tisdag 29 juni 2010

Har köpt en ny kamera




en liten Nikon.

Twillight-tisdag

Vid midnatt i natt ska jag och Thea gå på premiären av Eclipse. Det är Twillight, det är vampyrer. både onda och goda. De goda vampyrena dricker bara djurblod. Thea är exalterad och laddar med att se de två andra filmerna igen i hängmattan.

I morse var jag hos hästarna. De var inte på plats vid grinden när jag kom. Kanske för att jag kom en ovanlig tid. När jag tutade galopperade de fram till diket. Men stannade där. Så jag gick för att möta dem och vara med dem, så att vi skulle komma i fas med varandra. Manno tyckte att det inte alls var vidare läge för att hänga med mig till grinden. Vi kunde klia varandra och hänga tillsammans, men han ville inte gå med mig. Så jag gick och Åvik kom med.



Åvik, on line, fiendly med sticken och driving game med sticken disengage hindquarter, (Ursäkta min parelliska, ni som inte är med i sekten) för att träna på kommunikation med sticken. Vad är vift och vad är förslag om förflyttning. Gick bra ur den aspekten. Disengaget har förbättringspotenial. Yo-Yo bättre än igår. Mycket insekter, men cool Åvik. Som alltid.

När Manno märkte att Åvik fick jobba kom han sättande i full fart. Med Manno blev det först lite side pass on line. Sedan övergångar skritt-trav och jag försökte hålla ordning på höfter och sittben och Manno och hela härligheten. Manno var först seg deg och motspänstig, men jag var inspirerad av senaste dvd:n. Så när han inte svarade fasade jag upp och kom ända till att svänga lead rope så att det träffade hans rumpa några gånger. Därefter gick det lättare. Förskräckligt mycket flygfän, men Manno var ändå koncentrerad. Längs en bit av skogsvägen fläktade det lite och där travade jag fram och tillbaka och försökte sitta ordentligt. Höll min hand på Mannos höft, på bakvalvet och försökte låta mitt säte följa Mannos rörelser. När vi var längst bort för tredje gången satt jag av och lät Manno beta.

Sedan gick vi hem. Jag före och Manno lös efter. När vi började närma oss betet travade han ikapp mig. Då passade jag på med lite stick to me trav till halt och halt till skritt och till slut till trav.

Manno är inte helt nöjd med flugorna.

När jag sadlade av såg jag att Manno svettats på ett nytt sätt under sadeln. Liksom rundlar på var sida om ryggen längst bak under sadeln. Jag vet inte hur jag ska tolka det, men det är svårt med hans mycket korta och runda rygg. Måste jag kanske shimma upp honom i alla fall. Eller köpa ny sadel? Men det går inte för jag har börjat med att förvandla hundrummet till en del av det spatiösa kommande badrummet.

söndag 27 juni 2010

Söndag

Åvik lite circling med fokus på bring in. Mycket yo-yo 22 ft lina. Åvik backade åt alla håll utom rakt bakåt. Det blev lite bättre.

Manno och jag fortsatte. Jag försökte "pedala" i traven. Det var svårt, fokuserade på att låta höfterna följa Mannos bakbenskrörelser i stället och hålla en hand på hans höft ben. Fungerade faktiskt bättre för mig, eftersom jag blev låst i knäna bara av att tänka på "pedalandet" i trav.
Först var traven ganska hastig. Men det blev bättre. Vi gjorde riktigt snygga övergångar trav - skritt - trav. Manno tappade också vänster fram igen. Fast det förstod jag inte förrens vi red tillbaka och jag såg skon. Han var mer ömfotad än vanligt tyckte jag och tänkte på om vi skulle prova att lägga i en sula fram nästa gång Hovslagaren kommer. Men de snygga övergångarna gjorde mig blind för faktumet att en sko fattades.

Jag glömde kameran hemma, men jag misstänkte redan innan jag kom till betet att Mannos man är på väg att byta sida. Igår när vi började hade han mest man på höger sida. Han har just nu man på båda sidor. Idag var det mest man på vänster sida. Tänkte att det är intressant att dokumentera utvecklingen. Egentligen skulle jag behöva filma min ridning, men så länge jag far runt i skogen ensam är det inte helt lätt.

En bild från betessläppet. Tänk att detta kändes grönt då.

saraconemara skrev i en kommentar att hon gillade Manno och hans gula färg. Faktiskt har han blivit tagen för connemara minst en gång.

När han som femåring skulle kastreras på kliniken i Halmstad och vi fick stå utanför i en hel evighet och vänta. Till slut sa jag till, för det var första gången han var hemifrån sedan åringsbetet, att han faktiskt var hingst och skulle kastreras och att han kanske kunde stirra upp sig om vi skulle stå länge till där. Vi hade stått en halvtimme där och glott. Personalen sa: Jaha, vi trodde det där var den där gamla connemaran som skulle komma in. Vi väntade på hingsten och vi ville ha in honom först. Connemaran skulle ju vara valack och 23 år och lung och det ser ju den där gule ut att vara.

Personalen tyckte att han var väl loj för att vara fem år och hingst. Det tyckte de ända tills han vaknade upp ur narkosen och insåg att han var ensam bland främmande. Då härjade han så att de ringde mig. När jag kom in i stallet stod han på två ben och sprattlade i boxen. Jag blev så förvånad att jag ropade: Men Manno!

Då ställde han sig snällt på alla fyra och lät mig sätta på grimman och ut i transporten. Personalen var mycket förundrad av att Manno hängde efter mig som en stor labrador. Vetrinären sa att så kan hingstar bli om samma ägare har dem från tidig ålder. Jag skulle vilja säga att sådana blir hästar om man har kunskap. Tack alla, alla hästar och Parelli för att nig delat det ni kan med mig.

Jag känner mig tacksam för Parelliriet även om det är dyrt. Annars vet jag inte var och hur jag skulle ha fått reda på det jag vet nu och som jag försöker kunna införliva i hästandet.

En annan sak som jag lärde mig hos Feldenkrais-Lotti. Cecilia fick ställa sig bakom mig och lägga sina händer på mina höfter. Först skulle hon försöka att bara var i fas med mig. Det knepiga var att hennes energi bara kändes bakom vänsterrygg halva. När jag på pekade det så fick Cecilia fart på energiflödet efter ett tag. Man kan alltså vara i vägen med bara sin energi eller fattas i form av sin energi.

Därefter skulle Cecilia liksom driva på mig med händerna ungefär som en ryttare driver fram med sätet. Det var svårt att gå med de drivande händerna på höfterna. Lika så att svänga om det gick för fort. Jag försöker ta med det i min ridning.

Nu till hästarna.

lördag 26 juni 2010

Midsommar


Igår var det sparsamt med hästeri. Fast det var fint det som var. Jag var modfälld, sittandes på en stock. Manno stod med halsen över mig, som en mamma vakar över ett litet föl. Mannos värme gladde mig i form igen.

Idag började jag titta på Juni dvd:n. Jag hann inte titta så värst långt. Jag har sett Linda shimma om sadeln, gjort stiglädrena jämna (jag har aldrig tänkt så innan om jämnheten, även om jag vetat att de ska vara jämna) och gett kvinnan sadeln i uppdrag att trampa (som på en cykel) i takt med hästens bakben. Det var lite stå still och se trevlig ut också, för hästens del. Den såg verkligen inte god och glad ut i början. I det fallet är jag bortskämd. Åvik är de uppmärksamma öronens kung. Manno kan han med, men inte lika konstant som Åvik.


Även om jag av barn-logistiska skäl inte hann se mer Parelli-dvd så var det inspirerande nog för att sadeln skulle få komma med till bete. Jag sadlade och tittade och tittade och fotade och fotade.

Det var inte helt lätt att bestämma mig för vad jag tyckte om sadeln. Varje sommar får vi problem med passformen. Jag i bikinin och Manno med sadeln.

Det blir inte några bikinibilder här. Men väl några på Manno iförd sadel.

Till slut bestämde jag mig för att länga vänster stigläder ett hål och att sadeln ligger ok. Men om Manno blir rundare blir det problem. Det blir trångt vid bogbladen då.

Manno och jag körde lite circling i trav. Vi är nu på åtta varv utan avbrott. Ganska många varv för Manno, som är garanterat LB men växlar mellan introvert och extrovert. Jag tror att han travade sig in i lite extrovert där på slutet. I alla fall hade han schvung i steget.

Sedan satt jag upp och trampade på som kvinnan i dvd:n, tänkte på mina sittben som i Feldenkraiset och Manno ville inte gå på vägen, utan klev av vägen och in i skogen så fort jag inte styrde. Jag tror att han kan ha varit ömfotad eller ovillig av någon annan anledning. När vi svängde av till en mjukare väg så kom han loss med hela sig i skritten. Han gungade fram, lika så jag med sittben och allt.

Jag undrade om det var för att Manno trodde att han närmade sig hagen som han flöt på och vände honom. Det gick lika bra att gå på åt andra hållet. Mycket energi. För att gå upp i trav behövde jag bara föra fram handen lite (casual rein var stilen för dagen) och för att sakta av till skritt fick jag sitta riktigt tungt. Manno var en aning motspänstig när jag bad honom svänga eller skata av till ryggning från traven. Men med klipp i klivet. Det kändes kul. Hur ska det då bli när vi sett hela dvd:n?

Manno håller huvudet högt och kliver på.

Jag vägrar klippa gräset. Då blir det så här:

Men jag tycker att gräsmattor är överskattade.

Dags att ta hem hästarna.

Ja, just det. Gjorde Circling och side pass med Åvik on line också. Lite friendly med stick och string också. Idag betade Åvik när jag lät stringen landa på hans rygg.

torsdag 24 juni 2010

hästeri i värmen

Igår så gjorde Manno och jag circling on line i backen i hagen. Det gick hyfsat. Manno var ju antingen på väg upp eller ner och det är ganska mycket tuvor så det var i trav mest.

Innan circlingen så körde jag friendly med sticken med string på Åvik och Manno samtidigt. för första gången gick det att svinga stringen över ryggen på Åvik, utan att han sprang i väg. Idag tyckte Åvik i att string och stick-vift var precis som att stå i mammas hästssvans. Det är varmt i dag. Flugorna och bromsarna är på hugget. Då passar det fint med en string-viftar-människa, tyckte Åvik. Under det senaste halvåret har Åvik och jag tränat på det här med stickar och stringar. Åvik har av allt att döma varit van vid piskor som änvänds rejält. I början av våran träning räckte det med att jag hade sticken i handen, utan att röra den, för att Åvik skulle kasta sig iväg. Jag har inte varit särskilt flitig. Men fått bra resultat ändå. Heja Åvik!

Idag så skrittade vi ut, Manno och jag. Freestyle med Natural Hackamore, barbacka. Jag använde bara lead rope-delen när jag red. I början var det lite segt och när vi skulle ut på ett litet hygge blev Manno så stor och upplåst. Då bestämde jag mig för lite on line på stället tills han var cool igen. Huvudvärken från den senaste avtrillingen har ju precis gått över. Jag ville inte riskera skallen igen. Lite åttor, lite side pass on line och många flugor i luften. Efter några minuter betade Manno lugnt och jag kavade mig upp, med hjälp av en påpassligt placerad sten.

Vi skrittade en tur på gott och väl mer än en timme. För när vi kom tillbaka från den lilla rundan red jag förbi betet (till Åvik och Askis förtret) upp till vändplatsen. Där betade Manno och jag försökte njuta av sommaren, men slogs i stället med flugor och bromsar. Jag knöt upp repet och vips kunde vi göra lite on line22 ft lina. Trav-circling, eller kanske jogg. Väldigt sakta med också väldigt jämnt tempo. Manno fick välja. Det är lite stenigt där och om man är en ömfoting som Manno vill man nog hinna med att kolla var hovarna hamnar.

Sedan gick vi hemåt. På vägen hittade vi en fin liten brant slänt upp från vägen på lite mer än en meter. Där blev det mer circling. Manno gillar branter. Sedan gick vi mest hem. Lite side pass, men annars var jag mest i zon sex och traskade efter.

Manno är tjock nu. Vi får nog ta lite turer med fart också. Fast då blir det nog sadel på.

onsdag 23 juni 2010

Pyttelite liberty

Köpte nytt hästgodis igår. Det gav ett väldigt starkt draw. Lyckades göra lite liberty yo-yo med både Manno och Åvik samtidigt. Det var nog bara fyra fem steg fram och tillbaka, men jag tyckte att vi var flotta.

Därefter lite friendly med sticken. Vilket fick Åvik att vandra rundor när jag började vifta så att stringen flög lite. Manno tyckte det var bra att jag hjälpte honom med flugorna. Åvik var mer skeptisk. Men med hjälp av draw och att jag gick bakåt kom han tillbaka. När Åvik var tillbaka nöjde jag mig med att klia honom med sticken och sätta godis i flärpen. Så att sticken blev något han ville till igen.

Jag har ju försökt vara stilla sedan jag trillade i backen. En fördel med Feldenkrais är att man kan göra en del övningar nästan stilla. I lördags lärde jag mig en del nytt som jag gjort nu i stillhet. Trots stillheten har jag en djävulsk träningsvärk, märkligt och intressant. Jag tror att det är för att muskler som varit antingen ständigt spända äntligen slappnar av och/eller muskler som inte arbetat för de hindrats av andra muskler i spänning har nu kommit igång. Ont gör det och jag kan liksom inte låta bli att exprimetera vidare med kroppen så nu känns det överallt i kroppen.

Övningen, som jag förstår den, i lördags som jag utgår från gjorde man liggandes på sidan. Benen hade jag böjda som om jag satt på en stol. Armen som var uppåt skulle ligga så att handen vilade på höften. Jag fick något som liknade tjocka bitar av liggunderlag, tre stycken, under mitt huvud.

Uppgiften var att först röra höften i riktning mot axeln. Rörelsen fick med fördel vara liten och långsam. Om man inte kunde rörelsen räckte det att tänka sig den. Efter några rörelser med höften mot axeln skulle man hitta viloläget igen. Hela tiden var det viktigt att vara uppmärksam på hur det kändes och röra sig mjukt och försiktigt och sluta innan det gjorde ont. Därefter var nästa rörelse att röra höften i riktning från axeln. För att sedan återgå till viloläge och känna av kroppen. Därpå upprepades övningen fast att höften skulle röra sig i riktning framåt och bakåt. Mellan varje gång var det viktigt att känna in viloläget, som för mig ändrades under övningarna.
När övningen var gjord åt fyra håll, var nästa moment att försöka göra en cirkelrörelse med höften i jämn takt. Man skulle försöka göra det så långsamt och liten rörelse att den blev jämn.

Så gjorde man med axlar och höft på båda sidor. Mellan övningarna fick man lägga sig bekvämt och känna efter. Nu har jag exprimenterat med alla möjliga kroppsdelar som svanskota, bröstben, tår, blygdben, huvudet och det är oerhört intressant och träningsvärkigt. Fast jag ligger nästan stilla!

tisdag 22 juni 2010

falleri, fallera, faller av

Igår åkte jag till betet. Aski var med. Medans jag gjorde i ordning Manno och arbetade honom on line så var Aski lös. Innan jag satt upp satte jag in henne i bilen, i hundburen. Men jag lämnade bakluckan öppen för det var ju ganska varmt.

Red lite så där point to point-igt och one rein. Vilket betyder att fäster blicken på ett träd längre fram längs vägen och så rider vi dit och betar. Manno kan vara ganska seg i början och jag tycker att det får igång honom snabbare med korta betes-stopp de första femhundra metrarna. Sedan kliver han liksom på, av sig själv.

Jag kände efter hur mina sittben rörde sig. Efter Feldenkraisandet i lördags har jag mer sving i höften sidledes och lika så åker inte hela höften fram och tillbaka. Jag har kommit tillbaka till att min höft rör sig i takt med hästens bakhovar. Jag kände och mindes forna dagar med byten och studs och öppna hit och dit och sluta ett vist antal steg och hur det var och fantastiskt det skulle kunna bli igen och var inte riktigt fokuserad på nuet.

Manno märkte i detta nuet att något kom farande och for iväg. Några steg hängde jag med. Sedan var det platt fall på ändan, som tog den värsta smällen, även om det tjongade till i hjälmen rejält.

Jag kravlade mig upp på alla fyra för att se vad det var som skrämt Manno. Manno stod över mig med halsen, som om jag var ett föl som försökte ställa sig. Mitt emot mig stod också en på alla sina fyra. Just då var de fyra alldeles stilla. För en gång skull. Med tungande hängande och svansen viftande stod Aski där.

Det var inte helt snälla tankar jag tänkte om min företagsamma hund, när jag med ömmande höft och huvud klättrade upp på Manno och red en stund till. Men jag kunde kanalisera min ilska och red fokuserat, med lös höft.

Tillbaka vid betet igen kräktes Aski och Manno hoppade till av ljudet. Men då var jag med och one rein stoppade. Men mest är Manno cool. När jag var tvungen att flytta bilen för att den skulle stå i skuggan stod Manno kvar ensam på vägen.

Åvik fick stå ut med lite extreme friendly. Sedan värkte mitt huvud alldeles för hårt. Hela kvällen låg jag. Idag har jag varit tvungen att köra lite bil. Och nu ska jag till betet. Jag tror det blir ganska stilla, för huvudet behöver vila. Huvudet vill man helst ha helt.

måndag 21 juni 2010

Måndag. Igår var det lite häst och mycket, mycket träningsvärk. Efter Feldenkraisen så har mina höfter öppnat sig. Jag kan känna igen det i kroppen. Att jag har haft det innan vid något träningspass, någon work shop eller liknande. Men denna gången är känslan fortfarande kvar. Det är spännande. I alla fall för mig.

Lotti, som är Feldenkraispedagogen jag har varit hos, har också tränat ett gäng danska Parelli-entusiaster och Lotti berättade att en av de starkaste eldsjälarna i det sällskapet åkte till Colorado för att gå på kurs. Eldsjälen gick kursen och mötte där, nu minns jag inte om det var mannen själv eller dennes son, men med mannen avses här mannen som sköter Parelli-administrationen. Om jag minns rätt. Något parelli-område var det i alla fall och eldsjälen blev kär och gifte sig och bor nu "over there"

Så så kan det gå, men jag nöjer mig med att Feldenkraisa med Lotti, drömma om Colorado och Parelli-kurser och tänker gifta mig med R. Det får bli i det där tältet på Hovdala 2015, tror jag. Giftermålet alltså.

Igår var jag på Mossagårdsfestivalen. Där mötte jag flera vänner och klasskamrater som jag inte sett på år och dar från folkhögskolan, där Lottis pappa var allas vår lärare. Det fylkas från folkhögskolan. Det är 25 år sedan jag började där, nu i augusti. Ett kvarts sekel i Skåne.

Egentligen ville jag mest se di Leva och gå på en works shop om rehabilitering till häst. Men till work shopen var jag för sen. di Leva var väl fin, men inte som jag mindes från fornstora dagar. Han verkade lite ledsen. Men Moto Boy!

Jag har ju inte sett honom i något evenemang på TV. Så jag fick en fin-chock. Här kan ni med få Moto Boy, om nu någon skulle vara senare orienterad än jag i populärkulturen.



Nu åker jag till betet för att sitta på Manno och leta efter mina sittben. Det känns om de är på något nytt ställe i kroppen.

lördag 19 juni 2010

Lite bild på Åvik och lite mer Feldenkreis-glädje!


Jag skrev inte att vi skulle ju bara göra ett litet förmiddagspass hos Lotti. Vi kom vid halv tio och var klara vid tre på eftermiddagen. Det var en lång förmiddag!

Feldenkreis

Idag var jag i Veberöd för att Feldenkreisa mig. Först prat om Feldenkreis, sedan övningar på golvet och sedan övningar på hästryggen. Härligt och inspirerande! Med ny kroppsmedvetenhet lever jag nu. Mina höfter öppnade sig som jag länge önskat att de skulle. Tjo ho!

Eftersom världen är liten så visade det sig att Lottis pappa är min gamla dramalärare från tiden på folkhögskola i slutet av åttiotalet och att vi hade många gemensamma bekanta och vänner. De har ofta sagt till mig att jag borde träffa Lotti, att jag skulle gilla henne och det gör jag. Mycket.

Jag har till och med träffat uppfödaren till hennes ena häst och den hästens far Isvind.

Här är han på bild. Det har han varit förut här på bloggen. Bilden är hans ägare Hanna Anderssons. Men jag lånar den lite.


Igår stannade jag hos mina betesgrannar för att försöka förklara ännu en gång att man inte får och att jag inte vill att de ska ge sig på mina hästar med paraplyvift eller annat. Grannarna berättade att de har ordnat ett bete några byar bort som ska räcka en månad. Så nu är inte läget akut, tror jag. Deras hästar skulle lastas och åka till betet i dag.

fredag 18 juni 2010


Vresrosens status.


Kort hästande idag och igår och i förrgår. Fyllt på vatten och klappat dem. Hoppas att jag kan flytta hästarna och låna det andra betet, närmare huset, i år med.

Det är barnvecka.

Thea använder studsmattan.

Otto är en Kalle Anka-konnesör. Carl Barks är favoriten.

Samtidigt försöker jag och Annete fixa till en film. Annette lånade mig sitt hästsläp förra somaren när jag skulle på Lichman-clinic mot att jag filmade hennes sons bröllop.

Det har jag gjort, men sedan har det gått troll i resten. Vare sig Moviemaker, First Cut Pro eller i Movie vill kännas vid filmfilerna. De är i MPEG-format. Det verkar inte vara populärt. Vi har under året provat olika program och datorer och nu konverterar vi filerna till MOV. Det går långsamt. En fil på 1,4 GB är inne på andra dygnet nu. Den filen innehåller 37 minuter bröllop i kyrkan. Puh!

Eftersom vi inte är datorfiffiga och det är learning by doing så går det långsamt med vårat lärande. Trots att vi är lärare. Skam den som ger sig.

Imorgon är det Feldenkreiseri i Veberöd.

Jag har ju redan anmält till Karin Pettterssons lekdagar i augusti. Dessvärre ser det mörkt ut med medverkan för min del. Veckan innan är jag på läger med elever. Lyxigt läger i förtjusande Dalkulla Änglalänga (finns för beskådan på facebook). På lördagen har HIF Klinten, där jag är vice ordförande, sitt tjugofemårs jubileum och det är nog mina adepter som ska stå för underhållningen. Allt är ju kul, men det går inte att förena tidsmässigt, tror jag. Men inget är omöjligt. Dessutom ska jag till Grövelsjön i Dalarna en nästan en vecka med mina kollegor. Jag tror det var den 9 augusti. Kanske måste jag se över min planering.


Aski stilla ståendes! Första gången det kommer med på bild. Hon har en tendens att bli grått fartsudd. Jag har kollat henne, men hon verkar frisk.


Jag klipper ju aldrig gräset. Så här blir det då:


Fint ändå!

tisdag 15 juni 2010

Slog på en ny vänsterframsko. Gick riktigt smidigt denna gång. Nu har Manno tappat skor så mycket att jag börjar bli bra på att slå på dem igen. Det är ju bra.

Kladdade på fästingmedlet Flytix mellan frambenen. Medlet finns att köpa på Lokalföreningen. Det funkade bra förra sommaren och vi har många fästingar här. Om jag inte behandlar hästarna med något får jag plockla ett tjugotal fästingar om dagen från dem. Det är ju inte bra.

måndag 14 juni 2010

måndag

Snabbt hästat. Bytte vatten och skurade badkar. Manno har tappat vänster framsko. Imorgon ska jag försöka komma ihåg att ta med hovslagargrejor och skor och fästingmedel. Så blir han som ny.

söndag 13 juni 2010

Söndag


Ganska grå dag. Men inget regn!


Det gäller att komma först.

Åvik och Manno beter sig som om den som kommer sist inte skulle få någon äpplebit. Jag delar äpplena i bitar eftersom de båda LB-herrarna ibland behöver mycket smaklig uppmuntran och då skulle jag behöva bära med mig en säck med äpplen. Manno för att gå och Åvik för att stå stilla. Jag hoppas att deras olika sinnen håller mig flexibel.


Åvik spanar upp i backen där går familjen Paraplys hästar. Med tanke på att Åvik står still, repet ligger på marken och jag fotograferar, kan man ju anta att han inte är intresserad av att attackera deras hästar så värst mycket.


Vi fick sällskap av en av grannarna.


Skogen är inte lika suddig i verkligheten, men ljuset är lika vackert. Åvik och jag skrittade mest. Lite" jogg" på lång tygel och sedan en hel del dividerande innan vi var överens om att när jag tar tyglarna betyder det sakta av och ge efter i nacken. Åvik var ganska bestämd i sin uppfattning om att det betydde håll emot och spring med kortare steg. Men jag var envisare och äppelbitar är ju goda.


Manno håller koll på grannarna. Vi gjorde lite on line circling trav 22-linan.


Passenger game och Manno betade. Tänkte att jag skulle förvåna min LBI med att begära minsta möjliga uppsuttet. Jag satte mobil-timern på tio minuter för säkerhets skull. För det är inte alltid lätt att hålla ut. Sedan gjorde vi en övning som finns i mitt gamla VHS level 1 kit. Man tar ut en riktning man vill rida, genom att disengage hindquarters, så att bakhovarna är i färdriktningen. Där efter pekar man på det man vill rida till, fokuserar med blicken, riktar sina egna höfter och rider rakt på det man fokuserat på. När man är framme slappnar man av och stannar, alternativt one rein stop. Efter en stunds vila och kontemplation fokuserar man på ett nytt mål, riktar hästens bakhovar via disengage hindquarter, riktar blick och egen höft, pekar och rider till nästa mål. Jag gillar den här övningen oerhört mycket och den har hjälpt mig oerhört med att sluta rida huvudet och börja rida bakbenen på hästen i stället. Bra för mig och glädjande för mina hästar. Vi gjorde den i skritt idag, men det går lika bra att träna i galopp. Framför allt om man ska träna för snabba svängar på hoppbana tror jag.


Manno passade även på att beta lite efter det halvtimmes långa freestyle-passet. Kanske skulle han annars hamna på minussidan i kaloribalansen?


En bild på mitt dubblastaket. Så har jag haft det sedan hästarna släpptes, för jag trodde att det skulle lugna Paraply-ligan. Damen som äger marken vill i sin tur att jag inte sätter staketet längre in, för hon vill ha avbetat. Förra året tog jag nämligen till lite mer typ sex, sju meter och det var inte helt populärt. Nu är det kanske lite mer än en meter. Det gör ju att mina hästar absolut inte räcker ut på vägen och kan hälsa på någon. Det trodde jag räckte. Dags för nya förhandlingar.


Manno står i favorithörnan. Åvik är på väg. Hur kul är det att stå i lera? Det finns flera fina tunnland att hållas på, som jag tycker vore bättre. Men inte Manno och Åvik.

Missouri Fox Trotter

Manno och jag är ju inga riktiga "foxtrotters". Men här är en parellad fin isabell av riktigt Missouri Fox Trotter sort.


Missouri FoxTrotter Gaited Trail Horse Palomino Gelding for Sale Fox Trotter Longe Line Video Aug 09 - Funny video clips are a click away

lördag 12 juni 2010

Sommarlördag

Regn, regn och regn. Manno och jag lite freestyle, barabacka i skritt på vägen. Det var svårt att komma upp, inget springande sedan 3 maj ökar gravitationen. Men idag joggade jag, sakta att så att sniglarna seglade om mig i vattenpölarna hela två kilometer utan att känna av skadan. Hurra!

Det blåste friskt, träden såg ut att göra yoga. Kanske inpirerade av E. För träden böjde sig än hit och än dit på ett stiligt vis. Manno var lite frustig av all vind och vatten. Vatten i luften och över hela marken. Så det föll sig naturligt, att efter en kortare stunds skritt, att hoppa av och on lina lite. Squeezade Manno i vattenpölar och upp- och nerhopp. En del side pass också. Tragglade oss till betet med stick to me.

Vid betet var Manno inte i balans och kikade efter familjen Paraply, vildsvin eller vad det nu var. För han var spänd och ville ha huvudet åt deras håll. Så jag kravlade mig upp igen. Red många åttor, side pass steg för steg. Steg för steg var lätt mot det läskiga och lite mindre lätt mot betet. men det gick efter en stunds tragglande med: Du får beta om du bara tar ett steg åt sidan, med både fram och bakben.

Vi lyckades ochkså göra halva varv i bakdelsvändning steg för steg och side pass-foxtrot. Två steg åt ena hållet och ett åt andra hållet, två steg åt ena hållet och ett åt andra hållet. Foxtroten släppte spänningarna definitivt. Dansa med hästar, ni vet. Kalla oss Hempflingerz!

Manno gäspade och fick gå tillbaka in i hagen. Jag huttrade genomvåt och fick åka hem.

torsdag 10 juni 2010

Sånt man kan göra nästa helg



med sköna typer som di Leva och eldshow.

På lördagen ska jag feldenkreisa både on och off häst på förmiddagen. På Fröken Feldenkreisares häst. Spännande! Tror inte att jag har ridit annans häst på evigheter.

träna tålamod

Dagen började ganska bra. God frukost och glada barn och sovmorgon, eftersom barnens avslutningar inte började förrens efter nio. När vi skulle åka hittade jag inte plånboken. Den var borta i tjugofem minuter. Efter tjugofem minuter hittade dottern min plånbok under en hög nytvättade lakan. Hur tänker jag?

Tjugofem minuter är lika lång tid som det tar till den kyrka där barnen skulle vara. Vi rusar ut i bilen. Jag vrider om nyckeln och det är ingen motor som rusar i bilen. Den hostar bara lite. Jag ringer grabbarna på på Skroten. De är på Sweden Rock i Blekinge.

Sedan säger mobilen bara till mig att det mobila nätet är överbelastat och att jag ska försöka ringa senare. Jag ringer och de gånger nätet inte är överbelastat så svarar ingen. Bara telefonsvarare och tid som går.

Då ser jag en granne komma gåendes. Samma granne som jag senast när vi sågs skällde ut. Jag skällde för att jag ännu en gång fått fånga hans häst klockan sex en söndagsmorgon och dessutom öppnade han inte när jag stod på hans mycket belamrade gård, med hans häst och tillslut gastade jag som en galning att han fick komma ut och ta hand om hästen. Samme granne var nu min enda räddning.

Det blev till att be snällt. Grannen förbarmade sig och skjutsade barnen och mig till kyrkan, i sin bil som luktade, kanske som en ko eller något. Barnen missade början och jag blev tvungen att åka direkt till jobbet. Där fick jag låna en bil för att hämta elever. När jag skulle hämta elever körde jag hem Otto. När jag var hemma provade jag att starta bilen igen och då gick den. Hur som helst så fick jag ju köra vidare med lånebilen, hämta elever, vara med på körrepetioner. Efter skolan skulle sedan en annan elev komma hem till mig och träffa hästarna, som belöning för gott uppförande.

När jag skulle ta lånebilen hem igen, hade någon tagit den och som det visade sig, låst in den. Tillslut kunde vår vänliga vaktmästarinna låsa upp och jag hastade hem, för att komma i tid till hästarna.

Regnet föll ordentligt när eleven kom och vi gick till betet. Elevassistenten hade paraply. Inte tänkte jag på det, men när vi kom till hagen for hästarna i väg. De har ju genom gått grannarnas paraply-terapi, så nu blir det inte lätt i regnet. Vare sig Åvik eller Manno har haft problem med paraplyer innan. Elevassistenten fick stanna utanför hagen och Åvik stillade sig först, så eleven och han kliade varandra en god stund.

Imorgon efter avslutningen är det jag som köper paraply och laddar upp med godis för friendly med paraply. Mina grannar har jag inte friendly planer för. Jag vet inte hur ännu, men på något sätt får jag göra klart för dem att de inte får göra annat än att titta på mina hästar.

Jag längar väldigt efter mina hästar och att hästa.

onsdag 9 juni 2010

Slut och slutspurt

På fredag är det skolavslutning. Jag är ganska slut också. Veckan efter är det utvärdering och besök på på Wannås skulpturpark och middag för personalen och sedan sommarlov. Just nu är det fint att vara lärare!

Hästeriet är litet. Mest betesbesök. Lite liberty då och då och extra "mycket kom till mig" träning för Åvik.

Mina grannar är i gång igen och skrämmer mina hästar med flaxande paraplyer, när de leder förbi sina hästar. Om jag har förstått mina grannar rätt, så tror de att mina hästar ska gå igenom dubbelt elstaket för att hälsa och härja med deras hästar.

Som jag förstår det grundar det sig på att de förra året lät en vallack med brunstigt sto i sällskap hälsa på Åvik över staketet. Jag var inte med där och då, så jag vet inte riktigt vad som hände, med det var nog tumult och Åvik rev ner den undre tråden i elstaketet, men stannade i hagen och attackerade ingen häst.

Jag har försökt förklara för mina grannar att mina hästar gått på det betet i 12 sommrar. Det har nästan hela tiden varit minst en hingst. Inget har någonsin hänt någon häst som har passerat betet, innan de kom och lät sina hästar hälsa. Dessutom menar jag att om de inte låter sina hästar hälsa på Åvik och Manno kommer inget att hända. Det sa jag redan förra året och jag sa att jag inte vill att de ska hota mina hästar med paraplyer. Då måste jag ju lägga tid på att göra hästarna orädda för flaxande paraplyer. Åvik blir lite, lite flyktigare och tar längre tid på sig att komma fram, när de har härjat med paraplyerna.

Igår var grannarna i farten med sina paraplyer igen. Och jag sa i vanlig, vänlig samtalston vad jag tyckte om det. Tyvärr, tror jag inte att alla förstod mig i familjen Paraply, även om flera av dem verkade förstå. En hävdade sin rätt att skrämma mina hästar för att denna persons liv var så otursdrabbat.

Så nu är det inte lika kul med betet, vare sig att ha hästarna där eller vara där. Jag försöker tänka How interesting! och O'boy! och lösningsorienterat, men är ganska sur. Snart är det lov och jag kan samla kraft och skärpa mig och hästa mig lycklig.