihärdade och och vi följde snöspåret i trav och fick tillslut till en galoppfattning. Jag är en idiot. Jag masserade Manno igår och skulle ju rida Åvik idag, så att Manno fick återhämta sig. Vi överlever ju så klart, men om man har en plan och inte ens minns den. Då blir det planlöst ändå.

mindre möjligt

400 USD = 2919,71 SEK. 2920 kronor är mycket mer än jag kan betala för att vara fotfolk i fyra dagar på Lichman i Falkenberg. Det kom en rättelse och det är 50 dollar per dag. Jag tänker att det är inte mitt år i år, när det gäller clinic och Lichman. Nu ut till Manno.

torsdag 11 februari 2010

kvällens övningar

Galoppfattningar som inte fungerade först. Jag var svårkontrollerad. Kroppen studsade liksom hit och dit. Jag fick håll på mig och vi kunde galoppera samman och vi började på "follow the snöspår" i galopp. Vi har som mest gjort ett halvt varv i galopp, utan avbrott, med en rytmisk hörnpassering som kändes bra. Där finns det att jobba på. Men förra året var det trav och runt hela jättefältet med muren. Nu är snöspårsbanan mindre och det är galopp med glatt hjärta (och med tiden följsam kropp). Efter galoppandet massage och stretching på Manno och lite gull med Åvik.

Vilken Lichman eller vilka Lichman är det som ni andra tänker er?
Jag drömmer om den där clinicen i Halmstad med Karin Pettersson och Martin Wimmer i september, även om jag inte ser någon reell möjlighet just nu. Det finns barn som vill på semester och ett badrum som faller samman innan på prioriteringslistan. Jag är ju inte bara en hästentusiast, jag är en ensamstående husägande mamma också.

Det kan vara bra för mig att vara fotfolk och hinna tänka och se mer. Jag tyckte att jag hade fullt upp med Manno hela första dagen på clinicen i somras, så fullt upp att jag knappt hann ta del av de andra och det andra. Den andra dagen var jag så trött i huvudet att jag inte orkade. Det blir liksom overload för mig och min hjärna med nytt ställe, nya människor och nya tankar. Så jag ser fram mot att hinna titta och tänka.

onsdag 10 februari 2010

Osavvy och otroligt glad

Hade inte gott om tid. Kanske överdrivet uppmuntrad av det jag mindes att Lichman sa till mig på clinicen i somras, nu när Lichman varit på tapeten igen, bestämde jag mig för att rida Manno med bara stringen. Det har jag aldrig gjort innan, men jag hade bara tjugo minuter att hästa loss på och ville göra något nytt. Att brodda Manno och sadla hade tagit tjugo minuter, så galoppövningarna var liksom uteslutna. Jag knöt stringen om Mannos hals och ledde honom till brunnen, som jag brukar stå på när jag ska upp på honom barbacka. Utan stick, men ändå kunde jag ställa honom tätt intill brunnen och kava mig upp. Skritt, halt, rygga, bakdelsvändningar, åttor och side pass och skänkelvikning och jag känner mig som en kung! Och Manno är som han egentligen heter: Kings Crown.

Jag tänker nog vara fotfolk på Lichman, mest för att det vore så roligt att träffa alla bloggare och hinna prata med er lite mer, än jag gjorde med Manno med mig. Nu ska barn läggas.

tisdag 9 februari 2010

Måndagens arbete och dagens sprall

Igår var det Manno och eleven som jobbade. Åttor runt tunnor och förberedande uppsittningsövningar.

Idag red jag i mörkret, uppe på Manno vid kvart i åtta. Med sadel och ut på fältet med fyrkantspår i snön och en av Maglehults tre gatlycktor intill. Alltså en belyst ridbana! Nu när det är snö fungerar det riktigt bra. Manno mindes väl våra galoppfattningar i söndags. När jag satt i sadeln spänstade Manno i väg till banan. Han är ju annars ganska måttfull med sin energi. Han stegade runt i snön först i skritt sedan i trav och sedan ville han bara tokspringa så vi travade runt i den ospårade snön en stund för att det värsta ruset skulle skumpas av. Och sedan galopperade vi. Först blev han så entusiastisk vid galoppperna att jag trodde att vi skulle rusa rakt in i evigheten. Men jag gjorde Linda P-övningarna och böjde ut honom. Eller som gamle Ling hade sagt: förhållningar på yttertygeln. It is so old it is new, sa mr Parelli ofta förr i alla fall. Jag undrar om det betyder att jag är väldigt gammal. I slutet av passet galopperade vi, med god energi, högburna huvuden och glada sinnen. Manno var nästan lika kraftfull som i Falkenberg och jag satt på och det var galopp och jag är glad.
bild i repris: Manno i hagen i Falkenberg

Det är för övrigt clinic igen i Falkenberg med Lichman, fyra dagar och till den, för mig, övermäktiga kostnaden 920 dollar.

söndag 7 februari 2010

Sen söndag

Kom ut i stallet kvart över åtta på kvällen. Barbacka på Manno, först helt utan att be om något (undemanding). Jag bara satt på Manno, efter ett tag började jag spegla hans rörelser. Manno rörde sig inte mycket. Mest huvud och hals och ett par förslag på att gå in i stallet. En gång stampade Manno med höger fram i snövallen. De stora snöhögarna, nästan två meter höga undersökte han noga med mulen. Så kände jag hur han kom under sig eller kanske mig eller kanske oss som ekipage. Manno slappnade av, gäspade och vred på nacken. Då gjorde jag det med och kände hur jag kom på plats. När vi var på plats gick Manno till baksidan. Där skrittade vi i snön. Volter, volt tillbaka, åttor, åttor med skänkelvinkning och det började med att prova och träna att inte ge efter i handen förrens Manno gett efter i halsen och nacken. Kändes bra. En halvtimme blev det i alla fall.

lördag 6 februari 2010

Lättnader.

Hästat. Manno fick spåra upp ett fyrkantsspår i snön. Där efter korta pass med spring i spåret(follow the rail) och galoppfattningar. Hade studerat Linda P på DVD och ville galoppera i snö (fast hon galopperade i sand eller något liknande på någon mindre ridbana). Följde hennes instruktioner och insåg att det är samma som jag alltid har gjort på alla travare jag ridit genom alla tider. Nu är det ju faktiskt så att jag ridit travare på sjuttiotalet, åttiotalet, nittiotalet, nollnolltalet och nu tjugotio. Det är lång tid. Jag har alltid känt av det där med att travare inte är lika fint som halvblod. Eller kanske inte alltid, men på nittonhundratalet var det absolut så. Sedan slutade jag umgås med hästfolk. Så jag är glad för nyfunna likar på nätet.

Att rida travare, särskilt de som går på bana eller kommer direkt från banan och inte är inridna kräver ju lite fiffigheter. Fiffigheter som kändes lite som skamliga hemligheter när jag var bland halvblodingar. Ett fiffigt sätt att fatta galopp, är att böja hästen åt andra hållet (om man räknar den tänkta galoppen som första hållet), sitta på yttre sittbenet och klämma till med skänkeln på den böjda sidan. Helst samtidigt som det yttre bak går i marken och man låter hästen räta ut halsen. Inte riktigt med samma ord som Linda P beskriver det med revbensflytt och grejor, men det är samma sak! (tycker jag)

Om man snabbt vill komma igång med galopp på sin travare så får fattningen och uträtandet av halsen var lite hastig. Så att hästen nästan subblar in i galoppen. Men det tar inte lång tid innan den stirrigaste travare blixtsnabbt fattar galopp bara för att flytta yttre skänkeln bak. Både ur skritt och trav. Kanske inte i en form som halvblodningar gillar, men som godkänns mer än väl i Parelli level 2. Och det fungerar.

Jag har länge tyckt att det viktigaste är att man kan bestämma fart och riktning och ha kul. När det fungerar kan man börja med form. Nu vet jag inte riktigt vad jag tänker om den saken, men jag tror jag tänker det samma. Fast jag är fegare och provar inte lika mycket uppsuttet. Nu försöker jag klara ut det mesta på marken. Men det behövdes inte lika mycket innan tyngdlagen blev så svår.

Roligt att någon annan bekräftar min metod och att någon annan är Linda P. Knasig är jag som då känner mig mer på riktigt som ryttare. Det funkade ju lika bra innan, men jag har inte provat det med Manno för jag tänkte att det var fel och skämsigt och Manno är ju bara halvt travare och ska väl ridas ordentligt... Det gick hur bra som helst för Manno, faktiskt bättre än någonsin med galoppfattningarna.

Åvik har också varit i farten i dag. Eller så mycket fart var det inte. Skritt med Theas som tolkade i pulka här på vägarna och ett varv skritt i snöfyrkantsspåret på fältet. I veckan började Åvik fälla.

Kameran är upphittad.

Det är en timme ljusare på kvällen än vid juletid.

torsdag 4 februari 2010

torsdag

Snö, som i resten av Sverige. Lite hästat. Är trött. Det är tungt. Inte bara med skottningen. Hovslagaren här idag. Hjärnan är ur led. Jag har förlagt en kamera och är liksom lite glapp.

Helg behövs och hästeri för återhämtning.

tisdag 2 februari 2010

Om det går som jag har tänkt mig



så är det här en del i höstens projekt på skolan. Det är kul! Agruppen dansar!

Tisdagstacksam.

Man kan vara tacksam för att man har ett hem när snön yr så att man knappt hittar hem.
Man kan vara tacksam för att man har ett jobb där man kan göra skillnad.
Man kan vara tacksam för att man har två hästar.

Man kan vara jävligt trött också.



Igår liberty med Manno circling i skritt och vända igenom volten och byta varv. Tragglar kring det pushiga beteendet Manno har när han tycker att han gjort tillräckligt för belöning. Då tycker Manno bestämt att det är godisdags och hugger som en haj efter handen (men aldrig tänder mot handen, men läppfnatt) och fäller ut det femte benet. Just nu är det en av alla saker i livet jag inte har en bra lösning på.

Hästarna var rädda i hagen på kvällen. När jag åt kvällsmat hörde jag hur de for runt i galopp, så jag gick ut. De sprang, trippiga, tittiga och frustiga. Jag såg inget och Aski reagerade inte på något. Fast Aski är ju sämst på att reagera ganska ofta. Det ganska sköna för mig, var att när jag gick ut och ropade till hästarna, stillade de sig och stannade. Skönt att kunna ge lugn. Speciellt efter att ha lyssnat på P1s Filosofiska Rummet om hästar och flickor och kvinnor mest. Hörvärt .

Idag bara mockning, borstning och ligga i hösliget, lyssna på hästarnas tuggande och vindens vinande och väntan på en ny dag.