torsdag 30 juni 2011

Tillit

Funderar på tillit. Friendly är ju ganska mycket om tillit. Hästen låter en ta över hela kroppen och man ska vifta med pinnar och påsar och presseningar och allt vad det är och ska inte blir rädd. Hästen ska lite på en. Hästen ska känna tillit. Så klart.

En hästboll från Naturhästen har införskaffats.

Trots att hästarna inte har sett den än, har den varit flitigt använd.

Fotboll?
Men hur är det med mig och andra människor. Hur har vi det med tilliten till våra hästar? Får hästarna röra oss över hela kroppen? Står vi avslappnat kvar? Själv så brottas jag med min tillit till Manno. Jag brottas inte med Manno för han gör det han ska, men nu har jag hamnat i någon märklig kris. Galopp med ett rep knutet om sadelhornet och en stick går bra, men två stickar känns skrämmande. För jag blir rädd för att han ska börja bocka. Det har han aldrig gjort. Manno slår backut i galoppen. Men det ororar jag mig inte för. Så just nu är jag trött på min hjärna och dess spöken. Det är väl till att rida bort det. Harva runt tills jag tröttnar och gör det ändå. Men all tid som det tar!!!

tisdag 28 juni 2011

ju förr dess bättre...

Jag tänker på de gamla svenska OS-medaljörerna:

Henri Saint Cyr tog hem guldmedaljen i dressyr individuellt både 1952 och 1965. 1952 tog han en guld medalj med svenska dressyrlaget. Idag hittade jag inte de bästa bilderna, men nog ser det ut som hästar som rids med en friare bjudning, nacken högst och ryttare som ser framåt, än dem jag ser idag.


Här är det ärevarv efter den olympiska medaljutdelningen. Henri Saint Cyr i mitten.  Även om jag sällan deltar på dressyrtävlingar, så har jag svårt att tänka  att hästarna ser så frimodiga ut, som Saint Cyrs häst gör. Så här såg det ut på Peking OS härom året.

Jag är inte helt säker på varför jag tycker hästarna på de gamla bilderna ser så mycket hästigare ut. Men blicken, öronen och riktningen i rörelsen. Femtiotalshästarna ser uppåt framåt ut för mig. Men dagens hästar ser ut som stopp och packa benen under utan det fria lyftet fram. Något sådant tänker jag. Tror jag.
Här är det Hans von Blixen-Finecke som vann olympiskt guld i fälttävlan både i lag och individuellt.

 
Här är det Petrus Kastenmann som ridit hem guld i fälttävlan till Sverige och tar ett ärevarv Olympiaden 1956. Hästdelen av Olympiaden hölls i London och det andra i Melbourne. Lätta fina hästar med luft under sig.

Så mycket hästkunskap som försvann på sextiotalet och sjuttio också, skulle jag gissa. Om man kommer över Anders Gernadts självbiografiska böcker om hästhantering ska man  genast kasta sig på dem. Som jag minns dem var de mycket god läsning om inridning och ridning.

En tysk också:
Hermann von Oppein-Bronikowski  på Gimpel vann guld i lagdressyr 1936 på Olympiaden i Berlin.